morgonens tvivel kom som en stormvind

Usch!

Så hinner jag känna. Innan tankarna av tvivel far runt i skallen och bara skräpar ner i mitt inre och i min självkänsla. Skräpar ner. Smittar. Sänker självkänslan. Usch! Och fort går det. Fortare än att jag hinner känna vad som händer. Fortare än att jag hinner bromsa ner. Fortare än att jag ska fatta att det bara är tankar och inget annat som skräpat ner. Och att dessa tankar inte ens är sanna. Det är inte sant!

Vad som hände? Sittandes på min stol i ringen på ledarutbildningen på Minds Unlimited. Där jag fått tid att landa, känna in morgonen, komma i ett djupare lugn. Där och då skall vi dela med oss till varandra. Kring värderingar. Värderingar på det företag/organisation där jag verkar. Mina värderingar. Och vad som händer i mig när de inte är i synk. DÄR. Där sker det. Omärkligt kommer tvivlet. Den där rösten som jag verkligen trodde hade förpassats långt ut i universum. Jag är liksom inte van att höra den längre. Supersnabbt dök den upp. Jag var inte beredd.

Tvivlet på mig. Vem är du Tess? Du jobbar ju inte i ett företag. Du har ju ingen organisation att vara i. Du är ju bara själv och leker. Leker företag. Vad kan du tillföra om värderingar? Tvivel. Och mer tvivel. Alla andra är i fina företag och stora organisationer, med flera tusen anställda och med färre anställda. Och många har det så skönt där de är. En del andra inte. Men de tillhör ett företag eller organisation. Och jag tillhör inget. Tvivel. Som skräpar ner.

Vemodig cyklade jag hemåt och kände att något i mig inte stod rätt till. Vad som just skett hade jag fortfarande inte förstått. Att tvivlet dykt upp igen hade jag inte sett. Inte fattat. Än. Väl hemma kändes det lättare en stund. Sen kom den där skräpiga känslan tillbaka. Och inte förrän maken kom hem från sin förmiddagsträning på Bosön och frågade kom det ut. Då, när orden fick komma fritt, kom det fram. Att jag tvivlat på mig själv och min roll. Att tvivlet fått mig att döma mig själv. Att tvivlet fått mig att värdera mig och jämföra mig med andra. Det där jobbiga som bara skräpat ner och smittat mig med sina bassilusker. Usch!

Samtidigt nu känns det skönt att få en visshet i vad som skett. Att jag kan ta ett steg tillbaka och kika på det ur ett annat perspektiv. Just nu väljer jag att under resten av dagen kika på just detta som skedde och nyfiket utforska vad jag kan växa och lära i detta. Från vilket perspektiv kan jag landa i det som skett. Där är jag nu. Den grunden står jag på.

Och jag minns igen hur tvivlets röst låter. Och jag vet att jag kan ta ur lurarna ur öronen och inte lyssna till vad den säger.

2908748583_2224a3c086_b

Voices från Fe Ilya, Flickr.

 

Share

9 thoughts on “morgonens tvivel kom som en stormvind

  1. Och när du dragit ur tvivlets hörlurar kan du höra ekot av ditt val att leva och verka på ett sätt som maximerar (sic!) dina möjligheter att följa dina värderingar fullt ut – något som de flesta skulle må mycket bättre av än att värka i stora organisationer, hur fina de än må vara <3

  2. Känner igen mig, ibland slås jag ner av tvivel på mig själv efter möten med andra. Bra att kunna reflektera över det efteråt, som du gör! Jag har märkt att mest nedslagen känner jag mig efter möten med energitjuvar, människor fulla av negativitet. Så dem undviker jag om jag kan. Skulle också vilja ha eget. Bra av dig!,

    1. Ja, eget är skönt. När det funkar.

      Och energitjuvar – och människor med offermentalitet som jag skrev om häromdagen – de finns liksom inte längre på min världskarta att jag vill träffa.
      Sen finns ju några i den kretsen som är familjen. Och de ser jag mer som mina läromästare – men shit vad arg jag kan bli på dem! Så det är där jag är. Mitt i att å ena sidan vara “work in progress” och å andra sidan “ett mästerverk” 🙂
      Som det ska vara!

  3. Vem som helst kan råka ta på sig gamla glasögon… Och för ett tag känna sig desorienterad och skev. Styrkan ligger i att inse att det är just gamla, avlagda, glasögon som man inte längre ser bra igenom.

    Ibland kan det dock vara bra för själen att dippa lite, för då ser man hur långt man kommit och hur många verktyg man samlat på sig på sin resa.

    Växtvärk och växtverk hör ändå ihop lite grand.

    /Kajsa

    1. Åh, glasögonen – fin påminnelse. Den metaforen hade jag liksom glömt bort var jag lagt. Tack för att du visade den igen.
      Och ja, visst är det en bra påminnelse i själen också. Att få tappa fotfästet för att kanske finna det lite starkare igen. Och framförallt genom att skaffa en distans till det som sker – att kliva ännu längre bort från sin egen tidslinje och kika från sidan hur det ser ut. Både en kort resa som idag och en längre som hela ens rugbykarriär. Då blir en sån här dag som en liten prick…knappt synlig alls.

      Att fnurra på ett inlägg om värk och verk blir en bra inspiration framöver. Eller är du redo att gästblogga, Kajsa? Kram

  4. Så målande du beskriver känslan av självtvivel! Gillar jämförelsen med att skräpa ner i sitt inre när de egna tankarna sänker självkänslan. Och hur lätt det är att missta signalerna av obehag för något annat. Tack för ditt inlägg, ska låna dina metaforer?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *