att ta plats

by | Apr 2, 2018 | Artiklar | 12 comments

Häromdagen var jag förkyld och kände mig liten. Inte riktigt som att jag orkade ta plats på mina uppdrag. Och i det ena gjorde jag verkligen inte det. Tog ingen plats. I det andra släppte jag taget och tog all plats i världen. Tillsammans med flera. Och det kändes bra.
När jag väl kom hem så fann jag ett nyhetsbrev i min e-post. Från Kristin Lohr. Henne följer jag både på Instagram och får ett nyhetsbrev med jämna mellanrum. Just detta brev var för bra för att bara släppas taget om.
Så nu har jag översatt min tolkning av hela Kristins ursprungsbrev.

Läs och se om det resonerar i dig…det gjorde det rejält i mig <3

“Du får ta plats, du vet väl det?
Du får lov att vara här, på denna jord, gå runt och lämna dina fotavtryck.

Alldeles för många av oss gör oss så små som möjligt.
Vi försöker vara fullkomligt älskvärda i andras ögon, tippar runt eventuella ömma tår och döljer någon del av oss själva som vi tror kan vara för mycket för andra, rädda att inte få tillhöra och vara en del av gemenskapen.
Vi kanske stannar i det grunda vattnet när  vi längtar efter djupet och havet. 
Vi kanske släcker vår egen låga när vi egentligen vill tända andras.

För oavsett vad din hemlighet är – oavsett om du är inåtvänd eller saknar ursprung, oavsett om du kommer från en trasig uppväxt eller en stödjande familj, oavsett om du har full hälsa eller kämpar med/mot sjukdom, oavsett dina ärr i hjärtat och din rädsla …

Under allt detta vill du bli sedd, bli känd och älskad för vem du är.
Vi är förprogrammerade att vilja bli det, vi behöver det.
Snälla, låt dig själv omfamna dig själv, hela dig som den människa du är.

Släpp taget.
Släpp taget av VEM du tycker du behöver vara för att få ta plats.
Ditt vilda hjärta behöver bli förstått, och du förhindrar världen att älska dig så starkt som det någonsin kan, där det även kan få oss att känna oss älskade tillbaka.

Sanningen är att du måste tillåta dig att bli älskad.
Du måste lägga ner dina vapen, ta av dig rustningen och låta dig bli sedd och synas precis som du är!
Ja, du kommer att bli omkullkastad.
Ja, du kommer att ta emot några förödande slag mot hjärtat.
Tack och lov för det, för det är så du lär dig den sanna kraften i din motståndskraft.
Det är så här du öppnar dig och låter ljuset nå in i dig. Det är så här du blir levande.

Vill du ha stor, modig, riktig kärlek?
Rör på dig. Visa dig. Närma dig elden. Exponera dig precis som du är, som någon som vill älska helhjärtat och bli älskad tillbaka. 

Vill du ha stor, modig, riktig kärlek?
Var dig själv. Dölj dig inte. Förminska dig inte. Omfamna alla delar av dig. Speciellt de du inte ens vill visa för dig själv. Alla dina fläckar och blåmärken, dina skuggor, dina brända kanter, du kan inte dölja dem längre. Du har inte råd att dölja dem.

Du är riktig. Och det finns inget mer magnetiskt än någon som är bekväm i sin egen hud, med alla ärr den huden kan ha.
Du kommer att bli hittad, om du tillåter dig att bli funnen.
Om du tillåter dig att ta emot, exakt som du är. Om du släpper in.

Lita på att när du börjar slappna av i din kontroll, när du bestämt dig, då kommer du att locka de som ser dig, som älskar dig.
Var också beredd att avfärda några människor.
Din acceptans av dig själv kommer att göra att även andra ifrågasatter sina egna begränsande övertygelser, och de kanske inte är redo att släppa taget om det som de fortfarande tror på.
Detta är inte ditt problem. Det här är inte din börda att bära.

Ge dig själv tillstånd. Låt dig själv bli till. Bli riktig. Bli verklig.  
Avlägsna dig inte från människor och platser och möjligheter som driver dig framåt för att möta din rädsla för obehag och sårbarhet.
Var inte rädd för att prova, i rädsla för att hamna tillbaka till ett “litet” liv.
Du är för bra för det. Du är för verklig och riktig för det.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:
Jag hoppas att du vågar släppa taget.
Jag hoppas att du vågar misslyckas och faller pladask.
Jag hoppas ditt hjärta brister i tusen bitar. 
Jag hoppas att du får djupa, tydliga skrattlinjer och kråkfötter.
Jag hoppas att du njuter.
Jag hoppas att du blir avvisad och generad.
Jag hoppas att du verkligen, verkligen försöker och ändå inte når ända fram.
Jag hoppas du släpper människor nära dig även om det betyder att någon kanske kommer att vara hänsynslös mot ditt hjärta.
Jag hoppas att du får många erfarenheter som skapar dig, och utvecklar dig under din livstid.
Jag hoppas det här för dig eftersom det betyder att du visar ditt riktiga jag.

Mer än något annat så hoppas jag att du kan se vad jag ser – den här storhjärtade, starka, uthålliga, underbara och vansinnigt älskvärda människa som gjorde detta möjligt. DU. 

Börja idag. Visa hela dig. En liten stund. Och var villig att älska dig själv när du prövar detta. Så ska du få se att det inte är så läskigt som du idag tror. 
Lita på att de som vill älska dig kommer att finna dig, bara du låter dem se HELA dig. 

Och som alltid kan vi göra detta tillsammans.

Kärlek,

K”

Där i skymningslandet mellan det nya och det gamla. Där jag släpper taget om kontrollen och följer med strömmen, ett val att släppa taget, ett val att följa med. Där vill jag vara och leva. Och jag låter HELA mig synas mer och mer. Där är jag idag.
Var är du?

12 Comments

    • Helena Roth

      Oh, tack Gunnar – vilken start dikt. Och tack Tess för dagens inlägg. Tror jag är på en liknande plats i livet.

      Reply
      • therese@mabon.se

        hehe, maken undrade just om Bob skulle få plats…kanske inte när du och jag kommer – hahaha

        Reply
  1. Sofia Hult

    Jättefin text du hade hittat.. ska kolla in hennes instagram senare

    Reply
  2. Lucy

    Det var lite mkt text men efter som jag kände att texten tilltalade mig så gjorde det inget, det fanns ett djup som fångade mitt inre och mitt intresse.

    Tack för att du delade detta, jag blir faktiskt lite nyfiken på dig.

    Vad roligt att läsa att du jobbar som coach jag mer, kanske vi kan utbyta tjänster någon gång.

    Mvh Lucy

    Reply
    • therese@mabon.se

      Härligt att jag kunde fånga dig. Det var ju något i den där texten som bara drog in mig med. Det var därför jag blev tvungen att dela den och liksom göra den lite till min genom att översätta den.
      Nyfiken på mig – det gillar jag. Fortsätt med det 🙂
      Finns du i Stockholm?

      Reply
  3. Annica

    Vilken positiv men ändå… så personligt brev. 🙂

    Reply
    • therese@mabon.se

      Tack – kanske blev det väldigt personligt genom min översättning, eller så är det bara så jag vill att allt som får plats hos min blogg också är så personligt som möjligt.

      Reply
  4. Anna

    Jag tar plats. Men jag har oxå tonat ner mig i vissa sammanhang. Bollar idag med frågan om jag behöver det eller inte. Är det rätt av mig att skapa nyanser av mig själv. Nya nyanser som jag inte vet om jag egentligen gillar. Men som skapas för att anpassa mig själv till den jag möter. Är det en försvarsmekanism för att inte bli sårad? Många tankar och ditt blogginlägg gav mig lite nya vinklar att ta med mig i det bollandet. Tack! Kram

    Reply
    • therese@mabon.se

      Härligt att kunna ge nya vinklar – det är ju en av mina drivkrafter med mitt bloggande. Att bredda perspektivet och ta in nya vinklar 🙂
      Kramar tillbaka!

      Reply

Submit a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *