Att arbeta med sin kärleksrelation. Att inte tro att den är fast i ett spår och inte kan utvecklas. Att arbeta med sin egen kärlek. Att utveckla den. Det är viktigt.
Viktigt att inse. Viktigt att agera och jobba för den.

Alain de Botton säger bland annat så här i ett samtal med Krista Tippet:

En av de snällaste sakerna vi kan göra för någon vi älskar är ibland att se dem som ett barn. Inte för att infantilisera dem och göra dem mindre vetande, eller att de inte skulle förstå saker, utan som när vi som en vuxen person agerar generöst mot ett barn på det sätt som vi tolkar deras uppträdande.

Om ett barn säger på hemvägen ”Jag hatar dig” så reagerar du nog först med att tänka: ok, det där är nog inte riktigt sant. Barnet är nog trött, hungrigt, något annat har hänt under dagen som fortfarande spökar, en tand gör ont eller något annat gör ont i dem. Vi kikar helt enkelt efter en större förståelse som gör det bästa av situationen vi är i. Och vi gör det här hela tiden med barn, utan att tänka på det så reagerar vi så här. Samtidigt gör vi det så sällan med andra vuxna.

När en vuxen människa möter en annan vuxen människa och säger till hen:
”Jag har inte haft en bra dag. Låt mig vara ifred.”
Så tror den andra oftast direkt att det har något med en själv att göra – hen tar det personligt direkt. Egot blir upprört och argt och ledsamt.

Och om vi istället för att ta det personligt direkt ser vår medmänniska på ett lika generöst sätt som vi ser ett barn och tar reda på var det här som bekymrar dem och var det har kommit ifrån.
Att vi ser en hel kontext runt om dem som vi behöver hjälpa till att förstå.
Det är ett sätt att arbeta med kärlek.
Utifrån kärlek inifrån.
En generös sådan.

(Alains ord, blandade med mina ord och mina tolkningar, förståelser och förstärkningar)

Share