Therese Tess Mabon

Förändringsledare, Expanderare, Maximerare och Coach

Page 2 of 67

“Lekfull expanderare i tillit”

Under första modulen av utbildningen till mindfulnessinstruktör fick vi bland annat svara på frågor kring ledarskap.

  • Vad kännetecknar ett ledarskap vi trivs i och gillar?
  • Vilka av dessa egenskaperna/kompetenserna har jag?
  • Destillera ner dessa till tre ord som är kvar som beskriver allt det jag är som ledare.
  • Rita en symbol som symboliserar dessa tre ord.
  • Nu när du ser symbolen…ge oss ett ord som innefattar både symbolen och orden.
  • Visa oss en gest som är detta ord.

Oj, vad svårt det kan bli är min första respons. Vi fick bara en fråga/uppgift i taget så vi kunde ju inom du nu se allt på en gång och kanske bli uppstressad av det. Så genom att bara göra en i taget var det faktiskt inte svårt alls.

Mina destillerade ord:

Lekfull, expanderande, tillit

Min symbol:

Ett rött broderat hjärta med armar, broderat så att hjärtat ser ut som både ett hjärta och en hjärna.

Mitt enda ord:

Stämd

Min gest:

En kram som lyfter upp dig själv – tar ditt hjärta till din hjärna!

Så nu leker jag vidare med mina första tre ord…..”lekfull expanderade i tillit” 🙂

Strong women

“Strong women hold up the sky and shelter the earth”

bubblande, sprittande och galet glad

De orden och de känslorna kommer i mig när jag pratar med L.
Som en förälskelse.
Och vi bara VET (inte så bara!) att vi vill göra något tillsammans.
Så vi lyssnar och kikar runt hörn och under stenar och inåt i mig och inåt i L.
Och till andra.

Sakta men säkert – det känns i hela mig.

L – jag är glad. Galet glad att du är i mitt liv.

April – surdegsmånad? 

April, april…det blir för mig en månad full med avklarade surdegar. De där surdegarna som legat och tagit upp energi av dig fast du inte tagit tag i dem. Så skönt att få dem avklarade och ur vägen känner jag. Den riktiga surdegsdagen inföll 8 april och då skrev jag om den här. 

Avklarade surdegar hittills:

  • Lagat tre par trasiga jeans som är alldeles för favoritiga för att slängas
  • Gjort färdigt två påsk-kaniner, efter att två stickade kvadrater legat och skräpat ett par veckor
  • Funnit, sorterat och scannat in alla mina betyg/meriter/etc för att ha dem digitalt i dropboxen…
  • …så att det är enkelt när antagning.se visar hur jag ska göra för att ladda upp  examensbevis som saknas (håll tummarna att jag gjort rätt)
  • Sökt till positiv psykologi – på distans
  • Satt upp ett godmorgon- och godnatt-meddelande till maken och mig i taket ovanför sängen
  • Sorterat i mina lådor av papper, kuvert, viktiga papper, kvitton, minnessaker etc….lite bättre ordning om än inte full feng shui
  • Scannat in mina kvitton/verifikationer/etc för kvartal 1 till delade dropboxen med Retora rådgivning
  • Köpt betong för att kunna göra denna här

Har du några surdegar du är redo att ta tag i? Dela gärna med dig?

Vad jag lärt mig av Feldenkrais-lektioner

Vilken tur jag har som känner en Feldenkrais-pedagog. En vän som jag är glad att ha nära. Sofie har låtit mig få prova olika lektioner. Dels en individuell lektion då jag fick akut ryggsmärta (japp, stress i min kropp sätter sig ofta i ryggen) och därefter grupplektioner kring höft och axel. Och så en lektion i mitt vardagsrum med Podd-gänget. Jag kan varmt rekommendera både Sofie och Feldenkrais. 

Vad har jag lärt mig då?
1. Stacked bones – för mig är detta känslan i kroppen efter en lektion av Feldenkrais. Att mitt skelett staplas “rätt” i sin ursprunglighet och sitt original och jag LITAR fullt ut på att det håller mig. Jag behöver vare sig muskler eller senor för att kunna sitta eller stå. Mitt skelett är där för mig. Och det är en väldigt skön känsla att vara i.
Min reflektion: Det är ett förhållningssätt jag kan anamma i resten av livet likaså. Jag behöver inte “bli hållen” av annan person, mitt skelett håller mig. Jag kan bli hållen av annan, men måste inte. 

2. Lösning längre bort, enklare, mindre ansträngning – den här insikten kom när vi genomförde en höftlektion. Där vi först fick i uppgift att från ryggliggandes, utan instruktion om hur, skulle lyfta höger höft från underlaget.
Jag tog i med hull och hår väldigt lokalt runt höften med alla muskler jag kunde finnas om låg så nära som möjligt. Känslan jag hade var att jag kunde genomföra uppgiften, men att jag samtidigt var tvungen att erkänna att den var ganska ansträngande.
Sen fick vi utforska höftlyft på alla olika sätt, genom att trycka ner höger fot i golvet då vi låg med knäet pekandes uppåt. Sen genom att även sträcka ut vänster arm, även genom att peka med knäet åt vänster osv.
Och jag upplevde det så lätt att lyfta höften genom att trycka ner foten i marken med knäet pekandes uppåt. Knappt ansträngande alls och en markant skillnad i ökat avstånd mellan rumpa och golv än när jag använde alla “lokala” muskler för samma rörelse.
Min reflektion: Att om vi i ett problem inte kan genomföra lösningen/förändringen som behövs väldigt nära problemet. Då kan vi ta hjälp av några som är längre därifrån. För det kan bli en hävstångseffekt där vi når betydligt längre (öka avståndet) med mindre ansträngning (sätta i foten istället för att nyttja “lokala” muskler). Hängde du med?
Exempelvis i ett projekt inom äldreomsorgen så kanske vi inte kan lösa utmaningen med de medarbetare som är direkt berörda, men om vi använder oss av de anhöriga som är lite längre bort…då kommer vi att få se en enklare, men ansträngningslös, lösning/förändring. 

Om du har tid – kika på TEDx nedan där professor Dorit Aharonov ger oss olika perspektiv på Feldenkrais och lärande. Hennes principer ovan.

 

Min Just nu sida

Inspirerad att ändra litegrann här på bloggen så har jag nu skapat en ny sida.
En ny sida som heter “Just nu”. Och är just precis det. En sida som ger dig en bild av vad som sker i mitt liv just nu.

En snabb uppdatering för mig och dig är min tanke med den.

Och du ser den precis under mitt namn ovanför bilden i min Header som det heter.
Och du finner en direktlänk här.

Läs, kommentera och smittas 🙂

Uppdaterar detta inlägg 2017-04-17 med ett par ord från Derek Sivers sida där han beskriver mer om VARFÖR en Nu-sida behövs. 

Don’t Twitter and Facebook updates do that?

No. If I wonder how someone is doing these days, it doesn’t help me to see that they went on vacation last week, are upset about something in the news, or even got a new job. That’s not the big picture.

Think of what you’d tell a friend you hadn’t seen in a year.

Like, “Still living in Dallas, though considering moving to Austin. Working at ABC. Really getting into cycling. The kids are age 3 and 6. I’m reading a lot of Pema Chödrön, and listening to a lot of jazz piano especially Brad Mehldau. I’ve stopped taking on web design clients, since I’d rather keep improving my back-end database work.”

That’s what a now page is for. You can’t get that big picture from any other outlets I’m aware of.

lyriklördag

The tear / attached to the next / a band of tears / of fear
Rising up from the depths inside me / my littleness / me incomplete / who am I?
Compared to thee and you?
Like pearls on a string / the tears / erupts from deep inside me / a place I know / where I must go to heal
If you can / keep me close / and give me your willingness

skulle jag välja om idrottslärarprogrammet?

Jag är så glad att Sofie med familj flyttat tillbaka norrut. Jag har inte riktigt fattat att jag saknat henne. Så nu är jag glad att hon bor nära igen.
Vi gick på GIH tillsammans en gång i tiden och sist vi träffades så frågade hon mig om jag skulle ha valt att gå Idrottslärarlinjen igen.

En himla bra fråga och mitt svar blev nej. Då skulle jag ha skickat in rätt uppgifter till antagningen så att jag kunnat gå Personalvetarprogrammet. Sist glömde jag nämligen att bifoga arbetslivserfarenheten. Så jag kom inte in på mitt första alternativ utan mitt 3:e…men livets vägar har tagit mig till idag hur som helst.
Tacksam för frågan Sofie!

Sofies svar på densamma frågan? Ett nej där också. Nej då skulle Sofie sökt till fysioterapeutprogrammet på en gång. Istället för att läsa där nu. Här tar oss livets vägar på de sträckor vi kanske minst anar, men vi kommer framåt dit vi är ämnade förr än senare 🙂

Ett throwbackfoto från GIH-tiden…(nej, jag var inte utklädd till sista festen med gänget…jag var på väg till Sydafrika för att titta på VM 1995)

 

Har du fått en japansk gåva?

En gång när jag väntade på ett möte vid Medborgarplatsen blev jag uppringd av personen jag skulle möta och den var tvungen att ställa in. Något hade skett som gjorde att vi inte kunde ses. Jag minns att jag twittrade om det och skickade ut en fråga om någon annan fanns i närheten och vill träffas.
Och det första svaret jag fick var från Eva-Lis. Som gav mig ett ord på det jag just erfarit. Att jag just fått en japansk gåva. Vilket i denna form är tid till mig själv. Så gör just ingenting av den tiden mer än att vara med mig själv. Och kanske göra det jag vill. Eller bara vara.

Och häromdagen blev jag påmind om japansk gåva igen.
Jag lyssnade till ett samtal mellan Ricardo Semler och Tim Ferris, och i det så berättar Ricardo (bland annat – de hinner prata om massor i detta samtal) att de bästa dagarna som han har är inte de dagar då han vet att han inte har några bokade möten, eller måsten som ska göras, alltså en “vanlig ledig dag”. utan de bästa dagarna är de då någon avbokar ett möte, eller en deadline, eller annat. Så att det blir som en japansk gåva. Jag får tid som jag får bestämma om. Tid där jag bestämmer vad som ska göras eller varas.

Hur känner du inför de orden?
Japansk gåva….kanske har du upplevt det någon gång?

 

kan du göra en insats?

Om du är 25 år, en god lyssnare, bor i Stockholm och har tid att avsätta 4h/varannan vecka till en god sak – då tipsar jag dig om rekryteringskampanjen som nu pågår för att finna fler medvolontärer till MIND, Självmordslinjen.
Mer info i denna länk!!

Visst känner du till att jag verkar som en volontär på Självmordslinjen? Jag har varit där sedan ett drygt år tillbaka och trivs med min insats. Även om det som alltid är allra svårast att svara på frågan: “Hur gick det?”, när ett pass är avslutat. Frågan är ställd i all sin välmening, men ändå svår.  Det jag känner efter att ha lämnat mitt pass är att jag där och då är nöjd. Jag har varit en tillräckligt god medmänniska och jag har givit av min tid och mitt lyssnande till en person som behövde det. Och det är fint och gott nog. Men kanske inte riktigt ett legitimt svar på frågan om hur det gick.

Så om du har lust hoppas jag att du anmäler dig så fort som möjligt så får vi tillsammans klura på hur vi kan möta frågan hur det gick på ett annat sätt.

Krukor av tidningspapper

Det är dags i mitt hem att finna nya, större krukor till mina för-odlade frön av bönor och luktärter. Men vad kan jag finna?
Jag som trodde att de skulle orka vara kvar i sin lilla äggkartong där vi började. Men eftersom väderprognosen utlovar både frost, minusgrader och snö de närmsta 10 dagarna så får mina små skott stanna i inne i värmen. Och i större krukor förstås.

Tack och lov för Pinterest – där hade jag ju pinnat en inspirationsvideo om hur man kan göra egna papperskrukor. Sen körde jag igång med att skapa egna krukor.

Du behöver: 
Aluminiumburk med hål i botten  (jag gjorde hål med nagelsaxen)
Plastbunke med vatten (så att du kan doppa ner hela burken)
Tidningspapper i långa remsor (jag klippte mina lite för breda och fick klippa om och om, tills jag hamnade på ca burkens höjd + 1/4)

Burken

Vattenskål

Pappersremsor

 

Blöt botten och blöt sida

På torkbrickan över natten

Helblött papper = inte bra

 

 

 

 

 

 

 


Så här gjorde jag:

På minibilderna försöker jag visa att du ska linda runt remsan runt burken och sen vika in botten. Sen är det dags att doppa i vattnet. Några doppade jag rakt ner och de blev jätteblöta överallt. Svåra att få loss och några fick åka i soporna direkt. Så när jag förfinade doppet så att botten samt den sidan där pappret slutade var blött, men inte liksom hela runt om, då blev det riktigt bra. Hålet i burken är till för att det inte ska bli vakuum och svårt att få loss krukan. Jag fyllde två brickor med blöta tidningspapperskrukor som fick stå och torka uppochner över natten. Och dagen efter var det dags att fylla med jord och låta mina skott flytta in.

En böna som verkar lite glad över nytt, större hem…

Mina bönor i sina nya fina krukor av tidningspapper. Håll tummarna att de gillar!!

Och mina fina, långa, rangliga luktärter i sina nya hem. Och en liten rackare som får vara kvar i äggkartongen ett tag till…ser om den tar sig. Just nu är den som en liten, liten prick bara….

Känns det svårt att se framför dig hur jag gjorde tidningskrukorna?
Kika på detta klipp av Maria Gustafsson som inspirerade mig. Tack Maria!!

Gör dina egna krukor av tidningspapper from Maria Gustafsson on Vimeo.

Page 2 of 67

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén