Therese Tess Mabon

Förändringsledare, Expanderare, Maximerare och Coach

jag är inte rädd för att leva

Och.
Jag är inte rädd för att dö längre.
Jag är inte ens rädd för att inte vara normal igen.
Jag är faktiskt rädd för att vara normal igen.
Att återvända till min vanliga tillvaro som jag haft tidigare,
där så mycket av livet och skönheten i livet liksom bara passerade mig.
Där jag inte tog mig tid att titta upp och se hur bladen växer på träden,
hur molnen fyller himlen. Hur solen rör sig. Hur månen ler åt mig.
Där jag inte var medveten om mina andetag eller där jag tog mig tid att
stanna upp för att känna lukten av ett sommarregn,
eller höstens dofter i skogen.
Där mitt lyssnade inte var uppmärksamt på livet runt mig,
Då jag inte riktigt lyssnade på de människor i mitt liv och vad som de
berättade var verkligt och sant i deras liv just där och då.
Jag är rädd att jag ska glömma allt detta och bara gå vidare med mitt liv,
inte helt levande eller sann mot mig själv.
Jag är rädd att jag inte längre ska notera hur sammankopplat allt är,
mitt liv med ditt, och våra liv med alla andra liv på denna planet.

Min rädsla är att förlora min inre eld, min inre kärna.
Min skaparkraft som jag har funnit och utgår från.
Jag är rädd att förlora kontakten med den nu när jag har hittat den.

Center of all centers, core of cores,
almond self-enclosed, and growing sweet–
all this universe, to the furthest stars
all beyond them, is your flesh, your fruit.

Now you feel how nothing clings to you;
your vast shell reaches into endless space,
and there the rich, thick fluids rise and flow.
Illuminated in your infinite peace,

a billion stars go spinning through the night,
blazing high above your head.
But in you is the presence that
will be, when all the stars are dead.

Jag inser att:
Döden och födelsen är inte separata – förnyelse kommer genom döden.
När jag har mött döden och ensamheten i mig och i mina relationer, när jag har förstått, när jag har tittat in i mig och insett att det finns tidlöshet.
När jag möter mina tankar, föreställningar, sanningar, förväntningar om att dö eller om att inte få tillhöra, när jag möter dem och låter dem få ta plats en stund, för att sedan släppa taget om dem och låta något nytt få plats.
Det är där och då det händer något i mig och  för mig.

Vad som händer där och då är att jag inte längre är rädd för att leva.

När jag har tittat i min inre spegel så har jag insett och accepterat min tidlösa eviga närvaro här.
Jag är inte längre rädd för att leva i denna kropp i detta liv.
Och livet blommar och visar sin bästa sida på min väg framåt. img_5442

Share

Previous

glömmer bort att andas

Next

smakar, provar och leker

4 Comments

  1. Oh så vackert.

    <3

  2. Lena Sundén

    Väldigt vackert Tess! Jag är inte rädd för döden det kommer att ordna sig. Jag har lärt mig att inte jobba för mycket. Det är viktigare att ha en hobby och ett intresse. Det är också viktigt ta hand om sina föräldrar och syskon, sin partner och sina barn om man har några och umgås med sina vänner. Relationer är viktigare än pengar. I livets slutskede kommer man inte att vara så glad att man jobbade så mycket utan att man har familj och vänner omkring sig. För mig har det hjälpt att ägna sig åt välgörenhet som att vara läxhjälpare åt ensamkommande flyktingungdomar. När man hjälper andra hjälper man sig själv.

    • Lena, tack för dina ord och att du delade med dig.
      Jag håller så innerligt med dig om relationsvårdandet. Och jag vill påminna att det börjar hos dig själv. Att du i din relation med dig själv är allt det som du vill vara mot och med andra.
      När du är påfylld själv kan du ta hand om andra. Så för mig gäller även att när jag hjälper mig själv så hjälper jag andra. Precis som du skriver “När jag hjälper andra hjälper jag mig själv.”
      Vilken är hönan och ägget för dig? Vilken kommer först för dig?

Leave a Reply

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén