Spår i mig ifrån andra

Förra året läste jag ett blogginlägg om Vuxna som lämnar spår.
Och då blev jag himla nyfiken på den frågan till mig själv.

Vilka vuxna har lämnat spår hos mig?
Min första tanke går till två av mina lärare på högstadiet. Det är Vera som undervisade mig i engelska och jag minns fortfarande hennes lektioner med ett leende på läpparna. Jag är medveten om att långt ifrån alla gillade Vera, men för mig var hon så himla skön och avslappnad och helt sig själv. Vera brukade alltid börja sina lektioner med en liten anekdot om något som hänt henne under dagen, oftast på väg till skolan. Det kunde vara om en liten citronfjäril som liftade med henne på cykelstyret. Och alla dessa anekdoter berättades ju alltid på engelska och de var underbara. Så ja – Vera har lämnat spår i mig att vara sig själv fullt ut.

Lärare nummer två var min bildlärare, Yvonne, som under en lektion bröt ihop och satte sig ner på ett bord och långsamt började berätta om ett missfall som just skett. Hennes eget. Jag minns hur hudlöst nära henne vi fick komma då och efteråt. Som att vi verkligen delat detta med henne och fick fortsätta att vara nära. En helt annan relation än den vanliga lärare – elev. Och vi blev alla superglada när Yvonne och hennes man efter något år kunde adoptera. Att våga blotta sig och vara hudlös har satt spår i mig.

Fler vuxna som lämnat spår i mig?
Min mormor och morfar – de har verkligen varit med mig vart jag än behövt. Mormor ställde alltid upp och morfar var den enda jag lyckades övningsköra med. Jag minns dem och deras sätt att vara och ta vara på stunderna i livet. De var livsnjutare i det lilla. Jag tror att den tacksamhet jag tidigt kunde känna, utan att sätta ord på det, den fick jag från dem, genom att uppleva det lilla med dem.

Hur ser det ut för dig?
Vilka vuxna har lämnat spår hos dig?

DSC_0413Mormor, morfar och lillebror på midsommarfirande på ängen 2005

Share

2 thoughts on “Spår i mig ifrån andra

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *