Häromdagen fick jag ett tips att lyssna till en podcast där Tara Sophia Morh intervjuades. Och jag har nu lyssnat inte bara en gång utan tre gånger.  Jag gillar en hel del som hon säger. Bland annat dessa meningar som jag plockat ut ur samtalet – de hänger nödvändigtvis inte ihop linjärt:

Our callings are how we bring light and love into the world. 
Then we all have different expressions of HOW we are going to do it. 
Callings – how we make manifest of this into the external and internal circumstances that we encounter.
A life purpose – it can feel so overwhelming. As a calling is this thing that this person is burning about right now.
We do not need one calling. It just stops us from acting. We need callings. Plural.
Playing big – be more loyal to your dreams than your fear!!

Jag ville kalla detta blogg inlägg för calling vs life purpose för det var det som slog an mest i mig. Att det är svårt att finna ett syfte med sitt liv. Med mitt liv. Jag upplever det som mycket enklare och roligare att finna flera olika callings. Jag vill inte kalla dem kall. För det får inte samma genklang i mig. Inte alls. Så det får bli mina callings. Och det är många just nu. Som jag ändå tror har med en minsta gemensamma nämnare att göra – med mig 😉

En annan del i intervjun var Taras tankar och hennes reflekterande över att vara en röst. Och att ge röst åt andra. Hur hon som kvinna har förminskat sig och sina tankar, sina åsikter och gömt sig bakom fakta. Vetenskap. Men hur hon nu ser vikten i att: Sharing our ideas and our articles, our opinions. Det är en av mina anledningar till att jag bloggar. Min blogg ger mig stöd i att vara min röst.

Jag påminns om en parallell då jag fick höra en fråga häromdagen av Lars.
– Har du alltid varit sån här? Och sagt precis som det är?
– Jo, mer eller mindre tydligt. Sedan jag var femton i mitt inre. Och nu mer och mer tydligt. Längre och längre perioder av tydligheten.
– Och att du inte som andra kvinnor gör ibland, ursäktar något du säger. Det är skönt, avslutade Lars.

Ja, varför skulle jag ursäkta eller förminska det jag säger? Jag frågade maken om jag kunde bli anklagad för att göra detta – alltså ursäkta mig eller förminska mig i det jag säger och hans svar blev nej, det såg han inte. Jag vet inte – det finns säkert delar/stunder där jag spelar “liten” och att jag nu i alla fall försöker medvetandegöra HUR jag agerar.

Du hittar mer om Tara Mohr här.

 

Share