Therese Tess Mabon

Förändringsledare, Expanderare, Maximerare och Coach

“i de välmenandes helvete”

Att på riktigt möta en annan människa precis där den är och inte försöka göra den bättre eller förändra den kan vara svårt. Så förstår jag citatet i rubriken. Det är lätt att hamna i “de välmenandes helvete” – den person som bara vill dig väl, men som inte klarar av att ta hänsyn till dig och var du är precis där och då. För det är så svårt att stå emot den som bara vill dig väl.

Och i vår kultur är det så förknippat med att det mesta är tillåtet med tillägget – “xxx vill dig ju bara väl” – som att det rättfärdigar nästintill vad som helst som sker mot min vilja. För den andra vill ju bara väl.

För mig är det som att någon annan vill ge mig offerkoftan och göra mig liten, för att då kan de rättfärdiga sitt välmenande helvete. SLUTA – jag vill för fan inte ha en offerkofta!!

Den välmenandes helvete.
Där vill jag varken möta dig eller hamna där själv.
Snälla du välmenande person, stanna ur vägen för mig!

PS. Jag mötte uttrycket och citatet i boken “Hjärtats innersta röst” :

Jag erinrade mig något vår far brukade säga, någonting som jag aldrig förstod när jag var liten; “I de välmenandes helvete.” Det var hans benämning på de välgörenhetsbaler som mamma hjälpte till at arrangera. “Helvete” och “välmenande” var för mig oförenliga begrepp. De stod i diametral motsats till varandra. Inte förrän mycket senare förstod jag hur träffande hans beskrivning var. Hur svårt det var att stå emot de välmenande. Det var omöjligt att komma undan helt. Det dåliga samvetets skugga var alltför lång.

Previous

Roligast är nog…

Next

att vara en “hjärtstämmare”

6 Comments

  1. Ja, såna människor har jag haft alldeles för många runt mig i mitt liv. Välmenande. Och fulla av sig själva.

  2. Instämmer fullständigt.
    Är som när en släkting alltid tjatade om min vikt när jag va i tonåren. Hon ville bara väl.

  3. En gång i tiden var jag också välmenande. Jag var rätt ung då, 16 kanske. Ung, arg och välmenande världsförbättrare. Det blev rätt tröttsamt både för mig och min omvärld. 🙂 Tack och lov har jag kommit på bättre tankar.

  4. Offerkoftan ja. Inte nog med att många ikläder sig den frivilligt, men när de sträcker fram den till mig… då tackar jag för mig.

Leave a Reply

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén