om varför jag bloggar?

En fin påminnelse från flera håll om att “show up”. Som jag tycker är precis det jag gör i livet. Och när jag har “showed up” och svarat an till det som sker så väljer jag att dela det med er genom min blogg, genom att skriva det som upplevts och erfarits, genom att dela med mig av mig och mina upplevelser och erfarenheter med er. Det är ett sätt att “show up” för mig.  Vadå “show up” kanske du tänker och undrar vad betyder det?

Jag ser det som såhär:

Att vara med det som kommer, det som dyker upp i stunden. Att i varje stund (eller i alla fall så många jag orkar) vara i det som sker, oavsett om jag hellre vill undvika och dra något gammalt över mig eller om jag vill att denna stund ska vara för evigt. Oavsett vilken känsla och vilken medvetenhet som väcks inom mig. Att stanna kvar i stunden med allt som sker där. Det är vad “show up” betyder för mig.

Helena påminde om att livet kanske rent av är precis så enkelt att det bara är två regler som gäller. 

  1. att vara med det som sker (to show up)
  2. samt att respondera (svara an) med det som sker (respond to what shows up)

Precis så.
Jag upplever något genom att vara med det som sker.
För att därefter respondera på det som sker.
Och i nästa steg dela med mig av det till er.

Kristin Lohr påminde mig även om “to show up” i sitt Thanksgiving Manifesto som jag lånat ett par strofer och översatt till mina:

  • Det är inte mitt jobb att göra alla andra bekväma i sina liv.
  • Det är inte mitt jobb att vara artig och medgörlig.
  • Det är inte mitt jobb att ta den traditionella vägen i mitt liv.
  • Det är inte mitt jobb att övertyga någon annan.
  • Det är inte mitt jobb att säga rätt sak.
  • Det ÄR mitt jobb att vara mig själv.
  • att känna
  • att expandera
  • att mjukna
  • att vara med det som sker
  • att respondera med det som sker
  • Det ÄR mitt jobb att vara människa, mänsklig.
Share

att våga vara i rädslan

Att luta sig in i rädslan och riskera att bli helt uppäten av det som du är mest rädd för, det är nog något av det modigaste du verkligen kan göra.
Att luta sig in i rädslan genom att vara genuint uppmärksam när du är mitt i rädslan, det kräver att du är villig och orkar uppleva alla de sensationer och känslor som du förknippar med rädslan.
Att våga vara helhjärtat och fullt ut med din rädsla.

Otroligt lätt att säga…men hur tusan vågar jag det?

Vårt vanliga beteende är ju att vi alltid lutar oss ifrån rädslan, att vi inte vill uppleva den och att vi vill vända den ryggen. Men det är ingen hållbar strategi i längden. Någon gång måste du luta dig in i din rädsla.

Om du orkar och vågar göra det så bjuder du in dig själv att vara med det du känner i rädslan. Kanske att du fortsätter röra dig i riktningen mot det du verkligen har motstånd till och är rädd över. Låt det gå långsamt. Se till att du har trygghet med dig. Kanske någon person som du litar på som hjälper dig att våga.

När du är mitt i den rädslan – utforska om du där kan känna in hur det känns i din mage, runt ditt hjärta och i din hals. Se om du kan fortsätta utforska hur det känns och vad som händer med dig när du känner efter. Kan du lyssna till din kropp och vad den vill berätta för dig om rädslan? Just i områden kring din hals, ditt hjärta och din mage – det är oftast där som din rädsla starkast kommer till uttryck. Se om du kan lyssna extra mycket till dessa områden.

När du rör dig ifrån din rädsla nu, se till att ge dig själv extra mycket medkänsla. Och om du har fått till dig annat som din kropp berättat för dig – se till att ta dig den hjälp du behöver för att ge det till din kropp och dig. Och tillåt det att vara lite “rörigt”, känsligt, knasigt en stund. Behåll din trygga punkt som hjälper dig att vara i din rädsla. Och ge dig själv ännu mera medkänsla och så mycket kärlek som bara du kan.

Och kramas och var nära andra. Det brukar hjälpa gott med långa stunder i närhet. 

Share

Växtvärk del 6

att göra förändringar utan att märka det förrän i efterhand – vissa steg sker så omedvetet i ditt system redan nu att du först blir medveten om att du sagt nej till saker du tidigare brukade säga ja till, när de inte längre gagnar dig, det här är vad du ska vänja dig vid för det är din framtid.

Om vikten av (att på ett sätt som passar dig) föra noteringar i din resa så att du genom att ta stöd i dem kan se hela din utveckling. Det är så himla lätt att se sin egen utveckling när du har “bokfört” vilka steg du gjort. Det kan vara svårare att se din utveckling om du inte “bokför”den.

En övning som jag ibland använder med mina klienter är att jag tar dem igenom 4 hörn.

Hörn 1 = startdatumet som klienten väljer – Hur kändes det då? Att vara där?
Hörn 2 = diagonalt mittemot startdatumet, vilket också är dagens datum – Hur känns det idag? Att vara här?
Hörn 3 = vid sidan av dessa båda så att du kan se HELA den resan som du har gjort mellan dessa datum. Vad ser du? Vilken utveckling har du gjort? Vad sticker ut och syns starkast för dig?
Hörn 4 = diagonalt mittemot hörn 3 och vid sidan om hörn 1 0ch hörn 2 – Nu när du ser på din resa och tar in vad du har hört dig själv säga om den – Vad i den vill du ta med dig in i framtiden? Vad vill du inte ta med dig? Vilka råd vill du ge till ditt framtida jag (tänk att du idag står som i ett nytt “hörn 1” och ser fram mot ditt framtida jag i ett nytt “hörn 2”)

Syftet med övningen är att ge dig/dem ett verktyg i att kunna se sin egen utveckling som om du/de vore en fluga på väggen i sitt eget liv.

Testa själv om du vill!

Jag skriver gärna i min dagbok och främst här…. att läsa tillbaka och se min utveckling synliggjord är som terapi för mig. Hoppas det funkar för dig.

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

elakheten som kanske dödar relationen

En underbar fredag igår. Möten med R och senare med J. Insikter. Sol. Gemenskap. Djup.

Och så hör jag mig själv berätta för J hur jag fastnat i ett mönster av elakhet. Elakhet som långsamt dödar relationen till min älskade. Jag sitter på första parkett och ser allt ske framför mig. Ser mig själv återskapa mönstret om och om igen. Så här….

Exempel 1

Vi pratar och är oense. Kanske jag känner mig oense redan från starten till och med. Av en annan tidigare händelse som jag tar med mig in och adderar till denna. Jag noterar hur makens “bägare är full och snart kommer rinna över“. Stannar jag då upp och ger medkänsla till oss båda för att det inte är värt att vara oense om just detta? Nej, då tar jag fram ännu “en vattendroppe som definitivt får bägaren att rinna över“. Så skönt att få känna lite känslor av ilska och sorg….nej, det tycker jag verkligen inte, men ibland dras jag dit som om de vore en magnet. Istället för att vända mig ifrån detta mönster och välja en ny väg. Och det jobbigaste av allt är att jag ser allt detta ske som om jag vore en fluga om satt på väggen. Jag ser allt ske, samtidigt som jag är mitt i det. Och jag gör inte ett jota för att ändra något.
Kraschlandning rakt in i relationens mitt för att “döda” den.

Exempel 2

Vi är i ett samtal som handlar om en “fakta“. Maken vill prata om bara “fakta“. Men för mig är den djupt förknippad med “känslor“. Jag får svårt att förklara varför jag känner dessa och varför jag behöver ha dem med. Jag känner mig ifrågasatt som Tess för att jag vill och behöver ta med känslorna in i samtalet. Men det skulle ju bara handla om “fakta” tycker maken. Jag vet säger jag, och jag “känner” så här när vi pratar om “faktan” så det behöver jag ta med in i samtalet. Att du alltid ska “känna” så mycket säger maken och min “identitet” får sig en rejäl smäll. Inte längre bara mina “känslor” som inte får en plats i samtalet – får jag ens en plats att vara med i vår relation längre nu när min “identitet” får sig en smäll?
Även detta mönster kan jag se utifrån och från att vara mitt i det. Och även här har vi båda svårt att ändra vårt beteende och vi ramlar som vanligt in i samma gamla mönster.
Kraschlandning igen rakt in i relationens mitt för att “döda” något.

Skenet bedrar?

Ja, i alla fall på bilden bredvid….då hade vi haft en sån där stund av att vara oense och vi pratade inte med varandra på “rätt nivå”, gamla mönster drog oss ner in i relationens avgrund. Vi pratade knappt alls med varandra efter bilresan norrut. Uppförde oss som vanligt i andras sällskap, men en iskyla oss emellan som satt i ett dygn.

Ändra mönstren

Att ändra dessa mönster som vi sitter fast i är lättare sagt än gjort. Min tillit just nu till att vi klarar av att ändra är hög. Min tillit till att vi kommer att ta flera små steg i “rätt riktning” är även den hög. Min tillit finns till att vi även kommer att ta steg i “fel riktning”och till att vi även kommer att få ett par bakslag. I den stora helhetsbilden är min tillit till att vi klarar av att ändra mönstren den som slår högst.

Våra första små steg som vi har tagit till idag är främst två. Ett av dem är att vi blivit medvetna om när vi hamnar i våra gamla mönster. Även om vi idag ännu inte där och då raskt kan byta håll och lämna dem. Det andra steget vi tagit är att vi nu vid ett par tillfällen samtalat på en slags meta-nivå om just dess mönster och att vi behöver lära om hur vi ska vara oense framöver. För ense om allt kommer vi nog aldrig att vara, det är inte vår melodi.

Ett annat steg som jag har tagit är att förstå vad som ligger bakom mitt agerande när jag mot allt förnuft ändå slänger in en droppe till så att bägaren rinner över.
Jag är rädd för att vara i det tomrum som finns bortom känslorna. I det tomrum som är som ett stort svart hål. Då går jag hellre igång och söker rätt på ilska hos mig eller annan för då kan jag i alla fall “slippa” tomrummet. Som ett sätt att byta ut en känsla mot en annan som jag skrev om på Instagram häromveckan.

PS: Tillagt måndag den 19 november….

“It’s not necessarily a bad thing to fight. There are plenty of strong yet volatile couples, colleagues and friends. But certain lines should not be crossed, and it’s important to repair. To do that, you need to validate the other person’s feelings and appreciate that he or she experiences things differently than you do.

What most people don’t realize is that you’re not actually fighting about money or commitment or who does the housework. What you’re really fighting about is feeling a lack of affection, respect, power…or some combination of three.”

Orden ovan är kloka Ester Perels och jag lånar dem gärna om och om igen. Hon är så klockren och går direkt på “pudelns kärna”. Den där kärnan som visar sig vara precis därför som mönstret för mig återupprepas.

Share

Växtvärk del 4

att känna sig ansvarig för alla andra – det är verkligen, verkligen helt OK att sätta sig själv först! Ta på dig din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan. Ta hand om dig och dina behov först. Det är inte meningen att du är ansvarig för alla andra före dig….det kommer inte att sluta bra för någon.

Två tankar kommer och påminner mig om hur jag brukar prata med andra kring detta.

Den ena är exemplet från när du flyger och hur instruktionerna före take-off så tydligt säger att du MÅSTE ta på din egen syrgasmask först (om det skulle behövas), INNAN du kan hjälpa någon annan.

Den andra är uppmaningen att skriva en lista av de personer som är viktiga i ditt liv. För att sedan fråga på vilken rad som du själv kommer. En trolig upptäckt att du inte ens finns med på din egen lista. Och en uppmaning att sätta dig allra överst på listan. Hur skulle det kännas? Vad skulle du göra då? Om du var överst på din lista?

Jag försöker varje dag ge mig det som jag behöver. Särskilt nu när jag symptomspårat och upplever obalans i hormoner. Det är en påminnelse till mig. En påminnelse från min kropp till mig om att ta hand om mig först.

Samtidigt som jag vet att den snabbaste vägen för någon som är lite deppig att må bättre, den snabbaste vägen att må bättre är att få hjälpa någon annan. Så om du vet om det. Att du själv kommer att må bättre om du hjälper någon annan. Då sätter du ju dig själv först också. Tillsammans med att du hjälper någon annan.

Hängde du med? 😉

 

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

när 1+1 blir 1

Nähä, det går ju inte.

1+1=2?

Tillhör du dem som benhårt tror att 1+1 alltid blir 2?
Eller tillhör du dem som ser annorlunda på detta?
Du fattar säkert vilket jag tror på….

Kraften i >1

Det är så jag ser det. Att kraften av fler/mer än 1 blir större än 1 i sig själv. Och samtidigt tror jag på att 1+1=1. Enklaste exemplet är i mitt fall tuggummi. Du har en bit tuggummi i munnen och väljer att stoppa in en till bit. Du tuggar på dem tillsammans och vips så har du ett tuggummi. Det är just nu bara lite större och har troligtvis lite mer smak än nyss.

Ett annat exempel dök upp idag när jag samtalade med en kollega om hur vi arbetar olika i de team som vi agerar inom. Hur hon och jag agerar dels som ett äpple och ett päron och samtidigt som en fruktsallad. Att vi inte räds att vara i oss själva och i vårt egna unika jag. Inte heller räds vi att vara i en fruktsallad där vi blandas med annan frukt. Där våra yttre gränser (och inre?) har luckrats upp och skurits bort.
Vi är rörande överens om att det är där det är så otroligt skönt och befriande att vara. 

Vem är du?

Så vem är du i relationen till en annan i ditt team? Till din partner? Till din familj?
Är du rädd för att inte längre få vara den unika björnbäret och vill stanna kvar i din egen låda? Inte blandas med andra, bara vara med dig och kanske med andra björnbär.
Eller helt tillfreds och kanske längtansfull efter att skapa fruktsallad?

 

PS: även detta går ju att prata om i sex också…för “när vi två blir en” som Gyllene Tider sjöng…

 

Share

likhet mellan skilsmässa och självmord?

Att få ta del av vänners sorg är en del i mitt liv. Just häromdagen fick jag ta del av en vän som berättade att äktenskapet kanske var slut. Att den andra hade sagt orden: “Jag vill skiljas”. Där och då kunde jag ge lite kärlek och stöd i stunden. Påminna om att jag finns när mer samtal, lyssnande eller bara vara tillsammans känns som en bra idé.

Några timmar senare landar en nyfiken fråga i mig.

Visst är det samma sak på ett sätt,
samma sak att säga “jag vill skiljas” som att säga “jag vill inte leva längre”. Hmmm, du kanske inte alls håller med….så låt mig få undersöka tillsammans med dig.

Självmordslinjen

Under mina pass vid självmordslinjen (MIND) där jag besvarat telefon och chatt så har jag mött många olika människor som på olika sätt uttryckt “jag vill inte leva längre”. Tillsammans i dialog har jag med denna person undersökt om det faktiskt handlar om att dö. Eller om det handlar om att inte längre leva så här. Ett försök att få fler perspektiv på det som uttrycktes som “nattsvart”. Fler perspektiv som kanske visar på att det egentligen finns en hel “gråskala”.

Skilsmässan

Om vi tillsammans i ett samtal, jag som coach tillsammans med ett par i skilsmässa (eller åtminstone den som vill skiljas), kan få möjligheten att undersöka vad det egentligen betyder: “jag vill skiljas”.
Vad skulle vi då få syn på?  Vilka perspektiv kan vi tillföra?  Synliggöra “gråskalan” istället för den enda färgen “nattsvart”.
Kan ett av de möjliga svaren bli som ovan att det betyder “jag vill inte längre leva så här”. Att en skilsmässa är en separation från det som vi har haft. För att kunna öppna för en ny fas i livet. Där vi samtidigt undersöker om den fasen kan skapas tillsammans i paret, utan att det är en separation från relationen.

“Jag vill inte längre leva så här”

Den meningen sätter ord och en annan tydlighet på ett helt nytt sätt än de orden som kom ur munnen tidigare. Att inte vilja leva längre, vilja dö. Eller att vilja skiljas. Den meningen skapar helt andra förutsättningar för en framtid än de andra. Den meningen finns det flera meningar att bottna i. En mening om hur du skulle vilja att livet var istället. Och där finns början till en ny väg att gå tillsammans. Där vi lämnat det “nattsvarta” och tagit oss mot en större “gråskala”.

Jag tror inte på att det går att skilja sig

Inte mer än på pappret. Det som ni har haft tillsammans kommer ni alltid att ha. En relation kommer alltid att finnas. Även om den ser annorlunda ut än tidigare. Ni kanske fortsätter tillsammans in i en ny fas. Eller rör er mot olika håll.

I övrigt…

…anser jag att det är sorgligt att det ligger så mycket skam kring en ev skilsmässa också. Vi behöver som samhälle skapa mindre av skam och mer av tillåtelse. Tillåtelse att känna känslor, prata om känslor, prata om separationer, kärlek och allt annat som hör till att vara en människa.

Share

Växtvärk del 3

att känna sig ensam, kanske ensammast i världen – för inte ens du fattar vad som händer i dig, så hur ska någon annan kunna förstå dig, och vet du….det är helt ok att alla inte förstår dig, vet dock att det finns personer som förstår dig, sök dig till dem.

att känna att det jag är/gör triggar igång andras tyckanden om mig – när jag växer så ser andra människor oundvikligen det, och de tvingas ta itu med sina bekymmer, men vet du….det är deras bekymmer och inte dina, även om de försöker att lägga skulden på dig, tro dem inte.

Så, mitt på den där stigen, när jag är i långsam rörelse framåt så slår tvivlet till. Att andra människor inte vill att jag ska ändra mig. Att de vill behålla mig som den där Tess/Therese/Tessan som de kände en gång i tiden. Fast hon finns ju kvar. På ett sätt. Det är bara så mycket mer nu. Av henne. Samtidigt som jag ser att när jag står här i min växtvärk så påminner jag dem om att även de har växtvärk. Eller gör allt för att undvika den. Eller längtar starkt efter den men inte riktigt vågar fullt ut.
Kanske är det för mycket för dem? För mycket för mig?

Tvivlet sänker farten i min rörelse. Fast jag inte vill det.
Tvivlet stärker även de motstridiga känslorna som finns runtomkring stigen jag balanserar på. Kanske till och med ökar dem. Eller snurrar till dem…

…tills jag snurrat ett par varv och hittar till några av mina själsfränder och kan ta stöd i dem. Själsfränder som bara ser gott i mig . Jag får stöd på distans och på riktigt nära håll. Båda delarna fungerar gott. Jag vågar nå ut till er och jag vet att ni finns där för mig. Och jag vet att det finns fler som er därute. Ni som läser detta är med all säkerhet även ni nära vänner till mig. Även om vi ännu inte mötts.

Kramar till oss alla!

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

Växtvärk del 2

att inte ha koll på vilken riktning din kompass pekar åt – för det mesta känns ovant och nytt, inte riktigt som det brukar, och samtidigt är det precis som det brukar kännas, fast nytt, och det enda du vet är att även om du inte vet vart du är på väg eller varför så vet du att du är på väg och att det är det enda du kan göra

Jag står där mitt på den smala stigen och balanserar mellan mina motstridiga känslor som vill dra i mig åt olika håll. Där och då är det oerhört skönt att komma i rörelse. Ett steg i taget. Sakta men säkert en rörelse framåt dit näsan pekar. Även om jag inte har en aning om vad som kommer dyka upp vid nästa steg.

Jag kan vila i tryggheten av rörelsen. Den är bekant för mig. Den sker utan ansträngning. Den sker medveten lite långsammare än tidigare SÅ ATT jag hinner uppleva och utforska de där motstridiga känslorna så länge de gagnar mig.

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

att gräva igenom känslor av svartsjuka och avundssjuka

Sabine van Straaten

Jag lyssnade på ett avsnitt av Hidden Brain podden (Feeding the Green-Eyed Monster: What Happens When Envy Turns Ugly) som Helena tipsat om och jag fann det fascinerande att undersöka vilken känsla som för mig ligger under min svartsjuka och min avundsjuka.

Att när jag känner dessa båda så får jag tankar om att jämföra mig med andra och då uppstår känslan av att vara mindre värd (inferior) till dem jag jämför mig med. Om det skulle vara tvärtom, dvs att jag känner mig mer värd än de jag jämför mig med (superior) då finns risken att jag hamnar i känslan av skadeglädje istället.

Och tanken om jämförelsen då, jo, hos mig uppstår ofta den tanken när jag inte känner tillhörighet. Att jag INTE får tillhöra precis som jag är. Att jag inte längre vilar i min visshet och vishet att vi är en och samma, att jag inte längre är självklar i min säkerhet att vi är sammanlänkade.

Så NÄR jag får tillhöra och känna det, NÄR jag upplever att vi är tillsammans och icke separerade, då får tankarna med jämförelsen inte plats.
Och då kommer vare sig svartsjukan eller avundsjukan till mig på samma sätt.

Men om de kommer, då kan jag idag gräva lite i dem och undersöka dem som de budbärare de är. För de visar på att jag behöver ge mig själv mer av något.
Om jag orkar väljer jag att behålla ett varmt välkomnande av dem när helst de dyker upp.

Share