Finna sig…måste man verkligen det?

Skriven på ett sätt som passar mina tankar, min rörelse och mina reflektioner just nu här i maj månad 2019. Boken jag just läst ut. Finna sig av Agnes Lidbeck. Hennes debutroman. Jag vill rekommendera den till dig som kan se tillbaka på sitt liv, till dig som vill ha en inblick i ditt framtida liv. Som mor, maka, kvinna, individ, del i en tvåsamhet, del i en familj. Läs. Och tusen tack till Åsa som jag fick boken av. Och till Jeanette som valde bort boken, vilket bidrog till att jag lockades ta den när Åsa erbjöd oss. Tack!

Boken slog till redan på första sidan…och fortsatte att beröra mig. SPOILER-ALERT…sluta läsa nu om du vill läsa boken genast. I annat fall fortsätt gärna att läsa vidare.

Tidigare tog Anna på sig kläder som skulle få Jens att vilja ta dem av henne så att hon skulle kunna få säga nej så att han skulle kunna vända det till ett ja.

När kvinnan blir mamma byts måttenheten för hennes värde från den som anger attraktionskraft, till den som anger kroppens hållbarhet. Moderskapet kan liknas vid att bära vissa religiöst kodade klädesplagg. Köttet blir anonymt, lämpat för annat än åtrå. Mamman ska inte vara en individ som – i kraft av sina unika proportioner; midjemått mot nagellängd – går att särskilja från andra.
Därför ska hon inte längre kallas vid namn eller vid någon onomatopoetisk liknelse. Hon ska istället, liksom alla verktyg, benämnas utifrån funktion.

Maken, älskaren och älskarinnan förutsätter varandra. Anna behöver Jens för att vara älskarinna till Ivan, på samma sätt som hon behövde sina barn för att vara mamma. För att Ivan ska ge tillfredsställelse måste Jens a) finnas och b) hållas i okunskap. Det är denna spänning som leder till smärta, det är smärtan som definierar njutningen. Skälet är att en drift som ageras i öppenhet blir meningslös.

Eftersom Jens blivit lycklig och därmed mer attraktiv, tycker Anna att Ivan är förutsägbar. Alltså tänker Anna att hon ska lämna Jens, för då kommer hon att få Ivans fulla uppmärksamhet. Hon tror att hans fulla uppmärksamhet kommer att vara mer intressant än hans delade uppmärksamhet. Ivan i sin tur pressar Anna att lämna Jens så att de ska få vara tillsammans. Skälet är att han inte orkar med henne. Han är trött och upptagen, …… Han har inte längre tid att fylla dagarna med att önska, med att längta. Han utgår från att en mer etablerad form skulle göra relationen mindre krävande, att Anna skulle ta mindre av hans tid som ett permanent inslag i vardagen.
Eniga i att Jens ska lämnas, är Anna och Ivan dock oeniga om när lämnandet ska ske. De är överens om att det måste bli så snart som möjligt. Men de hittar aldrig rätt tid. Båda skyller detta på Anna. Anna säger att hon tvivlar, för att få Ivan att övertyga henne. Ivan säger att Anna tvivlar, för att slippa ta ansvar för sina egna tvivel.

Känner du igen dig?
Eller är det bara jag som kan se mitt mönster i de autopiloter som Anna drar. Nåväl, jag känner igen mig. Både i tankar, reflektioner och mönster. Vissa delar mycket mer än andra.

Passande nog mitt i allt detta så går jag nu en kurs i Relationsmedvetenhet, 5 tisdagskvällar, i maj månad. En kurs som leds av Rosario Rojas. Gå den du med om du får möjlighet. Den ger mig en extra dimension, fler perspektiv, ett lugn, jag känner mig inte ensam om mina tankar kring relationer och att de är svåra att förstå varje dag, varje stund. Jag känner mig mer och mer kompetent tack vare allt i mitt liv som berikar mig.

Även då jag just nu tvivlar på min förmåga till självreglering. Inser att jag har lång väg att träna på mina fyra balanspunkter i relationen. Med mig och med andra. Arbete i varje stund. Med ett tillägg av medkänsla till mig själv. Och ett tillägg av nyfikenhet snarare än ett dömande när jag gång på gång “trillar dit” till min autopilot som så gärna tar över och leder mig rakt in i bekräftelse-bias-träsket varje dag.

Jag viskar till mig själv att jag redan känner till denna vägen, låt oss ta en mindre stig. Kanske välja the scenic route….kom, vi vågar tillsammans.

living my life
bilden från en vinterdag för ett par år sedan…

0 Comments

Submit a Comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *