oroar du dig mycket?

Jag oroar mig. Min amygdala njuter av varje sekund jag gör det och vill ha mer. Jag väljer bort oroandet så ofta jag kan, men det är oftare lättare sagt än gjort. Här skrev jag om en insikt om varför min amygdala älskar att oroa mig. 

I en artikel jag läste igår fanns jag ett par bra tips och särskilt ett av dem vill jag dela med mig av här.

Oroa dig i tredje person

Psykologen Ernst Koster har i studier visat att när en patient berättar om ett otrevligt minne från sitt eget perspektiv (i jag-form) så svämmar oftast negativa känslor över och översvämmar dem. Men när de ombeds att se sig själva som flugan på väggen eller som en karaktär i en roman, då är det lättare att se det otrevliga minnet från ett annat perspektiv utan att översvämmas av negativa känslor.

 

När vi kan se oss själva som en karaktär i en bok, en karaktär som fattar en del bra beslut och en del dåliga beslut, se oss som en person som gör misstag, som visar att den kan lära sig av sina misstag och som en person vi kan se på utan att döma. Då kan vi slippa översvämningen av de negativa känslorna.

Det kanske låter för bra för att vara sant?
Då är det hög tid för dig att prova.

Therese Mabon har svårt med att acceptera vissa personers beteende och då kan hon visa förakt. Therese Mabon har lätt för att skratta. Therese Mabon är envis. Therese Mabon är kär.
Therese Mabon är lång. Therese Mabon ogillar människor som inte vill växa. 

Ja, du fattar galoppen. Testa du med 🙂

Share

får jag vara “socialt krånglig”?

Att jag är krånglig när samtalet rör sig kring nagellack, eller smink, eller något som jag inte bryr mig om alls.

Att jag är krånglig när samtalet handlar om att vara i tron att det är svart eller vitt, det finns ett (1!!) rätt sätt och ett (1!!) fel sätt. Som att samtalets deltagare är blinda för att det finns en hel gråskala med sätt….ja till och med en hel regnbåge!

Att jag är krånglig när samtalet handlar om de mest tråkiga saker jag kan tänka mig.

Får jag då vara “socialt krånglig” och säga:
– Tack för mig, jag är inte intresserad av att delta i detta samtal.
Resa mig upp, eller bara lämna platsen där samtalet äger rum för att NÄRA mig själv istället för att låta samtalet TÄRA på mig.
Accepterar du att jag får vara “socialt krånglig” då?


Jag väljer gärna samtal som går på djupet och utforskar.
Då får min nyfikenhet flöda fritt och det är NÄRANDE för mig.

Share