Therese Tess Mabon

Förändringsledare, Expanderare, Maximerare och Coach

Konmari metoden

Undrar nyfiket om någon i min läsekrets har testat Konmari-metoden?
Jag vill prova den i sommar…om svärmors fråga fortfarande kvarstår. Frågan om jag vill hjälpa henne att “rensa” i sommarhuset, såsom jag rensat i lakansgarderoberna i sommarhuset tidigare.

Jag har ju förstått varifrån min kära make fått sitt sparande ifrån. Sparar på allt och har svårt att slänga/göra sig av med saker, exempelvis gamla MacWorld magasin från tidigt 90-tal….vad finns det att finna i dem nu? Och som sagt, svärmor har ju inte samlat på magasin, men väl annat….som egentligen bara varit svårt att göra sig av med och inte i syfte att just samla eller spara.

Så en googling på Konmari-metoden och jag fann bilden nedan och är mycket nyfiken på om någon vill dela med sig av tips/tankar/erfarenheter kring den.

Share

då, nu, sen

Häromdagen hörde jag mig själv använda ordet STARKSKÖR och skrev om det. Och nu har jag umgåtts med det en stund till och landar i att de två delarna av ordet leker en lek….där jag just nu måste vara i den nedersta leken. Och låta det sköra få ta störst plats. Att låta skörheten finnas mest. Inte vara stark. Det är jag redan.

 

Share

får jag vara “socialt krånglig”?

Att jag är krånglig när samtalet rör sig kring nagellack, eller smink, eller något som jag inte bryr mig om alls.

Att jag är krånglig när samtalet handlar om att vara i tron att det är svart eller vitt, det finns ett (1!!) rätt sätt och ett (1!!) fel sätt. Som att samtalets deltagare är blinda för att det finns en hel gråskala med sätt….ja till och med en hel regnbåge!

Att jag är krånglig när samtalet handlar om de mest tråkiga saker jag kan tänka mig.

Får jag då vara “socialt krånglig” och säga:
– Tack för mig, jag är inte intresserad av att delta i detta samtal.
Resa mig upp, eller bara lämna platsen där samtalet äger rum för att NÄRA mig själv istället för att låta samtalet TÄRA på mig.
Accepterar du att jag får vara “socialt krånglig” då?


Jag väljer gärna samtal som går på djupet och utforskar.
Då får min nyfikenhet flöda fritt och det är NÄRANDE för mig.

Share

metaforen om mitt liv idag

Det regnar. Plötsligt och somrigt. Hur länge till? undrar jag. Snart måste jag ju börja cykla till den där tiden jag har att passa. Nej, jag hinner inte vänta längre.

Ut i regnet, på hojen, i regnponchon. Raska tramptag ner mot KTH-hallen. In i skogen, förbi Ugglevikskällan och stopp i uppförsbacken. Orka, orka, orka. Trampa på. Genväg ner mot rälsen, svänger vänster och sen höger. Kikar på maps i ajfånen och försöker tyda instruktionerna i ett par steg framåt. Minnas exakt är vad jag förväntar av mig själv. Leverans av precision och effektivitet. Alltid. Det är ju bilden jag har av mig. Den andra ser och förväntar sig. Tror jag.

Trampar vidare i lätt nerförsbacke. Ser vägbyggen framför. Och tar en pareringsmöjlighet till vänster och en cykelbana. Ha, tänker jag, lyckades trumfa och maximera denna del. Trampar på, kikar på maps igen. Höger om 60m. Precis, där har jag ju kört tidigare. Fast det ser väldigt mycket ut som en byggplats nu. 15 m kvar. Amen, vad f-n, det ÄR en byggplats och jag får inte hoja igenom. Ok, trampa vidare rakt fram för förr eller senare kommer en väg till höger.

1km senare, 4 minuter senare och med 4 minuter tillgodo innan mitt bokade möte ska börja, då svänger jag äntligen höger. Och möts av stans troligen jobbigaste och segaste uppförsbacke. Trampar på av bara den. Blir varm, och klibbig. Regnet har upphört och på backkrönet kan jag se hur det dunstar ånga från gatan. Då tar orken slut och jag får kliva av. 2 minuter kvar.

Shit, vilket nummer på gatan? Och var svänga? Portkod? In i ajfånen igen för att finna exakta detaljerna. Krockar nästan med parkerad volvo. Finner en gränd in till höger, tar den och finner gatunumret samtidigt. 1 min kvar.

Låser hojen. Tar mina grejer och in genom porten. Till rätt våning och in i lugnet. 1 min efter utsatt tid. Möts av stillhet och lugn. I 6 minuter till. Sen blir jag välkomnad och får frågan varför jag kommit dit.

Då berättar jag historien ovan och säger att det är precis så som mitt liv känns idag…att det jag tvärsäkert vet (att avtagsvägen till höger finns och funkar) inte är sant….att den extra sväng jag får ta är där jag är i livet. Jag trampar på på en transportsträcka som ska ta mig till en ny väg som är viktigare än den jag är på nu. Men vart den leder och när den kommer och varför just den är bra……där vet jag inte alls.

Så skönt det vore att lägga sig i gräset i dikesrenen med hojen och bara titta på molnen. Det är dags för det nu.

Share

att vara starkskör

“och just nu….jag känner mig stark-skör”, hör jag min röst säga häromdagen, den första gången jag träffar en massa nya människor som jag ska komma att samverka med. Ett nytt sammanhang. Nya ansikten. Nya känslor. Nya utmaningar.
Och tydligen nya ord för att beskriva denna känsla.

S T A R K S K Ö R

Jaha, vad kan det vara för en känsla? Undersöker den under kvällen och cyklandes på vägen hem genom ett Stockholm som förför mig med sina silhuetter i solnedgången. Jag cyklar mot solnedgången och vänder mig om i hopp om att finna månen vid horisonten. Den sover ännu.

Share

du är tillräcklig

Stöter på ord om en människas förlust av en käresta. Hur den som lever kvar ändå kan minnas alla de stunder och minnen från tiden tillsammans. Även om saknaden för framtiden och de tänkta möjligheterna att uppleva morgondagen och alla dess strapatser tillsammans upphör och man egentligen gärna byter ut ett minne mot en dag till i framtiden, tillsammans.

Och orden berör mig djupt.

Så kommer några ord till som är otroligt starka för mig:

But he left us this last gift, of not choosing against ourselves, of insisting on the sanctity of his way. His way of recognizing and insisting on celebrating the fullness of who we are, seen by him, but not for him. Held up in his light, but with no strings, no attachments to outcomes, no present, no future, just being. 

Och jag bara ger upp, låter ögonen tåras och bara åker med i känslovågorna.
Så underbart vackert beskrivet.  Att vi är tillräckliga i oss själva i att vara oss själva fullt ut. Sedda av andra. Men inte för andra. Du och jag är tillräckliga.

K Ä R L E K

 

 

Nedan kan du klicka och läsa hela berättelsen. 

The Gifts We Give, The Gifts We Are

Share

Varför dricker du alkohol?

Frågan dyker upp i mig med jämna mellanrum när jag möter en person/grupp med en relation till alkohol som i mina ögon känns osund. Som alltid dyker det ju även upp påminnelser och denna gång var det på bloggen Alkoless som Ingela skrev så här om hur hon vuxit upp med alkohol och fylla.

Och jag känner igen mig på flera områden. Inte alla. Men väldigt många. Och en känsla i mig börjar växa. Den känslan om att jag inte längre vill vara en del i att glorifiera alkohol och fylla. Och den börjar liksom här. Idag. För jag vill inte vara en del av den kulturen som hyllar alkoholen. Eller glorifierar den. Jag vill inte längre vara i de sammanhangen.

Jag vill heller inte vara den som lägger upp bilder i sociala medier på alkohol. Jag vet att jag har gjort det, men nu är det slut. Jag vill heller inte trycka på “like” när det är ett foto som hyllar fylla, eller alkohol. Inte ens ett (1) glas. Jag kommer att välja bort att gilla de bilderna och det handlar bara om mig och inte om dig.

Så ska jag bara avstå att gilla bilderna/inläggen eller ska jag faktiskt skriva en kommentar om varför jag inte gillar? Det är en balansgång här. En balansgång att kunna vara den personen som uttrycker det jag står för, samtidigt som jag inte rackar ner/trycker ner den personen som just lagt upp bilden. Det är inte det jag är ute efter. Det jag idag tror mig vara ute efter är att vi alla blir mer medvetna om vad vi speglar för tillvaro, vad den hyllar, vad den säger och vilka normer den är med och skapar.

Jag föreslog Ingela att hon skulle skriva ett inlägg om att gå just denna balansgång…och i väntans tider har jag skrivit lite själv. På mitt sätt.

Vad känner du? Kommer du att lägga upp bilder på dig och alkohol i sommar?

Share

Låg som ett lågtryck

De där dagarna när lågtrycket tar över en, hur mycket jag än duckar och stretar emot så kommer det mot mig lik förbannat. Att drabbas av ett lågtryck.
Då kan jag finna kraft i att likna mig vid blomman som ännu inte slagit ut, som tacksamt tar emot lågtrycket och det vatten som ger näring. 
Då kan jag finna kraft i att se hur allt i naturen har sin stilla gång. Och hyser tillit till både lågtryck och högtryck. Till våren, sommaren, hösten och vintern. Var sak har sin tid. Ingen stress eller stretande. Medveten strävan som det kallas i mindfulness. Att utöva medveten strävan. Det är en av grindarna in i mig, där jag kan vara när lågtrycket drabbar mig.

Share

mitt arbete är att älska världen

My Work is Loving the World – Mary Oliver

Aug 15, 2016

“My work is loving the world.
Here the sunflowers, there the hummingbird –
equal seekers of sweetness.
Here the quickening yeast; there the blue plums.
Here the clam deep in the speckled sand.

Are my boots old? Is my coat torn?
Am I no longer young and still not half-perfect? Let me
keep my mind on what matters,
which is my work,

which is mostly standing still and learning to be astonished.
The phoebe, the delphinium.
The sheep in the pasture, and the pasture.
Which is mostly rejoicing, since all ingredients are here,

Which is gratitude, to be given a mind and a heart
and these body-clothes,
a mouth with which to give shouts of joy
to the moth and the wren, to the sleepy dug-up clam,
telling them all, over and over, how it is
that we live forever.”

En underbar påminnelse när jag känner mig låg och inte vet vad jag förväntas bidra med till världen. Då vet jag att jag arbetar med detta. Att älska världen. 

Share

Längtan efter kolonilotten

Vissa dagar är min längtan efter kolonilott här på Söderbrunns koloniförening riktigt stor. Som denna dag när solen gassar och flaggan vajar i topp och det är full fart på lotterna. Eller full fart vet jag inte, vissa sitter ju och bara njuter i grönskan också så klart. Som jag med längtar efter. 
Bilden ovan är tagen från Drottning Kristinas väg och visar hela B-området.

En annan dag som är lite mer mulen och nyregnad kommer jag tillbaka för att längta lite till……
Här kan jag låna lite inspiration till en bänk/plats där en kan styra med krukor, och annat vid ett högre arbetsbord. Så snygg oreda och kaos i det gröna som jag gillar.
Även denna bild från en av kolonilotterna på B-sidan.

Så nästan snubblar man förbi denna majestätiska lott, som inte bara är en lott utan snarare kanske fyra som slagits ihop till en slags “slottsliknande miljö”. Underbara detaljer och vackra, inbjudande och gröna gångar.

Och varför inte göra just den gröna gången grön genom att anlägga rabarber längs den ena kanten. Så maffigt med sina stora gröna blad som väller in.

Eller här, med en liten vatten-skapelse i förgrunden och vidare in mot symmetri i former och med en stramare grönska. Kanske ser det annorlunda ut på denna del när det är höst. Oerhört stilistiskt och genomtänkt och vackert!

Så vandrar jag vidare på B-sidan, bort till den där bortglömda lotten vars ägare ingen når. Den där bortglömda lotten som jag hoppas få kunna lägga ett bud på i höst. Den där lotten som jag vill att du håller tummarna för att jag lyckas få till min en stund. Den lotten är inte lika genomtänkt idag. Inte lika vacker idag. Inte lika stilistisk idag. Men den har en speciell plats och en speciell dragning som drar i mig och jag hoppas, hoppas, hoppas ha turen på min sida att det är just denna som längtar efter mig med.

Min “längtans-lott” från olika perspektiv, med fallfärdigt hus, med maskrosor i massor och massor, med blommor på rabarberns, med blommor på hallonsnåren och björnbärssnåren. Och ett plommonträd. Ja, min längtan är stor idag!

Share

Page 1 of 72

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén