Jag har just lånat lite mer ifrån episoden med Rebecca Solnit – den som jag skrev om häromdagen. Det finns mer, många fler, guldkorn i detta samtal. Och nu är det ett guldkorn om att vara säker och att vara osäker och hur det är så mycket svårare att vara osäker än säker. Eller att det i alla fall kan upplevas så i vårt samhälle idag. jag vill inte att det ska fortsätta att vara så. Jag vill att det ska vara lättare att vara osäker. Än vad några upplever det idag. 

Och det var ju inte bara jag som skrev om det där vi hörde att Rebecca sa, det har ju även Sara gjort. Och när Sara sen delade det i #blogg100inläggen blev det en kommentarstråd som raskt mynnade ut i en ny grupp: Sårbarhetsklubben. Och det är i tankarna om den som jag skriver det här också. För att jag vill att det ska vara okej att vara sårbar. Att det ska vara lättare att visa sin sårbarhet.

MS. SOLNIT:  And what we recognize when we address climate change is this infinite complexity that has a beautiful kind of order to it. And it’s falling… …into disorder. And so I — the love, the intelligence, the passion, the creativity of that movement, there’s one — and there’s many other things I could say, but right now that’s just so exciting. And it’s negotiating. It’s negotiating. And this is what hope is about for me. It’s not saying “Oh, we can pretend that everything’s going to be fine, and we’ll fix it all, and it’ll be as though it never happened.” It’s really saying, the difference between the best-case scenario, and the worst case-scenario is where these people in Philippines survive. Where these people in the Arctic are able to keep something of their way of life, and we’re going to do everything we can to fight for the best case rather than the worst case. Without illusions, without thinking that we’re going to make it all magically OK, and like it never happened. And so that tough-mindedness is also really beautiful, that pragmatic idealism.

MS. TIPPETT: That tough-minded hope.

MS. SOLNIT: Exactly.

MS. TIPPETT: I think you’d give it that word.

MS. SOLNIT: And hope is tough. It’s tougher to be uncertain than certain. It’s tougher to take chances than to be safe. And so hope is often seen as weakness, because it’s vulnerable, but it takes strength to enter into that vulnerability of being open to the possibilities. And I’m interested in what gives people that strength. And, what stories, what questions, what memories, what conversations, what senses of themselves and the world around them.

Såhär skrev Ola Berg precis innan han startade Sårbarhetsklubben:

En tanke om tilliten och samhället som du skriver om, korsat med en grej från gruppsykologin: För att vi människor ska bilda ingrupp med varandra krävs det två saker: att vi ser ett gemensamt syfte, och att vi är trygga med varandra. När vi är trygga öppnar vi upp och visar sårbarhet, och det stärker ingruppsbanden.

Det lustiga är att de hjärnstrukturer som gör kopplingen sårbarhet-trygghet är så grundläggande att de inte har koll på vad som är orsak och verkan. Om någon tar mod till sig och visar sårbarhet i ett mänskligt samspel där tilliten är låg, så BLIR tilliten högre.

Det tänker jag kan ses som ett gemensamt uppdrag till alla tillitsfyllda, alla troende, oavsett varifrån de hämtar tilliten: visa sårbarhet. Påminna om vår gemensamma mänsklighet, vårt gemensamma syfte att värna varandra, och då våga visa sårbarhet. Om inte vi släpper garden först, vem ska då göra det?

Kanske är även du intresserad av sårbarhetsklubben?

 

Share