Häromveckan fick jag träffa Helena på riktigt igen. Fysiskt. Med promenad och samtal i solen. Fortsatta samtal vid grön ärtsoppa. Och insikter som landade hos oss båda. Helena som läste högt ett par rader ut en bok. Rader som kom att bli en livlina för mig ett par dagar senare.
Du kan läsa Helenas orginal-inlägg via länken här: I det sista regnet (bok 3 av 12)

Att bli avvisad

Jag har flera olika delar i mitt yrkesliv som berikar mig och mina uppdrag. De spiller över på varandra med godbitar. Bra saker som ger mer åt det uppdraget jag är i just där och då. Så en kväll när jag fick ta emot ett samtal där jag får ett “Nej, tack – hon utmanar oss för mycket, henne vill vi inte ha.” Då satte en lång harang av samtal igång inombords. Samtal som inte förde mig framåt eller ur känslan av att vara avvisad. Petad. Utpekad. Utvisad.

Den som valde att säga “nej, tack” googlade mig och läste lite här på bloggen. Läst om det jag vågar blotta mig om. Och säger nej tack.

Den där långa harangen gav mig även smak på en massa olika reaktioner. Inombords. Som jag kunde fråga vidare kring till mina kollegor och andra i min närhet. Jag fick stöd och annat som jag behövde. Även om det är jobbigt att vara i känslan, i harangen och i blottandet till kollegor. Där och då var det precis det som behövdes.

Helenas ord då? De som hon läste högt för mig hemma vid hennes matbord?

”[…] vet jag att han är galen och därför bara kan tala ur hjärtat, så han är lätt att förstå sig på. Att vara galen kanske betyder just det: att sakna förmågan att dölja sina tankar och känslor bakom hjärtats ridå, att inte kunna uppträda så som samhället förväntar sig. När det inre sliter sig loss förlorar man de egenskaper som anses nödvändiga för att man ska kunna smälta in i den moderna civilisationen. Den som beter sig annorlunda genom att följa hjärtats bud stämplas som galning, en som inte klara sin roll i samhällets teaterpjäs.”

“Så du är galen?” undrar maken. “Nej, fortsätter han – det är normen som är galen. Som låter rädslan styra. Och det är lättare att bibehålla normen när man är rädd. Nej, det är ju snarare de som är galna. De som även är rädda. “

En som inte kan klara sin roll i samhällets teaterpjäs.

Är det jag? Nej, jag känner mig varken galen eller att jag låter min rädsla styra. Och jag kan galant klara av att spela min roll i samhällets teaterpjäs. Fast inte längre. Då sker det på bekostnad av mig. Och det är jag inte längre beredd att offra. Mig själv.
Jag låter mitt mod och min lust styra mig. Och det som gagnar mig och dig. Det måste finnas en mening i det som ska ske. Där jag ska agera.
När den meningen saknas, eller när lusten saknas eller när det som ska utföras varken gagnar dig eller mig då ställer jag inte längre upp på samhällets teaterpjäs. Då lämnar jag scenen och väljer andra alternativ.

Så du, du som vågar välja alternativa scener och vet hur du vill att teaterpjäsen ska se ut. Du får gärna kontakta mig om du är nyfiken på att ha mig med på den scenen.