är det så här förändring känns?

  1. att känna många känslor, ofta motsatta, samtidigt – som att du både är upphetsad och astrött, och du är rastlös och vill komma vidare.
  2. att inte ha koll på vilken riktning din kompass pekar åt – för det mesta känns ovant och nytt, inte riktigt som det brukar, och samtidigt är det precis som det brukar kännas, fast nytt, och det enda du vet är att även om du inte vet vart du är på väg eller varför så vet du att du är på väg och att det är det enda du kan göra.
  3. att känna sig ensam, kanske ensammast i världen – för inte ens du fattar vad som händer i dig, så hur ska någon annan kunna förstå dig, och vet du….det är helt ok att alla inte förstår dig, vet dock att det finns personer som förstår dig, sök dig till dem.
  4. att känna att det jag är/gör triggar igång andras tyckanden om mig – när jag växer så ser andra människor oundvikligen det, och de tvingas ta itu med sina bekymmer, men vet du….det är deras bekymmer och inte dina, även om de försöker att lägga skulden på dig, tro dem inte.
  5. att känna sig ansvarig för alla andra – det är verkligen, verkligen helt OK att sätta sig själv först! Ta på dig din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan. Ta hand om dig och dina behov först. Det är inte meningen att du är ansvarig för alla andra före dig….det kommer inte att sluta bra för någon.
  6. att känna sig som att spela en roll av en annan, fast inte göra det, bara att rollen är så ny att den ännu inte känns som du – ja, det är jobbigt att bli mer av sig själv, för det är just precis vad det handlar om, att bli mer du och visa det för världen, läskigt för att du inte är van, läskig för att du måste testa live inför andra direkt på studs utan en massa genrep i hemlighet och VET att du är precis som alla andra, ingen annan har heller tränat på sin roll i att vara mer dem.
  7. att göra förändringar utan att märka det förrän i efterhand – vissa steg sker så omedvetet i ditt system redan nu att du först blir medveten om att du sagt nej till saker du tidigare brukade säga ja till, när de inte längre gagnar dig, det här är vad du ska vänja dig vid för det är din framtid.
  8. att fortfarande vara elak mot sig själv – ja, vi är alla livrädda för våra superkrafter, för att visa mer av oss själva för världen, för din inre kritiker får hur mycket arbete som helst om den är det humöret, och försöker ta kontroll på ditt växande, för “du ska ju inte tro att du är något”-den amygdala-snurren är det dags att sluta tro på. Var snäll mot dig själv, du utvecklas även när du inte tror att du gör det.
  9. att veta med säkerhet att även om det känns superläskigt med denna ovissa resa så går det INTE att vända tillbaka – förvandlingen av att bli mer av dig är redan igång och du kan bara dyka djupare in i den resan som tar dig närmre till din passion.
  10. du inser att du är medveten om allt, du är vaken och mitt i livet.

 

Share

tre nivåer av elakhet

Just nu är jag inne i en period i livet av elakhet mot mig själv.

Först så dömer jag mig själv för något.
Sen så dömer jag mig själv för att jag dömer mig för det.
Sen har jag börjat att döma mig själv för att jag dömer mig för det för jag är ju medveten om att jag dömer mig själv så jag borde ju bara kunna sluta upp med det. Eller?

Det känns som att jag ibland fastnat i vinkelvolten för att göra det lite komiskt:

För att ta mig ur vinkelvolten. Vad gör jag?

  • Lyssnar till Tara Brach om self compassion och om att ta sig ur “the trance of unworthiness” (länk till podbean)
  • Skriver om min vinkelvolt både här och i dagboken
  • Pratar med en av mina healers
  • Pratar med min älskade make
  • Sitter nära min vovve absorberar hans lugn
  • Använder mig av Headspace appen och just nu deras meditationer kring Self-esteem
  • Lyssnar till mina spellistor
  • Läser andras texter, gärna Bobs
  • Försöker se mig själv från håll, som om jag vore en fluga på väggen som ser ig själv snurra på i vinkelvolten
  • Mag-andas nära nära makens mage
  • Andas hela vägen ner “dit”
  • Klär mig snyggt och tar på mig smink
  • Fake it til you make it…..

Om du kan känna dig fast i vinkelvolten…vad gör du för att ta dig ur den?

Share

mer än 226 dagar med sex senare

Häromkvällen vid ett middagssamtal mellan 5 supersnygga kvinnor berörde vi många olika perspektiv kring sex. Bland annat berörde vi att vissa av oss ville ha mer sex än vad vi idag hade, att vissa hade så mycket sex som de ville ha och vissa fick alldeles för lite och ville ha mer.
Och vips kunde jag inte hålla mig och vräkte ur mig följande:

Ända sedan mycoplasmans härjande så har vi haft en otroligt ökad sexlust och vi har nu haft sex i mer än 226 dagar. (226:e dagen var ju i maj då jag var på middag och nu har det ju tillkommit fler dagar…)

Det känns å ena sidan helt galet. Och å andra sidan helt underbart.

Mer än 226 dagar. Och vissa av dem har vi haft sex två till tre gånger om dagen.

Det allra bästa? Att vi fortsätter 🙂

Bilden från vårt bröllop 1998….japp i år firar vi 20-årig bröllopsdag varje dag 

Share

att mäta – om viktnedgång och muskeltillväxt

Sedan mer än 5 år tillbaka har jag regelbundet loggat min vikt och min fettprocent i en app. Nu har all den datan försvunnit så jag har via mina träningsdagböcker kikat på min progression kring viktnedgång och bibehållen muskeltillväxt.

Jag har under denna period haft fokuset på att träna på ett sätt som min kropp mår bra av, inte bara under själv träningen utan framförallt i min vardag. Nej, jag kan i detta liv inte vara den parkour-utövaren som jag längtar efter att vara, men helt kass är jag inte 😉

Jag är stark och uthållig sedan mina 22 år på rugbyplanen och har en kropp som svarar på träning och utmaningar på ett sätt som passar mig. Och det har den gjort med råge denna vår. Jag har inte medvetet dragit ner på kosten, min inställning har varit att äta mer medvetet, lyssna till om kroppen vill ha mer, och vilken kost den vill ha från start, vad den mår bra av och utesluta sådant som den mår mindre bra av – vilket är en resa som pågår konstant. Jag har medvetet ökat träningsdosen (eller i alla fall försökt så gott jag orkat) och tränar regelbundet på gymmet med att lära om mina nervbanor hur de ska se till att rätt muskel sätter igång vid rätt tillfälle….det tar tid. Min övriga träning för att komma i form kallar jag för sexercise. Japp, sex varje dag sedan typ oktober förra året har gett resultat på både muskler och vikt.

Min logg manuellt då – hur ser den ut?
Idag är jag 49 år, jag väger 69,9 kg, jag har en fettprocent på 20,2%, jag har en fysiologisk ålder på 33 år, en 3:a på visceralt fett, når en 8:a av 9:a på vältränad skalan, min muskelmassa väger 53,0 kg.

Då, när jag var 44 år, vägde jag 77,3 kg, hade en fettprocent på 23,9%, en fysiologisk ålder på 28 år, en 4.a på visceralt fett, nådde en 5:a av 9:a på vältränad skalan och min muskelmassa vägde 55,3 kg.

Annan mätning som jag har är hur mycket respektive kroppsdel ser ut i muskel och fett:
Då ( 44 år) 77,3 kg med 23,9 % fett
vä arm = 3 kg muskler/24,8 fett%
hö arm = 3 kg muskler/23,7 fett%
hö ben = 9,1 kg muskler/25,9 fett%
vä ben = 9,0 kg muskler/27,1 fett%
bål = 31,2 kg muskler/22,8 fett%

Idag (49 år) 69,9 kg med 20,2 % fett
vä arm = 2,8 kg muskler/20 fett%
hö arm = 2,9 kg muskler/18 fett%
hö ben = 8,1 kg muskler/25,5 fett%
vä ben = 8,2 kg muskler/25,1 fett%
bål = 31 kg muskler/17,3 fett%

Och nu fortsätter jag min regelbundna mätning manuellt i min träningsdagbok en gång per månad. Mäter mig på min tanita-våg. Eller rättare sagt, makens våg som han fick i födelsedagspresent för många jordsnurr sedan.

Och mitt motto för min träning just nu och framåt en stund är lånat från Petter Stordalen som pratar om hur han vill vara lika stark detta år som förra….och med en åldrande kropp så blir det en alldeles lagom utmaning.

Share

jeansshorts

Söndagsmorgon på Nordic Light Hotell. Frukostbuffe. Maken och jag har firat min födelsedag några dagar i förväg och äter frukost i matsalen.

“- Jag såg just en Victoria Silvstedt look-alike i jeansshorts”, säger maken och ler.

Nyfikna jag scannar lokalen. Finner minst 7 blondiner i jeansshorts och frågar om dem en i taget. Ser till slut look-aliken. Hon ser rädd ut. Uppdragna axlar och ett perfekt yttre. Varenda hårstrå på plats. Vacker. Men rädd.

Ett tjejgäng på fyra äntrar matsalen. De rör sig självsäkert genom buffen och tar plats på ett härligt sätt. Bara genom att vara sig själva. Ingen av dem i jeansshorts. Men en av dem i blå kjol. Hon hade något extra.

Det såg även vår bordsgranne. Som även noterade mig.

Så här är det att leva mitt i livet med maken i vårt tredje äktenskap. Tillåtet, öppet och i bejakande av energier. Inte minst ett delande av våra energier. Och kärleksfullt förstås. Och i vår fantasi bjuder vi gärna in en och annan extra till oss som jag skrivit tidigare om här:
att välja att bjuda in en tredje i vår relation

Share

att läsa en bok i rätt tid

Ibland är det så känner jag. Att jag börjar på en bok, kanske tragglar mig igenom ett kapitel eller två. Låter den ligga bredvid sängen i en hög med andra likadana lästa i ett kapitel eller två.

Så kommer en dag då jag plockar lite i högen. Väljer ut någon av dem och ser om det finns något i boken som resonerar i mig nu. Just detta skedde med “Kosmosdialogerna” häromdagen. Jag hade 2015 (när jag skaffade mig boken) läst det inledande kapitlet och det första av samtalen mellan Kosmos och Anna. Sen bidde det stopp.

Tills jag tidigt i lördags morse plockade upp boken igen. Och har sedan dess i hög fart plöjt alla de återstående 11 samtalen mellan Kosmos och Anna. Läsningen och innehållet har känts så rätt just nu. Här där jag är på min resa.

Kosmosdialogerna handlar just om en dialog mellan Anna och Kosmos. Och Anna som är en rätt envis journalist ställer Kosmos mot väggen och kräver svar på frågor som mänskligheten vill (och tror sig behöva) veta.

Eftersom jag känner Anna så kunde jag höra hennes röst inuti mig när jag läste. Nästan som att jag lyssnade till en ljudbok. Och Kosmos röst blev en av mina inre röster. Som att den kom från mig. En otroligt fin upplevelse och jag har som vanligt en massa hundöron i boken som jag ska dela med er. Så småningom. En favorit nedan….

K (kosmos): Så när jag talar om mod handlar det om att våga stanna i det som är obehagligt och våga använda det som en språngbräda för att ta sig vidare.

A (anna): Alltså om att inte följa impulsen att ta bort detta, utan om att stanna kvar i det jobbiga. De när impulsen är ju jättestark så fort någonting är obehagligt, på vilket sätt som helst; ta bort, ta bort! Och dessutom lever Ami och jag i en tid och i en kultur som är inne på samma spår, i sig: allt är obekvämt, allt som gör ont ska bort. Fort!

K: Ja.

A: Men det är det man får stå emot. Det är det du säger, eller hur? OM man vill veta vad som finns bakom, eller på andra sidan om lidandet.

K: Ja, så är det. Och bakom oss finns jag.

A: Det har jag fattat.

K: Och jag vill poängtera vikten av att försöka förstå sig själv i reaktion till mig. Att våga ställa frågor som: Vad har jag för syfte i världen? Vilket är mitt uppdrag? Varför är jag här, ifall jag plockar bort allt som har med mina roller att göra, som yrkesmänniska eller som mamma eller pappa eller barn, eller vad det nu kan vara för något.

A: Mmm.

K: För någonstans vet vi allihop att vi har en annan roll att anta, också. Och att det är den viktigaste av alla. Att ikläda sig.

A: Ja.

K: Och den rollen är ingen mindre än den som medskapare till det nya universum.

A: Jag vet inte vad jag ska säga.

K: Nej, för det kan ju låta storslaget, kan man tycka.

A: Typ.

K: Men det är det inte för mig. Det är bara fullständigt naturligt och ingenting konstigt. Men för er människor kan det kännas för stort att ta på sig.

Och jag minns ett av mina tidigare inlägg. Ett inlägg där jag skrev om hur jag nu i mitt liv har liksom ett måste att närma mig det jag är rädd för eller känner obehag inför. Att jag vill komma så nära det så att jag ser det i vitögat. Och då använder jag mig av allt mod i mig. Allt som går att uppbringa. 

Share

läppstiftets färg

Undrar om jag idag ska anta uppmaningen att köpa läppstift i samma färg som mina läppar….alltså mina labia minor.

Jag har hittat den uppmaningen/utmaningen i en av bloggarna jag följer men nu när jag letar febrilt så kan jag inte finna ursprunget till denna idé.

Håll med om att det vore otroligt roligt om vi alla kvinnor hade läppstift i samma färg som våra läppar. Våra inre blygdläppar. Jag gillar den idén. Behöver nog ta med mig maken som har bättre koll på min rätta färg……

Hänger du på?

 

Share

när hade ni senast en frukost-date?

Min husguru (och kanske även din?),  Esther Perel,  tipsar par att planera in att träffas på tu man hand på date ofta och regelbundet. Och när man tänker på date så blir det ju ofta en tanke om middag på tu man hand och ev lite sex hemma efteråt. Eller kanske en hotellövernattning.
Som nyblivna föräldrar till en ettåring eller tvååring kan det kanske passa ännu bättre med en frukost-date?

Jag tänker att som morförälder/farförälder så är det enklare att säga ja till en fråga om att  ta en sväng till lekparken och gunga för att sen kanske ta en tur med barnvagnen för en liten sovstund för den lilla.  Då ni under tiden kanske hinner äta frukost eller bara ligga kvar i sängen hela förmiddagen tills den lilla är tillbaka i hemmet till lunch. Kanske sex, kanske närhet och sova eller vad nu är ni behöver allra mest just då.

Jag tänker att det är lättare som mor-/farförälder att säga ja till detta scenario än till att passa en kväll med övernattning. Eller så har jag helt fel. Och kanske även en frukostdate är bättre för er som småbarnsföräldrar än en kvällsdate….då ni kanske somnar tidigt? Eller så var det hela er avsikt. Jag hoppas att ni tar till vara på tiden ni har tillsammans.

Oavsett så vill ju jag precis som Esther tipsa er om att regelbundet avsätta tid på tu man hand för det som ni som par behöver i er relation.

I denna artikel berättar Leigh och Esther mer om du vill läsa.

Och jag som inte har små kids längre utan tonåringar i huset….även jag gillar att ha date med maken på andra tider än enbart kvällar….

Vad har du testat för olika dates med din partner?
Vad gillar du och vill ha mer av?

Share

att få ta livet av någon

Tack du underbara Bob Hansson som lärt mig att ta livet av någon med endast papper, penna och min fantasi. Nu har jag skrivit igen. Efter vår underbara skrivkurs.

Och jisses vilka planer karaktären “Hanna” har för två andra. De ska få dö varsin emotionell död först, och sen en väldigt mental död, för att avslutningsvis även få dö andligt.

Och det är så j-a skönt att få ta livet av någon på detta vis. Jag tror gott jag kan bli beroende. På allvar. Jag menar det. På allvar.

Och det var precis vad jag behövde efter en dag i sorg och ledsamhet. Där tårar fallit nerför mina kinder under ett par tillfällen Där jag känt mig så utanför. Så långt bort i från alla som jag vill vara nära. Där jag känt att min självbild fått sig en rejäl halshuggning. Och vips kan den bli bättre med en fiktiv halshuggning tillbaka…..I LOVE IT!

PS. “Smått” tyckte maken och sa att denna sida är en han inte känner igen hos mig. Inte jag heller, på länge. En sida av mig som hellre vill älska MER än mindre är en sida jag hellre anammar. Just nu har jag dock ingen aning om HUR ta mig till den.

Share