och så jag då. Också.

Där satt vi och pratade om livet. Mitt i livet. Någon kände sig som 24. Inte en dag äldre. Och undrade samtidigt om vi var klara imorgon. För då är det ju fredag.

Samtidigt som lilla S ville provsmaka kastanjerna vi just målat. Och Långa J som envist trugade mig att ta en bit av filten. Filten som värmde hen.

Och E som ömsom skrattade och ömsom vilade ögonen. Och andra E som observant såg precis allt. Och då menar jag allt som försiggick. Som längtade efter fäbodsmöret. Det där som grannarna gjort på den första mjölken efter kalvningen. Som jag aldrig varit i närheten av att få smaka på – än mindre minnas hur det kan smaka.

IMG_3585.JPG

Sådär var det. Lättsamt. Samkväm. Befriande. Skratt. Kärlek. Ömhet. Och rakt. Älskar att få vara med människor och i relation med människor. Att kunna stanna upp. I relationen och låta den skapas. Utan att styra den. Och du kanske tänker…Hur har du tid?

Jo, det ska jag berätta – det finns ett sätt att få mer tid.

Att sakta ner sitt tempo. Att göra saker långsammare. Då blir din upplevelse av tiden att du har mer.

Prova det nu 😉

Share