“hur du väljer ett meningsfullt arbete”

Följer du också School of Life på Youtube? Om inte så tipsar jag dig att kika på några av deras korta klipp och fundera kring dem.

Just idag kikade jag på detta klipp om hur du väljer ett meningsfullt arbete och Alain delar med sig av sex olika tips.

  1. Att vara förvirrad kring ditt val av karriär är helt normalt
    (förr fanns det kanske 1500 olika sorters yrken att välja på och idag är det minst 1,5 miljoner…så då kan vi bli så oroliga och förvirrade att vi kan hamna i ett vakuum där vi väljer att inte välja)
  2. Känn dig själv
    (kanske använda dig av filosofi för att reda ut vad som lockar dig mest)
  3. Tänk massor
    (kanske till och med ett helt år eller fler, låt det ta tid, ge dig själv den tillåtelsen. Hellre än att stanna kvar i ett jobb som du valde som 16-åring)
  4. Prova någonting
    (för du kan nog inte ta dig fram till ett yrkesval enbart genom att reflektera, du måste också testa och samla data, kanske skugga någon en dag, volontär-arbeta med något en stund, eller liknande)
  5. Reflektera kring vad det är som gör människor olyckliga
    (som ett sätt att finna din nisch till att hjälpa andra – som är precis det som arbete är. En tjänst till någon annan med något som de behöver)
  6. Var självsäker!
    (och modig nog att våga göra det du verkligen vill…modet kan vara avgörande om det blir succé eller fiasko)
Share

Handen på hjärtat – när var du sur senast?

Jag har tidigare skrivit om en podcast jag lyssnat till som är ett samtal om kärlek och relationer. Ett samtal mellan Krista Tippet och Alain de Botton som gäst.

Och här kommer ett utdrag ur det samtalet – en del/ ett fenomen som handlar just om att sura och tjura – som Alain de Botton fascineras av.
(Mina ord och mina tolkningar, förstärkningar blandas med Alains ord i stycket nedan)

———————————————————————————————

Alain menar att när du ser någon i en sådan situation (någon som surar och tjurar) så ser du också rakt in problemet med de romantiska illusionerna.
För det är ju så att vi inte sitter och tjurar och är sura över vem som helst.

Vi surar ju bara över/mot människor som vi tycker borde förstå oss, men som inte har förstått oss. Och det tycker vi förstås är helt oförlåtligt att de inte förstår oss.
De om någon borde ju förstå oss. 

Vilket också innebär att när vi älskar någon och de älskar oss så blir vi så otroligt stötta och kränkta när saker går fel.

För vi utgår från det antagande som styr oss mest i ett förhållande, antagandet att det är denna personen som är med mig i förhållandet borde veta exakt vad som finns i mitt sinne utan att jag helst ska behöva berätta.
Och om det är så att jag måste berätta för dig…ja, men då älskar du ju inte mig. Eller hur?

Du har säkert varit i en situation där du rusar in i badrummet och smäller igen dörren, varpå din älskade frågar dig:

Hur är det? Är något fel?

Och du kanske svarar: Mmmm – eller Nej. 

Och tycker samtidigt att den du älskar borde ju kunna läsa genom badrumsdörren rakt in i ditt hjärta och din själ vad som är på tok och veta varför du är arg/upprörd/ledsen.

Och just det här antagandet, att den du älskar ska kunna veta exakt vad du är/tänker/vill, är ett sånt otroligt stort krav och en begäran som inte går att uppnå. Nånsin.

Du ser säkert ofta att det här händer hos barn.
Och du uppför dig precis som ett litet barn i en sån här situation.
Barn tror ju att deras föräldrar kan läsa deras tankar.
Det tar dem en lång stund innan de inser att det enda sätt en annan person kan veta vad dem egentligen tänker är gen om att de berättar. Med ord. Barn lär sig detta.

Och sen glömmer vi bort allt detta när vi hamnar i ett kärleksförhållande…

Vi säger ju ofta till barn att de måste berätta för oss, att de måste använda ord för att beskriva hur de känner sig.

Att vi alltid måste ”kommunicera” – och att vi har en övertro på att vi alltid klarar av det. Klarar av att säga precis som det är. Rösten stockar sig hellre i halsen än säger orden som behöver sägas där och då.

Vi är oftast inte heller direkt generösa mot oss själva eller någon vi älskar när vi inte alltid klarar av det, att säga exakt vad som behöva sägas, eller brister på något vis i vår kommunikation.

 

Alain berättar vidare:
Och sen den här galna idén att sann kärlek skulle vara detsamma som att intuitivt förstå en annan person. Så jag blir galen när människor säger saker som ”Jag har träffat någon jag är förälskad i. Och det bästa är att hen förstår mig exakt utan att jag behöver berätta hur jag känner.” Så då tänker jag (samtidigt som larmklockor ringer inombords) ”Ok, lycka till med det, men om ni blir tillsammans i ett förhållande så kommer det där inte att kunna fortsätta i evighet”. 

Ingen kan intuitivt (genom tankeläsning och läsande av känsloyttringar) förstå en annan människa i alla dess delar och alla dess tankar. 

 

Nej, jag förstår dig inte alltid. Långt därifrån.
Jag vill vara med dig oavsett.
Och jag strävar efter att förstå mig före dig.
Det är ett av de verktyg jag använder för att
verka och värka i vår relation.
Puss till dig min make <3

Share

Att arbeta med (och för) sin kärlek

Att arbeta med sin kärleksrelation. Att inte tro att den är fast i ett spår och inte kan utvecklas. Att arbeta med sin egen kärlek. Att utveckla den. Det är viktigt.
Viktigt att inse. Viktigt att agera och jobba för den.

Alain de Botton säger bland annat så här i ett samtal med Krista Tippet:

En av de snällaste sakerna vi kan göra för någon vi älskar är ibland att se dem som ett barn. Inte för att infantilisera dem och göra dem mindre vetande, eller att de inte skulle förstå saker, utan som när vi som en vuxen person agerar generöst mot ett barn på det sätt som vi tolkar deras uppträdande.

Om ett barn säger på hemvägen ”Jag hatar dig” så reagerar du nog först med att tänka: ok, det där är nog inte riktigt sant. Barnet är nog trött, hungrigt, något annat har hänt under dagen som fortfarande spökar, en tand gör ont eller något annat gör ont i dem. Vi kikar helt enkelt efter en större förståelse som gör det bästa av situationen vi är i. Och vi gör det här hela tiden med barn, utan att tänka på det så reagerar vi så här. Samtidigt gör vi det så sällan med andra vuxna.

När en vuxen människa möter en annan vuxen människa och säger till hen:
”Jag har inte haft en bra dag. Låt mig vara ifred.”
Så tror den andra oftast direkt att det har något med en själv att göra – hen tar det personligt direkt. Egot blir upprört och argt och ledsamt.

Och om vi istället för att ta det personligt direkt ser vår medmänniska på ett lika generöst sätt som vi ser ett barn och tar reda på var det här som bekymrar dem och var det har kommit ifrån.
Att vi ser en hel kontext runt om dem som vi behöver hjälpa till att förstå.
Det är ett sätt att arbeta med kärlek.
Utifrån kärlek inifrån.
En generös sådan.

(Alains ord, blandade med mina ord och mina tolkningar, förståelser och förstärkningar)

Share

därför vill du förändra den du älskar…?

Jag har nu lyssnat tre (3!) gånger till ett samtal med Alain de Botton hos Krista Tippet på OnBeing.  Ett samtal om kärlek och relationer och det hårda och jobbiga arbetet som krävs för att få allt att fungera.

Och i samtalet om varför du vill förändra den du älskar.
Bland annat säger Alain så här (min översättning):

…en av de största förolämpningar som du kan säga till din älskade är idag – “Jag vill ändra dig.”

Redan de gamla grekerna hade en vision och en bild av kärlek som i huvudsak baserades kring utbildning, och att vad kärlek egentligen betyder  = kärlek är en välvillig process där två personer försöker lära varandra hur man blir de bästa versioner av sig själva.

Som att jag som din älskade har åtagit mig att “öka de beundransvärda egenskaper” som du besitter och du åt mig.

Och ändå är det så jäkla svårt. Att acceptera att jag vill förändra dig, fast jag har en tanke om att det då nog inte är kärlek. Svårt. Svårt. Och kan det vara kärlek såsom grekerna såg på det?

Är det så att alla vill förändra den de älskar?

Alain säger även såhär om citatet i bilden ovan (min översättning):

Jag skulle vilja påstå att alla könen vill ändra varandra, och de har alla en uppfattning om VEM sin älskare BÖR vara. Och jag tror att en nyttig övning som ibland psykologer använder i parterapi är att de ställer frågor såsom:

“Om du kan acceptera att din partner aldrig skulle förändras, hur skulle du känna då?”

Så ibland kan pessimism vara en vän till kärlek.
När vi accepterar att det faktiskt är verkligen mycket svårt för människor att vara på ett annat sätt än vad de är,  så att vi genom acceptansen kan vara mer redo för att tillåta vara dem de är.
Och då kan de goda nyheterna vara att vi inte har ett behov av att människor ska vara perfekta.

Så om jag nu är öppen för att acceptera att min partner aldrig kan förändras och att jag kan acceptera och älska den jag är i det och den min partner är…hur kan jag då jobba vidare med och i det hårda arbetet i att ändå försöka “öka de beundransvärda egenskaper” som jag vill ska växa tusenfalt? Och som jag behöver hjälp i att växa/öka för min egen del?

När vi förödmjukar någon, kommer de inte att lära sig något.
De enda villkor under vilka någon lär sig är villkoren för otrolig “snällhet”, ömhet och tålamod. Det är så vi lär oss .

Men problemet är att våra brister i våra relationer har gjort oss så angelägna om att visa att vi inte KAN vara de lärare vi BÖR vara. Och därför kan ofta viktiga och legitima saker som vi vill förmedla komma ut ur oss som förolämpningar, som försök att såra, och därför avvisas de och relationen börjar knaka i fogarna.

Svårt. Jag sa aldrig att det är lätt. Fundera och reflektera vidare kring frågan nedan…

Varför vill du förändra den du älskar?

 

Share

…jag älskar honom…JU…

Verkligen? Vem försökte du just övertala? Dig själv eller mig? Och jag hade inte ens ställt frågan om du gjorde det. Det hade inget med samtalet att göra. Ändå kände du dig tvungen att säga det. Är du medveten om varför? Kanske ville du ha hjälp av mig fast jag inte förstod?

**********

Kan det vara så att vår partners/älskade gör oss galna? Det beskriver en bok av Alain de Botton som Maria Popova skriver om i denna artikel.

Och så detta klipp på Youtube:

“Utan att vara fullt medvetna om våra önskningar, så finner vi en partner som uppvisar samma brist/er som våra föräldrar hade, så att vi kan upprepa den bristfälliga dynamik vi en gång har upplevt som barn.” – Alain de Botton

Hur medveten är du? Kan jag hjälpa dig att få syn på något du famlar efter?

 

Share

ofrivilligt träningsläger

eller ofrivilligt stämmer nog inte det heller. Jag gav mig in i det med hull och hår och en oerhört romantisk syn om att just detta blir nog bra. Att det har skett utveckling och att det inte skulle bli så mycket utmaningar.

Tji fick jag.

Träningslägret handlar om mina känslomuskler och om hur snäll jag är mot mig själv och således kan vara det mot andra. Och det kryllar av läromästare runt om mig. Känner du igen dig? Har kanske du också varit med om träningsläger där du verkligen utmanas i vem du är och varför du är och att uppleva ett fördömande i det?

Och att du i din egen kraft/styrka/renhet inte förmår behålla din inre sannhet och puttas till höger och vänster in i olika roller i Karpmans triangel? Att det svåraste som blir är att vara sann och snäll mot dig själv. Att inte döma sig själv.

Jobbigt värre med träningsläger. Och då dimper det ner ett nyhetsbrev från Brain Pickings med hänvisning till en bok av Alain de Botton som skriver så här:

At the heart of a sulk lies a confusing mixture of intense anger and an equally intense desire not to communicate what one is angry about. The sulker both desperately needs the other person to understand and yet remains utterly committed to doing nothing to help them do so. The very need to explain forms the kernel of the insult: if the partner requires an explanation, he or she is clearly not worthy of one. We should add: it is a privilege to be the recipient of a sulk; it means the other person respects and trusts us enough to think we should understand their unspoken hurt. It is one of the odder gifts of love.

Sulking = att sura. De Botton föreslår att det kommer ifrån en form av ett önskande om magiskt tänkande, i tron att det omöjliga är möjligt.

Sulking pays homage to a beautiful, dangerous ideal that can be traced back to our earliest childhoods: the promise of wordless understanding. In the womb, we never had to explain. Our every requirement was catered to. The right sort of comfort simply happened. Some of this idyll continued in our first years. We didn’t have to make our every requirement known: large, kind people guessed for us. They saw past our tears, our inarticulacy, our confusions: they found the explanations for discomforts which we lacked the ability to verbalize.

That may be why, in relationships, even the most eloquent among us may instinctively prefer not to spell things out when our partners are at risk of failing to read us properly. Only wordless and accurate mind reading can feel like a true sign that our partner is someone to be trusted; only when we don’t have to explain can we feel certain that we are genuinely understood.

Men, menar de Botton, så ska vi inte se surandet som ett oövervinnerligt problem i en relation. Och han visar nedan på hur ett hoppfullt och generöst hjärta kan hjälpa till att överkomma fenomenet.

We would ideally remain able to laugh, in the gentlest way, when we are made the special target of a sulker’s fury. We would recognize the touching paradox. The sulker may be six foot one and holding down adult employment, but the real message is poignantly retrogressive: “Deep inside, I remain an infant, and right now I need you to be my parent. I need you correctly to guess what is truly ailing me, as people did when I was a baby, when my ideas of love were first formed.”

We do our sulking lovers the greatest possible favor when we are able to regard their tantrums as we would those of an infant. We are so alive to the idea that it’s patronizing to be thought of as younger than we are; we forget that it is also, at times, the greatest privilege for someone to look beyond our adult self in order to engage with — and forgive — the disappointed, furious, inarticulate child within.

Hur hänger denna visdom ihop med mitt träningsläger – jo, jag ser tendenser till surandet, till att inte våga säga hela problemet, till att inte vilja lyssna till hela problemet, till att inte vilja se problemet, för så länge det inte syns så finns det ju inte?

Och jag i min relation till mig själv, precis som jag skriver ovan, får använda mig av mitt hoppfulla och generösa hjärta i min relation till mig själv. När jag surar emot mig själv.

Du kan läsa in att detta sker emellan dig och någon annan, emellan två andra eller emellan dig och den du tror du är. Och så småningom komma till att det är så lätt att vara med den du vill.

Skärmavbild 2016-07-03 kl. 14.47.54

Share