• Läser boken Sockerbomben 3.0 och funderar kring det belöningssystem som drar igång i hjärnan som vill ha mer och mer socker. Fast det sätter oss fast i ett beroende.
  • Ett beroende – det påminner mig om när jag och maken var på en föreläsning om att vara beroende där vi sprang på kompisar som varit alkoholister och beroende av både alkohol och annat. Och när vi (maken och jag) bedyrade att nej, vi var verkligen inte beroende av något. Så såg de så där pillemariska ut och log och sa, nej, just det och log igen. Som att de visste att vi faktiskt är beroende, men ännu inte kommit på det ännu.
  • Och så dyker det upp en artikel i mitt flöde om hur reptilhjärnan gärna hoppar på uppgifter den möter som den tror är så otroligt viktiga – dessa brandutryckningar. De är ju så viktig säger reptilhjärnan och ger oss så mycket belöning när vi släpper allt annat för att ta hand om “branduttryckningen” – som i själva verket inte ens var en brand. Men då har redan hjärnan belönat oss och vi mår bra och blir beroende av att släcka fler bränder för då får vi ju mer belöning? Eller?
  • Så kommer en reflektion kring kollegor som just nu hoppar på allt de kan som i deras reptilhjärna är en brand. Som de kan få en kick av att ta hand om. Som ger dem belöningar i reptilhjärnan. Och verksamheten för stunden/timmen/dagen – men ytterst tveksamt om det ger en bestående, hållbar, långsiktig väg framåt för verksamheten. Och deras obehag kring mig och till mig när jag inte låter mig formas och göra som dem. Usch vad jobbig jag är då. Som ett extra medvetande de just där och då inte vill möta.
  • Och undrar samtidigt om detta mitt agerande är mitt sätt att få igång belöningssystemet i min hjärna. Som gör mig beroende av att vara bekväm i det obekväma? Mycket troligt och möjligt.

img_5827