Therese Tess Mabon

Förändringsledare, Maximerare, Coach

berättelsen håller kvar känslan – vill du ha den kvar?

Våra känslor (ilska, skam, glädje) dyker upp väldigt snabbt när vi möter dem i vissa situationer och om vi bara noterar dem utan att ta tag i dem så stannar de inte kvar särskilt länge.

Men om vi hittar på en berättelse om det som just hänt, om en person eller om varför vi upplever det vi gör, då kan den där känslan stanna kvar länge, länge.

Pavlov visade oss att en hund kunde lära sig att se ett samband mellan flera olika saker. Klockan som ringde och godisbelöningen som följde.
Människor är mycket bättre än hundar på att skapa samband och berättelser.

Om du är missnöjd med en känsla eller händelse som gett upphov till känslan, pröva att släppa taget om den berättelse du skapat.
Det är ju trots allt din berättelse, en berättelse som du forsätter att berätta för dig själv om och om igen, som är orsaken till att känslan återkommer.

icn.seths.head

Tack till Seth för originalet på engelska, ovan är min “försvenskade” variant. 

FacebookTwitterGoogle+PinterestLinkedInkeeping sharing simple...

sommarens mest lästa

img_5451-1

Sommarens mest lästa inlägg på denna blogg är dessa:

  1. narcissism, fåfänga eller ren kärlek till sig själv?
  2. skriv, skriv, skriv
  3. Ren Kärlek? – en checklista
  4. jag är inte rädd för att leva
  5. jag och Amelia Adamo
  6. för att jag älskar honom
  7. att släppa taget
  8. om mig
  9. djupa samtal på kvällspromenaden
  10. att tycka synd om någon

Kanske var ett av dessa ovan en av dina favoriter, eller var det månne ett helt annat inlägg? Jag är nyfiken på vilket du gillar. Kommentera gärna nedan, tack 🙂

ord som är sanna

Hon talade inte längre från munnen utan från bröstbenet och kunde inte annat säga än det som var sant.

En vacker påminnelse igårkväll när jag läste Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist var dessa ord ovan. Den meningen som sätter hela mig och mina ord i ljuset. Det är just så som det kommer ut ur mig med. Fast…

…för mig betyder munnen = hjärnan och bröstbenet = hjärtat OCH universum. Och det är inte alltid det är så det händer. Men ibland. Ibland så är de ord som kommer ur min mun sådana som förvånar även mig. de är liksom helt rätt och framförallt sanna, men hur de kommit till vet jag inte riktigt. De behövdes där och då och jag levererade dem. Utan att jag förstår.

Det händer mig i vissa sammanhang med grupper. Det händer mig i vissa sammanhang med enskilda människor. Det händer mig sällan hemma i familjen.

Gemensamma nämnaren för att det ska ske? Jag är ganska säker på att det finns en, men jag vet inte riktigt vad den är eller om den faktiskt består av flera nämnare kanske? Och om det är så att den består av flera nämnare….ja då är en av dem att jag upplever en stor tillhörighet. En villkorslös tillhörighet.

Jag pratar inte längre från hjärnan och mina tankar utan ifrån mitt hjärta och det som universum vill säga, och jag kan inte längre säga sånt som inte är sant.

Så blir citatet omgjort till mitt och mina ord. Som denna blogg – ett sätt att vara i villkorslös tillhörighet och ett sätt att säga sanningar. Flera sådana. Ta till dig de som är sanna för dig. Varsågod.

vad sker i världen?

Under ett par år har den tanken och frågan slagit rot i mig och pockat på uppmärksamhet då och då. Inte konstant. Men idag igen. Och idag fick den lite mer svar/reflektioner/input och liknande.

  1. En artikel på Medium om att historien återigen berättar för oss om hur det kommer att bli. Jag kom att tänka på de gamla egypterna som verkligen inte trodde att tiden var linjär utan just cyklisk. I denna artikel redogör artikelförfattaren för sina tankar kring just upprepningen av historien om vi bara tillåter oss att zooma ut mer än två generationer. Jag gillade läsningen och det som uppstod i mig, det som gav mig mersmak och fann hans slutsats om hur det nu kan komma att bli intressant – men ingen som jag är helt övertygad om. Kalla mig naiv om du vill.
    History tells us what may happen next with Brexit & Trump
  2. Ett 44-minuters samtal i studion hos Filosofiska rummet, P1, Om en gemensam etik för oss och dem. Och när jag lyssnade till dem så slog mig en tanke som Per Johansson luftade i podd-serien Myter och Mysterier; Att när en person förklarar något för sig själv, för att bringa förståelse, då gör väl hen det för att ta bort sin oro kring vad saken nu handlar om. Samtalet i Filosofiska rummet pratade också kring denna tanke – de nämnde att vi förstår/tar in intuitivt först för att därefter ta informationen till förnuftet så att vi kan på ett raffinerat sätt bekräfta den föreställning som vi redan har. De sa även att vår förståelse handlar om att bringa ordning och inte hysa oro. Ett önskat läge som de alla kunde enas om var att vi kan samlas i utilitaristiska samtal mellan kulturer, där den ena personen i studion föreslog att målet med samtalet skulle vara mera lycka för alla på så lång sikt som möjligt. Sen kom frågan hur vi lyckas skapa det när vår drivkraft består av gå mot belöningar eller undvika bestraffningar. Jag önskar att få uppleva dessa samtal och att få vara med och leka kring förutsättningar för att hjärnan ska få uppleva sina belöningar som den girigt letar efter.
  3. En 10-minuters intervju (eller läs texten) med Seth Godin som ger mig mer hopp och tilltro. Han pratar med Krista Tippet från On Being och hon ställer frågor om vad han tror på kring människorna och mänskligheten. Seth´s svar ger mig tillit. Tillit till den kraft som de digitala strukturerna kan ge oss. Tillit till de många olika “vi-grupper” som vi alla tillhör. Tillit till att vi kan flyga högre än vad vi tror med en hänvisning till Ikarus. Seth avslutar så här: Jag tror att vi har en möjlighet att vara större än så. Jag tror att vi är kapabla att gå utöver delande och till inkludering och samhörighet. Jag tror att vi är kapabla att hantera skammen som kommer från sårbarhet och öppna oss för vad de du möter vill berätta och vad de vill möta. Och jag tror att detta samhälle nu har sagt till folk, oavsett var de bor, att vi kan ha mer tillit. Vi kan ha mer tillit och tilltro till samhället och välgörenhet och innovation och värdighet och utbildning.
    Jag håller med! Det är dags att flyga högt och vågat med våra vingar. Och framförallt att vara i rörelse.
  4. Till sist så dök denna bild upp i mitt flöde i sociala medier. Och den var mitt i prick in i denna fundering om vad som sker i världen – eller rättare sagt vad som kan ske i världen om vi släpper taget om rätt saker/delar…

PS: Filosofiska rummet pratade en massa om en hel del annat spännande som jag googlade runt på och fastnade en stund i läsandet av allt som stod om Hans-Georg Gadamer på wikipedia. Hur han pratar om förståelsens cirkel, att gå från helhet till delarna och tillbaka till helheten.

Sen läser jag detta:
Människans medvetande är ett resultat av hennes historia, människans förståelse faller tillbaka på den specifika historia och kultur som skapat hennes medvetande. 
Och:
Tolkningen måste förbindas med saken självt, inte kretsa runt den.
Wow – här ska läsas mera 🙂

 

Firar satinbröllop = 18 år


Tack alla som kärleksbombat oss på Insta och Fejjan ❤️

Tack maken för detta liv tillsammans, vi levlar upp och upp tillsammans i livet ~ låt oss bara fortsätta med det ❤️

Om jag är kär i dig ännu? Om jag älskar dig villkorslöst? 

tänker kring självinsikt

Att ha självinsikt är inte en självklarhet.
Att se sig själv inifrån och utifrån samtidigt.
Att se sig själv inifrån och utifrån och i den roll som du har idag i den organisationen som du verkar i. Är inte heller en självklarhet.
Att se den del av organisationen som du verkar i inifrån och utifrån är svårt. Det är liksom en ny nivå.
Att se sig själv som större, och samtidigt mindre. Att lämna jaget, och samtidigt göra vi:et stort.

Och tillsammans med självinsikten önskar jag även:
att det kommer samtidigt som ett icke-dömande eller någonannanism.
att självinsikten ses som en signal.
att den signalen inte bara raskt stoppas in den i det pusslet du tror att du lägger själv.
att den signalen som kommer faktiskt även passar i många olika pussel, inte bara i ditt eget, den ska passa in i ditt och i hela det sammanhang du är och verkar i.

Ska jag ta ett exempel?
Låt oss låtsas att ett företag har ett system för att följa upp kvaliteten på de olika enheterna som tillhör företaget. Företaget har en kvalitetsavdelning som idag följer upp allt. Kvalitetsavdelningen får in  signaler i sitt system. Och påpekar raskt att : ”Hallå där lilla Enheten där borta – här har ni gjort fel, vi har fått in en avvikelse. Ajabaja. Ordna upp och se till att det åtgärdas.”

Och Enheten som sliter med sitt uppdrag och har bett om hjälp att klara av sitt uppdrag ett antal tillfällen till just Företaget, upplever att nu får det vara nog. De ropar tillbaka och svarar att vi orkar inte mer. De svarar på varför signalen uppkommit i systemet och ber återigen om hjälp. 

Kvalitetsavdelningen svarar tillbaka: ”Men lilla Enheten, inte ska ni ta detta så personligt, så är det ju inte menat.”
Enheten pekar igen på sitt svar och sin fråga om hjälp.
Och får till slut hjälp.

Reflektion:
Om Kvalitetsavdelningen sett sig själv som en av delarna i helheten i hela företaget, förstått sin roll och uppdrag, och det kommer en signal att en av enheterna som de hör ihop med har en avvikelse i kvalitén, hur kommer det sig då att de inte först har kikat på sig själva och sin roll i helheten.
Tagit hem signalen till sig först och lyssnat inåt – hur kunde vi ha agerat annorlunda för att detta inte skulle ha skett?
Vilket stöd kan vi ge för att det ska fungera?
Vilket stöd kan vara det rätta för att vi ska kunna prata med Enheten utan att ”lilla-gumman”-dem/behandla dem nedlåtande?
Hur ställer vi denna återkoppling kring signalen till dem så att vi:et blir större i denna fråga och så att det garanteras att det inte blir en upplevelse av att vi är separata, eller att vi skuldbelägger, eller att vi är med och skapar ett vi och dem?

För ett företag är ju ett VI. Och består av flera mindre vi. Men dess styrka är ju det stora, gemensamma VI:et.

djupa samtal på kvällspromenaden

Tack vare vår lilla vovve så går vi ut och går mer. Och när vi går tillsammans i familjen blir det samtal. Samtal som har ett annat djup än vid andra tidpunkter oftast. Och vad av dessa som är hönan eller ägget vet jag inte riktigt. Just nu väljer jag att tro att det är samtalen som kommit av vovven och hans behov av promenader.

Ikväll var det ett sådant djupt samtal igen. Jag, vovven och bägge sönerna gick ut. Lite motvilligt från J´s håll och där började samtalet. Och ja, tidigt brast både hans och mitt tålamod och jag hamnade igen i den där tjat- och gnat-fällan som mammor ofta gör. Fortsatte att hävda att jag bara påminde honom och att jag inte tjatade och att jag bara gör det för att jag vill honom väl och för att jag som hans förälder har ett ansvar. Och han svarade att han var inte glad över detta tjat/påminnelser och att han inte ville ha det så.

A´s instick var oftast för att muntra upp eller för att hålla med någon av oss. Så vi fick lite tystnad i vårt samtal på det viset. Tystnad där vi kunde få reflektera en stund medan A pratade.

Och först nu, ett par timmar efteråt, kan jag landa i vad det egentligen handlar om. Att det jag gör inte är bra för J. Att han lär mig, igen, en läxa. Ger mig en gåva. Självinsikt.
Att när jag gör som jag gör med tjat, gnat och påminnelser inte har den effekten jag hoppas på utan totalt motsatt effekt. Det skapar en känsla hos honom som att jag inte har tillit och tilltro till honom. När det är just det jag vill kunna ge honom.
Men att jag inte tror att jag kan göra det ännu och därför använder mig av tjat, gnat och påminnelser som ett verktyg för att han ska visa att han kan så att jag sen kan lita på honom fullt ut.

Och så funkar det inte alls.

Tack J för gåvan ikväll, jag ska träna på den och jag hoppas att vi kan vända denna effekt innan det är försent. Jag börjar redan nu med tilliten. Även när det gäller tandborstningen.

Tack min fina älskade J.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Throwback to a galaxy far far away…

litet meddelande från Universum

Best case scenario, Tess, you really are a magnificent, powerful, divine Being of Light; your thoughts really do become things; nothing is impossible; your dreams are meant to be; and these Notes really are from an ancient, wise, all-loving, all-knowing best friend.

Worst case scenario, Tess, you’re just dreaming you’re a magnificent, powerful, divine Being of Light; your thoughts really do become things; nothing is impossible; your dreams are meant to be; and these Notes really are from an ancient, wise, all-loving, all-knowing best friend.

And the difference would be?
The Universe

PS: You see, Tess? There’s no difference! Your life is your dream.

En observation av Sankt Augustine

photo-1433437642136-9442bd2126a8

Men go forth to wonder at the heights of the mountains,
the huge wawes of the sea,
the broad flow of the rivers,

photo-1457195740896-7f345efef228

the vast compass of the ocean,
the courses of the stars,

……….

and they pass by themselves without wondering.

av Saint Augustine


Photokudos to Unsplash and (from top to bottom)
Ron Manke
Seref Yucar

Att jag är bra

Att jag skulle vara bra även om jag gör ingenting
Att jag skulle vara bra även om jag fick tummen ner på FB
Att jag skulle vara bra om jag sjukskrev mig 
Att jag skulle vara bra även om jag ökade 10 kilo i vikt

Att jag skulle vara bra även om jag gick i konkurs
Att jag skulle vara bra om jag förlorade mitt hår och min ungdom
Att jag skulle vara bra om jag inte längre var drottning
Att jag skulle vara stor om jag inte längre visste något alls

Att jag skulle bli älskad även när jag bedövar mig
Att jag skulle vara bra även när jag är överväldigad
Att jag skulle bli älskad även när jag var rykande arg
Att jag skulle vara bra även om jag var klängig

Att jag skulle vara bra även om jag förlorade allt mitt förstånd
Att jag skulle vara bra med eller utan dig

Page 1 of 46

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén