14 år utan livmoder

Dags att berätta även här om mina upplevelser sedan jag fick genomgå en vaginal hysterektomi i december 2003.

Varför och hur?

I juli 2002 föddes min yngsta son och efter den förlossningen blödde jag länge, länge. Nästan upp till tre månader av och till. Länge för att vara mig. Och vid den påföljande undersökningen med cellprovstagning så konstaterades att det var lite för mycket och jag blev först ordinerat att ta bort en del av livmodershalsen.Vid det ingreppet så konstaterade de att det var 1 mm för mycket. Och så ville läkarna inte ha det.

Mitt samtal med läkaren blev ett som rörde sig kring om jag var färdig med att föda barn eller ej…för om jag/vi ville försöka skaffa ett barn till eller två – då skulle jag stå under väldigt nära uppsyn för att undersöka och se att det bara fick fortgå så länge jag mådde bra och mina prover visade likaså. Inget svårt beslut för vare sig mig eller maken. Vi var “klara” med att skaffa barn. Och vi kunde gå vidare med ett ingrepp för att genom vagina avlägsna livmodern.

Jag vaknade faktiskt upp lite för tidigt under mitt ingrepp och kunde prata med gynekologen när hon sydde ihop mig. Och fick kika på min livmoder nu när den var utanför min kropp. Som ett litet gråpäron. Liten. Grå för att den var utanför kroppen och utan blodtillförsel. Och inte längre en del av mig.

I tiden som följde med rehab så var jag väldigt annorlunda än övriga i min grupp. Jag hade i augusti även gjort en rekonstruktion av ett nytt främre korsband i vänster knä och höll på med träning för att kunna vara tillbaka till rugbylaget så snart som möjligt. Så när sjukgymnasten, för rehab i gänget som alla opererat sig vaginalt och tagit bort livmodern, sa att vi absolut inte fick göra några övningar stående och absolut inte, inte några hopp alls. När jag hade hört det en (1) gång så gick jag ifrån den rehab-gruppen och fortsatte med egen rehab på Sophiahemmet med min knä-rehab istället. Och allt har hittills funkat riktigt bra.

Mens då? Äggstockar och äggledare? Klimakterie?

Nej, ända sedan ingreppet inget blod, ingen menstruation. Både mina äggledare och   allt annat är kvar. Det var bara livmodern som den muskel den är som jag har fått borttagen. Mina äggledare och äggstockar sitter fast i vävnaderna där de varit sen de vuxit fram i mig. Och ja, på något vis sker ägglossning, men de kan ju inte komma ut till vagina för det är igensytt från där livmodern fäste vid vaginan. Så länge inget ingrepp har skett kring de hormonella delarna i mig så har jag heller inte kommit tidigare i klimakteriet. Jag var 34 år när ingreppet ägde rum.

Jag har pratat en del om detta med vänner och familj, men inte mött mer än en (1) vän som har tagit bort livmodern och hon fick göra det på en privat försäkring i Västra Götaland. Hennes största anledning var att bli av med menssmärtor och hon blev rekommenderad detta av sin gynekolog. Och hon har heller inte ångrat sig.

Som jag inte heller har. Min menstruation har aldrig varig vare sig smärtsam eller riklig, pågick kanske i 2-3 dagar åt gången och ofta väldigt långe emellan varje cykel. Jag har ändå varit glad att slippa menstruationen efter att vi var klara med familjebildningen. Den första gången jag kände att jag var sorgsen att jag inte hade en livmoder var att jag som enda kvinna i familjen inte kunde på ett naturligt sätt ha bindor och tamponger hemma och på så vis göra det synligt och naturligt för sönerna i deras uppväxt. Men så bidde det alltså inte. Utan spontana samtal och lek med tamponger någon gång (mamma, de här är ju värsta vattenbomberna i ett vattenkrig asså….som yngsta sonen sagt en gång).

Mer i ett annat inlägg om fördelar och nackdelar med att leva utan livmoder i nästa vecka.

 

Share

10 thoughts on “14 år utan livmoder

  1. FÖRDELEN är ju att slippa dö i livmodercancer. Det var ju därför du tog bort den eller?

    För mig låter det lite väl muntert allt detta.

    Två av mina kusiner dog, en vid 30 och en vid 32 års ålder, båda lämnade två små barn efter sig ingen av dom över 4 år. Det upptäcktes för sent,cancern, den var aggressiv. Trots bortop av … allt .. till slut och strålning och hela skiten. Hade de fått överleva hade de nog inte brytt sig om smådetaljer som mens o bindor.
    Förlåt Tess men du får det att låta så enkelt.

    Jag har haft livmodercancer, op bort den (och lite till), gått igenom olika jävla behandlingar. Mått skit fysiskt av dessa. Och psykiskt mått skit för jag ville ju leva! Få se mina små barn växa upp!!
    Jag sket fullständigt i om de op bort det mesta bara jag fick leva och vara mamma.
    För mig var det på håret att jag överlevde. Jag tackar gud, livet, läkarna varje dag ännu, ännu en dags seger när jag går o lägger mig. Varje födelsedag är En lycka. Att få fylla år igen o bli äldre och äldre o vara med i livet. Fantastiskt. Jag har haft bröstcancer oxå…. men det är en annan historia. Jag tänket ofta på mina kusiner… och alla andra kvinnor som inte klarat sig.

    Jag tog kanske det du skrev på fel sätt, men för mig var borttagandet av livmodern en fråga om liv och död. Det där med mens, klimakterir o hormoner är helt oväsentligt för mig, jag lever – det är det väsentliga.

    Det är bra att du är så duktig o munter.., men det blev lite som en knäpp på näsa på mig kände jag ärligt.Jag som inte orkade mer än att besegra cancern då och framförallt vara en så bra mamma som möjligt då.
    Ibland blir det jobbigt att läsa om hur en del alltid har det så plättlätt och gör allt rätt och bäst. Just nu fick jag den känslan, rätt eller fel av mig vet jag inte just nu, och eftersom du tycker om respons får du det nu. Från en som också tagit bort den. Min upplevelse som komplement till andras berättelser.

    Och nu när jag tänker efter så har jag också visat och förklarat för mina grabbar hur en frisk kvinnokropp funkar med mens och graviditeter o få bröst osv… och hur man skyddar sig vid sex … pinsamma mamman.

    Nu fick du min historia till att ta bort livmodern.

    Fortsätt vara positiv söta du. Det är jag också, för det mesta. Livet är olika för alla, man vet aldrig vad andra har med sig i sitt bagage och hur de upplever saker.
    Du är toppen
    Kram

    1. Åh, förlåt Marie! Det var aldrig min intention att såra dig och det gör mig ont att ha gjort det. Förlåt!
      Inte heller var det min intention att låta munter, utan snarare stoisk kring det hela som jag varit hela tiden. Det var aldrig en fara för mig att det var värre än vad det var. Jag behövde aldrig brottas med överleva eller ej känslan. Det fanns inte på min världsbild då heller. Jag var ju odödlig.

      Och nej, du tog det jag skrev på precis det sätt som du behövde. Jag är ledsen att jag gjort dig ledsen. Orden kommer som de vill till mina texter. Och oavsett min intention eller ej så har läsaren alltid fri tolkningsrätt.

      Tack för att du valde att dela din berättelse här med mig och oss. Jag är glad att du lever. Jag är glad att jag lever. Låt oss leva!
      Kramar i massor tillbaka – och träffas gärna och pratar mer om detta om du har lust!

  2. Rugbyspelare? Coolt. Det gick mer igång på. Intressant om livmodersoperationen också. En muskel. Och vilken häftig muskel som kan ge liv.

    1. Ja, asså rugbyn har varit en stor del av mitt liv i de 22 år jag varit på plan och spelat. Jag håller på att skapa mig en distans till det hela. Samtidigt som rugbyn är en av de bästa sakerna jag gjort i livet.

  3. Känner ytterligare en kvinna som också opererat bort livmodern, men där åkte nog “hela paketet” med liksom. Lite spännande tycker jag att jag inom loppet av två-tre månader fått höra båda era berättelser, från att tidigare aldrig stött på någon (som jag då visste) som berättat om detta.

    Oavsett vad tror jag just det är den största gåvan du ger mig nu: att du berättar, från ditt perspektiv, utifrån dina upplevelser. Tack!

    1. Oj, sammanträffande att vi båda dyker upp med berättelser inom kort tid. Undrar om du springer på fler historier, jag hoppas det. Att fler delar med sig hur det var och blivit för just dem.

    1. Ja, vi får se vart det bär. Reaktioner är att vänta tänker jag. För precis som Anna/Webbtanten påpekar så har ju alla sin upplevelse och historia som kan berättas.

  4. Tack för att du delar! Att du berättar om din upplevelse kring detta. Misstänker det finns lika många upplevelser som det finns kvinnor som tagit bort livmodern.

    1. Precis – & alla har sin egen berättelse och upplevelse. Dags att fler berättar kan jag känna. Som ett sätt att hjälpa till att ta bort ett ev tabu kring ämnet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *