Det här inlägget har jag varit rädd att publicera. Är jag redo att berätta om detta?
Äh, vad tusan – redo eller ej.
Nu får det bära eller brista.
Här kommer ett inlägg som visar dig ännu mer vem jag är.
Andlig, spirituell eller vilket ord du vill sätta på det och mig.
Håll till godo!

Jag har en guide. Jag håller på att lära känna honom. Han har följt mig längre än vad jag har vetat om. Men nu så håller vi på att omforma detta. Jag blir mer och mer uppmärksam på när han guidar mig och vad det är han då vill visa.

En natt i slutet av maj (upp för att kissa mitt i natten som vanligt)… då sitter han på badkarskanten. Min första reaktion var att öppna ögonen och vända på huvudet för att titta på honom. Dumt. Jag kan inte se honom med mina vanliga ögon. Än. Kanske aldrig.

Jag undrar så hur han fick plats i vårt badrum med snedtak. Han är så otroligt lång. Som tre skogar hög på höjden känns det som. Jag ryms nästan i hans handflata. Och det är den jag oftast känner. Nära min rygg. Den håller mig. Den tror på mig och visar det genom att finnas där som ett stöd. Som ni vet den där trygghetsleken där man skall blunda och våga falla bakåt till en kompis som ska ta emot. För att öva upp sin trygghet. Och här är jag så oerhört trygg att jag får sån kraft framåt. För jag är inte rädd för att falla längre.

Han är inte bara lång. Han är sjögrön. Jag känner att hans namn har bokstäverna E L A L i sig. Men jag vet inte hans namn. Han har väntat länge på mig. Och jag kan kalla på honom när jag behöver det.

Trygghet. Närhet. Vägvisare. Guide. Namaste

Walking my talk
Share