Jag måste kräkas. Det bubblar upp i mig. Jag öppnar munnen. Kan inte röra mig från bänken där jag ligger. Ländryggen sitter som fastskruvad. Illamåendet väller in igen. Nu. En hink. Något att kräkas i. Magens muskler kontraheras. Spänns. Illamåendet åker ner från halsen mot magen. I hög hastighet. Naveln öppnar en reva och ut genom mig väller en slemmig svart sörja fram. Dess hastighet och tryck gör att den liknar en fontän eller ett vulkanutbrott som samtidigt är segt och slemmig. Jag noterar innehållet. Foster. Maskar. Ormar. Sörja. Slem. Svart. Olja. Mörker. Usch. Läskigt. Känner mig som ett svart hål. Jag lyfter blicken ut i universum. En öppning visar sig. Jag riktar det slemmiga vulkanutbrottet mot öppningen. Och allt detta som kommer ur mig dras magnetiskt mot den. Slurp. Som när du med sugröret får upp det sista av din milkshake. Slurp. Naveln krymper tillbaka till sin vanliga storlek. Öppningen är sluten.

…I am a transparent vessel…

at Ben Nevis

Share