smärta eller lidande

Jag vet inte om du som jag kikar på OITNB = orange is the new black och vad du får med dig av den. Jag fick med mig detta av säsong 4 där Pensatuckey verkligen steppat upp och blivit mänsklig. Hon sa något i stil med detta.

Det finns smärta överallt. I hela livet.
Det vet du och jag.

Men lidande.
Det är ett val du gör.
Du väljer att gå in i lidande.

Och visst är det superlätt att ställa denna fråga….

Väljer du att gå in i ett lidande eller hanterar du smärtan?

Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, jag vill här hjälpa dig så att vad du än gör så gör du det medvetet. Att du är medveten om dig själv och ditt agerande.

Share

vad jag ville bli när jag var liten och andra svar

Hos Anna (aka Webbtanten) fann jag en lista som jag ville prova…så här kommer mina svar:

Sven Scheuermeier

Vad ville du bli när du var liten?

Pilot och florist och författare och lärare! Jag sökte in till trafikledare en gång i mina tonår och fick göra intagningsprov, men missade på ett av delproven. Florist- jobbade ett vinterlov i en blomsterbutik och fick binda så många begravningskransar att jag tappade suget. Författare…en dröm som seglat upp i mig igen. Lärare – jag har en lärarlegitimation i engelska och idrott, men har inget tilltro till skolan som den är idag, så jag skulle vilja kalla det en längre paus från skolan som lärare. Jag gör ju “gästspel” i klasser med YAM just nu. Och det “mättar” mitt behov nu så att säga. Däremot är jag nyfiken på de “nya” tjänsterna som börjar dyka upp på flera håll – bland annat socialpedagog i skolan.

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?

Något stort om du frågade mig som tonåring på högstadiet. Jag var då engagerad i operation dagsverke och det satte en drivkraft i mig. Att leda. Något större än mig själv.

Vilka var dina bästa ämnen i skolan?

Engelska och svenska genom alla år och alla stadier.

Vad gjorde du efter gymnasiet?

Direkt efter gymnasiet handlade det för mig om att tjäna snabba pengar så att jag kunde dra till Los Angeles som au-pair. Så det bidde som köksbiträde på en lunchrestaurang. Inte mycket till pengar, men mycket jobb. Sen ett halvår i Los Angeles och därefter ett par år tillbaka in i restaurangvärlden…men höll mig alltid till dagjobb, väldigt sällan kvällar och helger.

Vilket var ditt allra första jobb?

Troligen att inventera på min pappas rörfirma. Sen sommarjobb på kommunen som fritidsledare – det var riktigt roligt.

Vad har du haft mer för yrken?

Oj, en lång lista: Fritidsledare, köksbiträde, au-pair, kassörska, undersköterska på äldreboende, assistent åt neurologiskt handikappade, klasslärare, idrotts och engelsklärare, handläggare på utbildningsdepartement, forskningssamordnare, VD, processledare på kommunförbund, coach, mindfulnessinstruktör, ledarutbildare, utbildare, volontär, instruktör och numera konsult i förändringsarbete i eget bolag. Jag har säkerligen glömt ett par yrken, men listan får duga för nu.

Vad går ditt nuvarande jobb ut på?

Att hjälpa organisationer och människor att växa. Våga växa. Att förändras är som en resa med stress som Seth Godin uttrycker det. Och jag erbjuder hjälp att ta sig igenom denna resa vare sig det är en person eller en organisation.

Vilka är dina starka sidor på ditt jobb?

Mina starka sidor är att jag lyssnar med HELA mig. Att jag kan, orkar och vågar stå stark i mitt arbete. Även när det är stressigt för den jag hjälper.

Vad skulle du vilja jobba med om du inte hade det yrke du har i dagsläget?

Jag vilja ha en keramikverkstad där det även finns plats för annat skapande. Där fler kan få verka och vara tillsammans. Där fler kan få växa genom att få uttrycka sig genom sina händer. Jag skulle även vilja driva ett lyxigt ställe för par. Och de där böckerna som skulle få skrivas förstås.

Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?

Monotona jobb, skrev Anna och det måste jag instämma i. Och ett jobb med FEL chef. Eller ett jobb där jag inte får utrymme att vara mig. Eller ta ansvar. Eller kunna utveckla.

Vad gör du om fem år?

Det är både för kort och för långt fram för mig just nu. Ibland har jag “samtal” med mig själv när jag är 15 år äldre – alltså 63 och den kvinnan jag är då, hon mår så otroligt bra och jag försöker lyssna till henne och de råd hon ger mig. Och idag känns det både roligt, enkelt och samtidigt utmanande och svårt att komma igång med hur det ska ske.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Share

fördelar att leva utan livmoder

Häromdagen skrev jag ett första inlägg om att leva utan livmoder och det berörde människor i min närhet på sätt jag inte var beredd på. Självklart är detta bara mina tankar och mina perspektiv på hur det varit för mig. Och det kan inte jämföras mig dina. Jag var aldrig nära cancer-domen. Men ombud var och är. Avstå kanske från läsningen….

Om du däremot funderar på att göra ett ingrepp för annan anledning så kanske du är nyfiken på dina perspektiv…..

Fördelar

  1. att inte behöva stoppa in några preventivmedel i kroppen att kunna ha sex och älska när jag vill utan att ens fundera på att bli gravid
  2. att inte ha menstruation och lägga ut den pengen på tamponger och bindor som jag hade behövt under åren
  3. att inte behöva besöka eller ens undersökas hos en en gynekolog i den där stolen som borde uppdaterats för evigheter sen
  4. att män som känner ett stort behov av att “sprida sin säd” finner sig lite tillplattade av att inte kunna nå fram till mig som den man de vill tro att de är
  5. nämnde jag sex och älskog utan att ens fundera på att skydda mig mot graviditet

 

Nackdelar

  1. att inte veta när jag skulle haft en menscykel
  2. att inte veta när mensen skulle upphöra så att jag kanske haft någon koll på om det var klimakteriet som är på ingående
  3. att inte veta om de dagarna då mina bröstvårtor är ömma och inte vill vare sig bli rörda eller röra sig – att inte veta om det hänger ihop med klimakteriet eller ej
  4. att jag inte gjorde detta med eget bevåg utan att det var på läkares inrådan då jag hade förändrade celler….och mina tankar kring varför det kan vara så…kan det vara av det HPV som jag hade under mina aktiva sex-år som ung? Då jag hade klamydia som 17-åring. Kan det vara det som lätt fram till dessa cellförändringar?

Detta inlägg hänger ihop med förra veckans 14 år utan livmoder.

Share

14 år utan livmoder

Dags att berätta även här om mina upplevelser sedan jag fick genomgå en vaginal hysterektomi i december 2003.

Varför och hur?

I juli 2002 föddes min yngsta son och efter den förlossningen blödde jag länge, länge. Nästan upp till tre månader av och till. Länge för att vara mig. Och vid den påföljande undersökningen med cellprovstagning så konstaterades att det var lite för mycket och jag blev först ordinerat att ta bort en del av livmodershalsen.Vid det ingreppet så konstaterade de att det var 1 mm för mycket. Och så ville läkarna inte ha det.

Mitt samtal med läkaren blev ett som rörde sig kring om jag var färdig med att föda barn eller ej…för om jag/vi ville försöka skaffa ett barn till eller två – då skulle jag stå under väldigt nära uppsyn för att undersöka och se att det bara fick fortgå så länge jag mådde bra och mina prover visade likaså. Inget svårt beslut för vare sig mig eller maken. Vi var “klara” med att skaffa barn. Och vi kunde gå vidare med ett ingrepp för att genom vagina avlägsna livmodern.

Jag vaknade faktiskt upp lite för tidigt under mitt ingrepp och kunde prata med gynekologen när hon sydde ihop mig. Och fick kika på min livmoder nu när den var utanför min kropp. Som ett litet gråpäron. Liten. Grå för att den var utanför kroppen och utan blodtillförsel. Och inte längre en del av mig.

I tiden som följde med rehab så var jag väldigt annorlunda än övriga i min grupp. Jag hade i augusti även gjort en rekonstruktion av ett nytt främre korsband i vänster knä och höll på med träning för att kunna vara tillbaka till rugbylaget så snart som möjligt. Så när sjukgymnasten, för rehab i gänget som alla opererat sig vaginalt och tagit bort livmodern, sa att vi absolut inte fick göra några övningar stående och absolut inte, inte några hopp alls. När jag hade hört det en (1) gång så gick jag ifrån den rehab-gruppen och fortsatte med egen rehab på Sophiahemmet med min knä-rehab istället. Och allt har hittills funkat riktigt bra.

Mens då? Äggstockar och äggledare? Klimakterie?

Nej, ända sedan ingreppet inget blod, ingen menstruation. Både mina äggledare och   allt annat är kvar. Det var bara livmodern som den muskel den är som jag har fått borttagen. Mina äggledare och äggstockar sitter fast i vävnaderna där de varit sen de vuxit fram i mig. Och ja, på något vis sker ägglossning, men de kan ju inte komma ut till vagina för det är igensytt från där livmodern fäste vid vaginan. Så länge inget ingrepp har skett kring de hormonella delarna i mig så har jag heller inte kommit tidigare i klimakteriet. Jag var 34 år när ingreppet ägde rum.

Jag har pratat en del om detta med vänner och familj, men inte mött mer än en (1) vän som har tagit bort livmodern och hon fick göra det på en privat försäkring i Västra Götaland. Hennes största anledning var att bli av med menssmärtor och hon blev rekommenderad detta av sin gynekolog. Och hon har heller inte ångrat sig.

Som jag inte heller har. Min menstruation har aldrig varig vare sig smärtsam eller riklig, pågick kanske i 2-3 dagar åt gången och ofta väldigt långe emellan varje cykel. Jag har ändå varit glad att slippa menstruationen efter att vi var klara med familjebildningen. Den första gången jag kände att jag var sorgsen att jag inte hade en livmoder var att jag som enda kvinna i familjen inte kunde på ett naturligt sätt ha bindor och tamponger hemma och på så vis göra det synligt och naturligt för sönerna i deras uppväxt. Men så bidde det alltså inte. Utan spontana samtal och lek med tamponger någon gång (mamma, de här är ju värsta vattenbomberna i ett vattenkrig asså….som yngsta sonen sagt en gång).

Mer i ett annat inlägg om fördelar och nackdelar med att leva utan livmoder i nästa vecka.

 

Share

…mina superkrafter…



Mina superkrafter, erfarenheter och kompetenser avseende den rådande arbetsmarknaden…..

Jag kan arbeta operativt.
Jag kan arbeta strategiskt.
Jag kan samordna.
Jag kan synliggöra sammanhang.
Jag är en mycket god lyssnare.
Jag kan öka medvetenheten.
Jag kan driva frågor, projekt, utmaningar framåt.
Jag kan ta fram vårt “WHY” om det inte finns uttryckt.
Jag kan skapa känsla av sammanhang.
Jag kan skapa delaktighet.
Jag tror på mål som intimt är förknippade med vårt “WHY”.
Jag tror på friheten att själv bestämma HUR nå dit.
Jag når resultat. Jag vill se resultat.
Jag tar ansvar.
Jag kräver mandat.
Jag håller mig själv ansvarig. Och förväntar mig detsamma av dig.
Jag engagerar mig.
Jag har ansvarat och arbetat med produkter från ax till limpa.
Jag har vana att arbeta mot stora aktörer och mindre aktörer.
Jag har vana att arbeta med experter och forskare.
Jag har vana att skapa relationer.
Jag har vana att arbeta med sociala medier.
Jag är min egen ledare.
Jag gillar att leda andra.
Jag gillar att ha en ledare.
Jag har lätt att fatta beslut.
Jag har lätt att sova på saken.
Jag har tillgång till både system 1 och system 2 (thinking fast and slow).
Jag kan se från många perspektiv samtidigt.
Jag har lätt att ta helhetsperspektiv/helikopterperspektiv.
Jag gillar att arbeta med händer, hjärta och hjärna!

Och dessa ovan är ändå bara ett fåtal av alla mina superkrafter.
Många fler superkrafter är säkert fortfarande okända för mig.
Kanske är det så att du ändå tycker att det saknas någon som BÖR vara med i min lista ovan…tveka inte att låta mig veta vad!

Och du om listan ska vara superkrafter i en relation så handlar det om andra superkrafter…
Likaväl om superkrafterna skall handla om att skriva denna blogg….

 Tipstack till Sandra för inspiration 🙂

PS…uppdaterade just med bilden högst upp (som är spot on)  och inser att det nog blir ett inlägg om alla mina andra superkrafter också 😉

SparaSpara

Share

veckans nej och ja

Ett försök att summera en viktig vecka för mig i mitt lärande att säga nej och ja till rätt saker….

Veckans nej tack!
  • till att arbeta med RUT (Rugby Utveckling Träning) på nationell nivå
  • till att ta en extra skola i YAM-utbildning och rollspel
  • till att assistera på en heldag i mindfulnesskurs
  • till att spela rugby-touch-match mot EKF´s mamma-lag
  • till att leda en mindfulnesskurs – kommer troligen inte bli av så risig som jag är idag
  • till ett coachingmöte som jag måste flytta fram – har ingen lust att smitta klienter
  • till att fortsätta på distanskursen vid Skövde “Kognitiva förmågor” – den kräver mer av mig än vad jag är beredd att göra på de korta deadlines som finns
  • till min healingtid på onsdag?
    Eller kanske, kanske kan den vara det enda som kan få ligga kvar?

 

Veckans ja tack!
  • till feber och sjukdom – mycket annat är ju inte att göra…
  • till vvv = vila, vätska, värme
  • till soberoctober – och har insett att de flesta serier jag följer är stora bovar i hur ett glas vin här och där alltid förskönar en person eller en scen
  • till att få bli ompysslad
  • till att kunna få säga nej
  • till en fest för föräldrar i åk 9
  • till två nya förfrågningar om coaching av två nya klienter – ses först när jag är frisk förstås
  • till att läsa ut böcker och nå årets läsutmaning på Goodreads – 26 av 26 böcker

Lite jobbigt att jag inte kunnat lyssna på tidigare signaler utan behövde bli sjuk och ynklig innan jag lyssnade…

Share

feber, hosta, ont i kropp o knopp

Nu är jag inne på mitt tredje dygn med hög feber. Frossa och ont typ överallt.

Det blir inte mycket gjort när jag mår så här…så vila och bara vara är min bästa medicin just nu.

Återkommer hit när jag mår bättre….och hoppas verkligen att jag inte ska vara sängliggande med hög feber lika länge som min äldsta son. Han hade över 39 grader i 12 dagar i sträck. Feber i totalt 15.

Om det blir så för mig så får jag sjukskriva mig från nästa vecka. Missar idag en tyst dag på mindfulnesskursen, den som jag assisterar. Håll tummarna att jag kryar på mig så som jag kan och behöver.

SparaSpara

Share

att gå på någons aska

En lördagmorgon åkte jag tillsammans med min syster, min mor, min svägerska och mina syskondöttrar på en guidad tur till Auschwitz och Birkenau. Det var en kall morgon och regnet strilade ner på vindrutan på minibussen. Vår chaufför satte igång en dokumentär om den fotograf som kom vid 22-års ålder till Auschwitz från Ryssland för att dokumentera “räddningen”/”befrielsen”. Det blev inte riktigt de propagandabilder som Ryssarna och övriga förväntade sig. Det blev något annat. Och man kan säga att stämningen i minibussen med oss och med övriga deltagare var annat än glad. Eftertänksamhet kanske kan symbolisera känslan.

Väl framme klev vi av och blev mötta av Joana som guidade oss genom de båda lägren. Och då var vi en grupp på ca 30 pers som hon guidade runt. Vi var inte ensamma att välja en tur denna dag. Men allt gick väldigt smidigt. Och sen blev det precis som svägerskan sa: “Jag har ont i magen”. “Ja, svarade jag. Det har vi nog allihopa och det är viktigt att vi får ha det en stund till”.
Bilderna nedan talar för mig sitt eget språk så jag skriver inte så mycket mer….men jag rekommenderar alla att ta sig hit om ni kan.

 

När vi kom hit till den sista samlingen på turen så berättar Joana att just här i detta område där det fanns rester av två gaskamrar med krematorier så är dessutom den mesta av askan utspridd på marken. Och då mådde jag nog ännu mer illa. Att gå på någons aska. Jobbigt.

 

Så då blev jag tvungen att agera för att komma ur den där känslan en stund och larvade mig när vi tog en selfie på vårt gäng. Jag kör nåt liknande “Skriket”-tavlan….


Längst bak: Matilda, Helene och Evelina.
I rosa jacka Olivia, bredvid Gia, sen Birgitta och Felicia och så jag längst fram.
Personen i svart jacka – okänd.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Share

att ta emot kritik

Oj, oj, mitt ego fick sig en rejäl smäll i torsdagskväll när jag läste en kommentar till mitt inlägg på kursen Kognitiva förmågor. Vi har alla fått varsitt begrepp att utreda, beskriva och ge exempel på. Och mitt var “Färdighetsträning – de olika stadierna”.

Så när jag första gången ögnade igenom det som Niclas kommenterat om min text så fick jag känslan av att – “amen nu ger jag upp…att läsa på högskola nu är inte min grej…”

Men så bjöd jag in Niclas text igen, på fredagen efter lunch, till en dubbel espresso och lite choklad. Och så hängde vi en lång stund. Då tinade jag upp och kunde kliva ur min offerkofta och faktiskt se vad han skrivit utan att ta illa vid mig, att kunna se från hans perspektiv och faktiskt ta emot all den hjälp han erbjudit mig.

Och när jag nu publicerat min kommentar på hans kommentar så är det bara att vänta på Björn som ska examinera för att se om jag klarat av även denna uppgift.
Eftersom inget är som väntans tider så checkade jag in hos Seth Godin och möttes av ett blogginlägg om den inre kritikern. Du kan läsa hela i länken bredvid och nedan får du ett par meningar som särskilt berörde mig. För det var ju egentligen inte Niclas som sårade mig…det var min inre kritiker som “lånade” Niclas ord och gav mig offerkoftan som jag tog emot….

It’s not comfortable, but is there any other way? The sore spot is unprotectable. The critic only disappears when we cease to matter. They go together.

We can dance with him, talk with him, welcome him along for a long, boring car ride. Suddenly, he’s not so dangerous. Sort of banal, actually.

There is no battle to win, because there is no battle. The critic isn’t nearly as powerful as you are, not if you are willing to look him in the eye.


 

 

 

Bilder lånade från the inner critic

SparaSpara

SparaSpara

Share

#soberoctober

I en blogg-grupp har jag träffat på Ingela som driver sajten Alkoless.se. Ingela har varit nykter länge nu och häromdagen såg jag att hon använde ett uttryck: #soberoctober

Och det där uttrycket har hängt med mig sedan dess. Så från 1 oktober är det dags för mig att dra igång med min #soberoctober – hänger du på?

Ingelas blogg finns en massa tips och trix – och hos mig finns bland annat ett inlägg som jag skrev i somras. 

Photo by Pete Wright on Unsplash

SparaSpara

Share