En generation har alltid både en hoppfull syn och tro på nästkommande och en syn på nästkommande som helt oduglig tror jag.

Jag läste en krönika av Johan Norberg kring just synen på nästkommande generation och hur synen på nästkommande generation har sett ut historiskt. Han hänvisar till Sokrates och Flynn-effekten och till Torkel Klingberg. Och jag instämmer till fullo med Johan och hans teser.

Jag ser på det som att det är både och som jag skrev överst, inte bara en sida av myntet utan två.
Att så fort människan drar alla över en kam – då blir det nattsvart.
Men om du skulle få uttala dig inte om nästkommande generation som en grupp utan om de ungdomar som faktiskt finns nära dig, ta till exempel de 5 av dig närmsta ungdomar.
Hur ser du på dem? Ser du dem lika nattsvart och som att det kommer att gå käpprätt utför?
Eller ser du dem som individer som kommer att bidra till att du får det bättre framöver?

I detta finns inget rätt eller fel – bara att vi ska vara medvetna om våra tankar och problematisera kring varför vi tänker si eller så. Ibland kan det kanske vara nattsvart när du tänker på kommande generation för när de tar över…..då behövs inte du längre. Och det kan vara en av de största rädslorna många lever i. Rädslan av att upptäcka att du inte behövs. 
Och hur ska du ta hand om den känslan? Kan du acceptera den? Och när du har accepterat den – vad händer då med din syn på kommande generation?

DSC_0416Här ett foto från ett midsommarfirande för ett par år sedan.
Där en generation hejar på en nästkommande generation.

Inlägg 65/100 i bloggutmaningen #blogg100