img_5402.jpg06.54 och jag var klarvaken. En bokrygg mitt ibland en massa papper och mappar på en av balkarna i sovrummet drog min hand till sig och jag tog fram boken och började läsa. 08.44 släppte jag den ner på täcket. Färdigläst. Från pärm till pärm.
Boken heter Försoningen – 120 stygn senare och är skriven av Berete Rubin. Jag har läst kapitel ett när jag fick hem boken tidigare i år, men denna morgon började jag om. Och ja, jag släppte den inte förrän jag läst ut den.

Den handlar om att Försonas förstås. Att försonas med ett brott som Berete blev utsatt för. Ett mordförsök. Att försonas med gärningsmannen. Att önska att bli försonad med sina arbetskamrater (mordförsöket skedde på arbetsplatsen). Att försonas med sig själv.

Stora delar av boken handlar om Beretes upplevelser kring sina kollegor och chefer på sin arbetsplats. Och jag kan känna igen hennes berättelse. Den är inte ovanlig alls. Snarare väldigt vanlig. Så här beskriver hon sina reflektioner, känsla och erfarenhet efter ett möte med sin chef.

När jag åkte hem såg jag ett mönster från direktorn och nedåt i leden. Nu hade jag erfarenhet från två chefer och tre avdelningar. Företaget hade tydligen ingen policy som i handling visade att de tog ansvar för verksamheten. Det verkade vara personalens ansvar vad som än hände.
Under de åtta månader jag arbetat på de nya avdelningarna hade jag sett chefen två gånger ute i verksamheterna. Arbete med psykiskt sjuka människor kräver ett aktivt ledarskap som prioriterar handledning och säkerhetsarbetet. Det är grunden för att boende och personal ska känna trygghet och att ett hållbart kvalitetsarbete ska komma till stånd.

Och så finns det andra passager i boken som berör mig också. De som handlar om hur Berete tar sig an sina tankar kring upplevelsen. Tankarna.

Sedan lång tid tillbaka hade jag också förstått att det inte var den faktiska situationen som orsakade lidandet utan vad jag tänkte om den. Om jag försonades med det faktum att allt jag upplevde i smärta inombords inte gick att påverka skulle lidandet upphöra. Så länge jag fortsatte att uppleva mig som offer för förövaren och företaget skulle lidandet fortgå i det oändliga genom alla negativa tankar om varför smärtan fanns.

Och så fortsätter hon klockrent några rader längre ned…

Allt var som upplagt för att fastna i bitterhet och lidande livet ut. Jag kunde välja mellan bitterhet eller acceptans och inre försoning.

Om du som jag ser andra bilder från dig själv eller andra personer i din närhet som är så lika dessa som Berete målar upp så kan du applicera denna bok kring detta.

Jag har ett flertal personer i min närhet som bär bitterhet, och har gjort det länge. Personer som har avslutat ett förhållande och det inte blev som de tänkt sig. Eller personer som var på andra sidan och inte ville avsluta förhållandet och är bittra för det. Personer som upplever sig som offer i dessa avslutade relationer och de fyller sina liv med bitterhet och ett lyckosträvande genom att ta på sig skal. Alkohol-skal. Upplevelse-skal. Sex-skal. Hålla fasaden utåt-skal. Skapa ny fasad utåt-skal. Och så vidare. För när dessa personer ger någon annan ansvaret för hur de skall må resten av livet får de vara kvar i offer-rollen och tror därmed att de påverkar den som de helst av allt vill försonas med.

Jag säger – välj att försonas med dig själv först! Därefter kan du även försonas med de andra. Därefter är du tillbaka i att du själv har makten i ditt liv. Och visst vore väl det skönt!
Släpp taget om bitterheten.
Släpp taget om offer-rollen.
Och alla andra roller med för den delen.
Släpp taget om ditt självskadebeteende.
Släpp taget om vad andra tycker om dig.
Släpp loss ditt hjärta till att älska dig och förlåta dig själv. 

Berett avslutar boken så här:

De främsta orsakerna till att jag kommit vidare i livet och idag har en fast förankring i mig själv är den inre försoningen/ förlåtelsen, acceptansen och modet att vara sårbar.
När jag till slut vågade möta känslorna helt och vara mera sårbar då skedde en nästan mirakellös utveckling i bearbetningen. Detta ledde fram till att jag till slut accepterade fullt ut vad som hänt och att det inte gick att ändra på något vare sig förövarens handling eller företagets förhållningssätt. Då kom också den inre försoningen med mig själv.
Jag kunde försonas med mina reaktioner inom mig och med allt som hänt i det yttre. Då kunde jag också förlåta både gärningsmannen och företagets representanter. Detta har resulterat i att jag idag lever mycket mera i närvaro och acceptans vilket är motsats till motstånd.

Vilken lycka och vilken befrielse. Att genom sin inre försoning leva i ett tillstånd av icke motstånd. Det är en fantastisk väg och möjlighet som finns nåbar för alla i min närhet som jag beskrivit ovan. Den är dessutom så mycket närmre än de alla tror.
Vågar du prova?

Jag finns här för dig om du vill ha stöd under resan!

…om vi utstrålar inre glädje och kärlek påverkar det ca 1000 personer i vår omgivning…

Share