Våra känslor (ilska, skam, glädje) dyker upp väldigt snabbt när vi möter dem i vissa situationer och om vi bara noterar dem utan att ta tag i dem så stannar de inte kvar särskilt länge.

Men om vi hittar på en berättelse om det som just hänt, om en person eller om varför vi upplever det vi gör, då kan den där känslan stanna kvar länge, länge.

Pavlov visade oss att en hund kunde lära sig att se ett samband mellan flera olika saker. Klockan som ringde och godisbelöningen som följde.
Människor är mycket bättre än hundar på att skapa samband och berättelser.

Om du är missnöjd med en känsla eller händelse som gett upphov till känslan, pröva att släppa taget om den berättelse du skapat.
Det är ju trots allt din berättelse, en berättelse som du forsätter att berätta för dig själv om och om igen, som är orsaken till att känslan återkommer.

icn.seths.head

Tack till Seth för originalet på engelska, ovan är min “försvenskade” variant. 

Share