Jag fick en sån fin och klok kommentar via twitter:

@tessmabon nu när jag läste ditt inlägg tolkade jag det som att det handlade om motstånd som det klassiska, “jobbiga” scenariot?

För mig är motstånd en progressiv spegling. Något som jag önskar mig. Som när jag fick motstånd från dig under vår coaching.

Däremot när en stöter på “motstånd” som i t ex stängda dörrar, det – för mig – är andra människors rädslor, eller handlar om hur samhället generellt fungerar. Det är inte ett motstånd mot mig. (Även om det såklart kan kännas så!) Men då får en lita på sitt självvärde/känsla och tänka I´m too good to be govern by fear of dumb people.

Och det var en kommentar på mitt inlägg om just motstånd och vad som händer i mig. Såsom kommentaren ovan syftar till att det är skillnad varifrån motståndet kommer/har sitt ursprung och även vad det riktas mot.

Och då – i den dagen jag beskrev. Där var jag mitt i allt. Upplevde ett eget inre motstånd + ett eget inre motstånd till förändring hos/inuti kollega + ett riktat motstånd mot mig (här ska inte DU komma och berätta). Trippelcheck på den när jag med hjälp av Twitter fick syn på varifrån och vilken riktning den tar.

Och att det kan vara tillräckligt jobbigt att klara av två av dem och när det blir fler än två…ja, då kanske jag inte räcker till…ibland. Räcker till att behålla min nyfikenhet.

Och så “pingade” Sandra mig på denna…påminnelse om att fortsätta vara nyfiken utan att döma. Särskilt oss själva!

Kan du idag försöka vara nyfiket utforskande och i det så klart lyssnande utan en färdig bild av hur det ska vara…?

Share