Jag har länge haft en stark kraft i mig att jag måste dela något viktigt. Om invadering. Det har jag känt sedan i höstas och det har legat ett utkast bland mina inlägg länge. Orört. Och uppdaterat. Och schemalagt och numera kastat i papperskorgen. Jag har delat mina tankar och känslor kring denna invadering med flera av er i samtal och annat. Och så kom signalen att släppa taget om detta måste som jag kände.

Och då – när jag släppte taget om måstet så kom insikten. 

  1. Jag går kort tillbaka. En dag träffade jag en person som fick mig att känna mig invaderad. Bara genom att denna var i samma rum så kände jag mig invaderad. Sexuellt. Och jag mådde inte bra i det. Fick ta hårt i för att bryta denna upplevelse och har sedan dess inte kunnat släppa taget om upplevelsen och framförallt lagt skulden/ansvaret hos den andra personen.
  2. Min make lyfte häromdagen, just när jag schemalagt inlägget, frågan om det verkligen var en medveten invadering ifrån denna andra person eller om detta faktiskt bara var min tolkning i upplevelsen. Aj, den frågan tog. Jag beslöt mig där och då att släppa taget om inlägget och slänga det i papperskorgen.
  3. En dag senare fick jag frågan av min fina vän att komma till ett rörelsepass och ett coachsnack oss coacher emellan. Där berättade jag igen om vad som hänt. Varpå Jo, med klarhet säger – det är ju din signal. Va? När du känner dig invaderad, det är din tolkning av en signal som din kropp försöker få dig att förstå något. Att du ska agera på ett sätt för att bemöta denna upplevelse av invadering.
  4. Och då satt insikten. Och vetskapen om att jag kan ta hand om mig när jag blir invaderad. Att jag genom denna läromästare som gav mig denna känsla av invadering har fått prova olika varanden och göranden i min känsla. Så nu kommer ett tack. Tack till dig i höstas som gav mig detta.

 

16121839409_0fb177e8ec_z

Photocred to Clement127, Flickr.

If yesterday was “May the fourth be with you
is today “Revenge of the fifth”?

Share