Denna vecka har jag vid flera tillfällen blivit påmind om varför jag tror på människan och på mina medmänniskor på denna jord. Nu vill jag berätta om det som gör att jag tror på detta!

Foto från Flickr - Omar Eduardo

Foto från Flickr – Omar Eduardo

a) Föräldramöte i yngsta sonens skola, ESN. Punkt på dagordningen – val av klassförälder. Inledningsvis pratade biträdande rektor till alla föräldrar kring denna punkt och skrattar till och i det menar att det är svårt att få föräldrar att engagera sig. Så minglar vi litegrann och fikar av niornas fika då de samlar till sin skolbal. Och så dags att gå till respektive klassrum för oss föräldrar. Fyra punkter på dagordningen meddelar klassläraren och tillika mentor. Varav en är klassförälder. Hon berättar att skolan även vill att klassföräldrarna skall vara med och representera på skolråden under året och frågar vilka som vill vara med. Jag har varit klassförälder i ett år och berättar att jag gärna stannar kvar tillsammans med någon ny, eller ger plats för någon annan som tillsammans med min klassförälderskollega kan lära sig. Dvs att vi kan se detta som ett sett att få prova på tillsammans med någon som varit med ett år. Men inte bidde det så – för vi fick faktiskt fram två föräldrar till som vill prova så vi är nu inte bara två stycken – utan fyra stycken klassföräldrar.
En sån händelse gör att jag tror på människor!

b) Igår arrangerade min rugbyklubb, Stockholm Exiles, en av delturneringarna i Mälardalens rugbyfestivaler. Jag står i cafeterian och blir tillfrågad av en lagledare ifrån gästande lag om han kan få med sig en sopsäck till andra hörnet av planen. Då han sett att det inte finns en papperskorg nära där och vill se till att det slängs skräp på rätt sätt. Underbart! Det gör också att jag tror på människor!

c) Och sist men inte minst – alla de underbara föräldrar som engagerar sig i rugbyklubbens ungdomar. Dels alla som ställer upp som tränare och lagledare för en hel säsong. Och samtidigt till alla de som slet vid grillen och i cafeterian igår så att alla som besökte rugbyfestivalen skulle få en bra upplevelse.
Om det var svårt att få människor att hjälpa till?
Nej inte alls. Jag fick in svar från många föräldrar direkt på min fråga om hjälp.
Och det har jag fått under hela året när jag frågat. Är det bara jag som har “tur”? Nej, det tror jag verkligen inte. Jag ber om hjälp och förväntar mig att få hjälp. Och så blir det. Jag tror på människan!

Hur tänker du? Ser du också att du får hjälp? Kanske kan vi alla hjälpa till lite mer, och hjälpa flyktingar, hemlösa, tiggarna, och andra som behöver hjälp. Det som jag tror hindrar människan är att de inte vet hur och med vad de kan hjälpa. Hur kan vi fråga på annat sätt så att vi kan hjälpa fler? 


Jag påminns även om Ubuntu:

According to Michael Onyebuchi Eze, the core of ubuntu can best be summarized as follows:

“ ‘A person is a person through other people’ strikes an affirmation of one’s humanity through recognition of an ‘other’ in his or her uniqueness and difference. It is a demand for a creative intersubjective formation in which the ‘other’ becomes a mirror (but only a mirror) for my subjectivity. This idealism suggests to us that humanity is not embedded in my person solely as an individual; my humanity is co-substantively bestowed upon the other and me. Humanity is a quality we owe to each other. We create each other and need to sustain this otherness creation. And if we belong to each other, we participate in our creations: we are because you are, and since you are, definitely I am. The ‘I am’ is not a rigid subject, but a dynamic self-constitution dependent on this otherness creation of relation and distance”.

Share