tre nivåer av elakhet

Just nu är jag inne i en period i livet av elakhet mot mig själv.

Först så dömer jag mig själv för något.
Sen så dömer jag mig själv för att jag dömer mig för det.
Sen har jag börjat att döma mig själv för att jag dömer mig för det för jag är ju medveten om att jag dömer mig själv så jag borde ju bara kunna sluta upp med det. Eller?

Det känns som att jag ibland fastnat i vinkelvolten för att göra det lite komiskt:

För att ta mig ur vinkelvolten. Vad gör jag?

  • Lyssnar till Tara Brach om self compassion och om att ta sig ur “the trance of unworthiness” (länk till podbean)
  • Skriver om min vinkelvolt både här och i dagboken
  • Pratar med en av mina healers
  • Pratar med min älskade make
  • Sitter nära min vovve absorberar hans lugn
  • Använder mig av Headspace appen och just nu deras meditationer kring Self-esteem
  • Lyssnar till mina spellistor
  • Läser andras texter, gärna Bobs
  • Försöker se mig själv från håll, som om jag vore en fluga på väggen som ser ig själv snurra på i vinkelvolten
  • Mag-andas nära nära makens mage
  • Andas hela vägen ner “dit”
  • Klär mig snyggt och tar på mig smink
  • Fake it til you make it…..

Om du kan känna dig fast i vinkelvolten…vad gör du för att ta dig ur den?

Share

inuti dig

jag såg dig. jag såg dig skrika. med kroppen. med rörelser. med ögonen. utan ord. sen kom det ord. inte de du ville säga. bara de du vågade säga.

jag såg dig. då. jag ser dig nu. jag vet att det känns för jävligt att vara dig just nu. jag fattar att du inte vill vara här. alls. och att ingen. ingen. ingen får veta. eller fatta det. för då är du bara en liten lort. tror du.

jag ser det. jag ser det som i en annan verklighet. du gör dina rörelser och säger de där orden du inte vill. och så tappar jag fotfästet. och jag tappar tålamodet. idag igen.

jag vill inte.

tappa tålamodet.

jag tycker inte om mig själv då.

eller dig.

så skapas den onda cirkeln som vi rör oss i. fortare och mer. snabbare och smalare. fokus krymper och tålamod krymper. ilska växer. likaså besvikelsen. som tilliten till en annan människa.

när allt du egentligen vill fråga efter tas längre och längre bort ifrån dig. och svaret du får av omvärlden. inklusive mig. blir precis det motsatta till det du längtade efter.

men det blir lättare så här. med dina skal. och andras ilska mot dig. för det är det enda du vet och känner till. att få kärlek är inte vad du tror att du är värd.

vad vi glömmer bort. är att. inuti dig finns redan jag. och inuti mig finns redan du. så jag väljer nu att älska dig. den dig som redan finns i mig. och jag älskar dig med allt jag vet och kan. bortom dina ord. bortom dina blickar. bortom dig.

inuti mig.

A photo by Quentin Dr. unsplash.com/photos/KD8jKVdCFoQ

Photocred to Quentin Dr, Unsplash.

Share

Chin up Princess

Dear woman,
Sometimes
You´ll just be too much woman.
Too smart,
Too beautiful,
Too strong.
Too much of something
That makes a man feel like less of a man,
Which will start making you feel like you have to be less of a woman.
The biggest mistake you can make
Is removing the jewels from your crown
To make it easier for a man to carry.
When this happens, I need you to understand,
You do not need a smaller crown –
You need a man with bigger hands.

Michael E. Reid – Forgotten continent

Share

ofrivilligt träningsläger

eller ofrivilligt stämmer nog inte det heller. Jag gav mig in i det med hull och hår och en oerhört romantisk syn om att just detta blir nog bra. Att det har skett utveckling och att det inte skulle bli så mycket utmaningar.

Tji fick jag.

Träningslägret handlar om mina känslomuskler och om hur snäll jag är mot mig själv och således kan vara det mot andra. Och det kryllar av läromästare runt om mig. Känner du igen dig? Har kanske du också varit med om träningsläger där du verkligen utmanas i vem du är och varför du är och att uppleva ett fördömande i det?

Och att du i din egen kraft/styrka/renhet inte förmår behålla din inre sannhet och puttas till höger och vänster in i olika roller i Karpmans triangel? Att det svåraste som blir är att vara sann och snäll mot dig själv. Att inte döma sig själv.

Jobbigt värre med träningsläger. Och då dimper det ner ett nyhetsbrev från Brain Pickings med hänvisning till en bok av Alain de Botton som skriver så här:

At the heart of a sulk lies a confusing mixture of intense anger and an equally intense desire not to communicate what one is angry about. The sulker both desperately needs the other person to understand and yet remains utterly committed to doing nothing to help them do so. The very need to explain forms the kernel of the insult: if the partner requires an explanation, he or she is clearly not worthy of one. We should add: it is a privilege to be the recipient of a sulk; it means the other person respects and trusts us enough to think we should understand their unspoken hurt. It is one of the odder gifts of love.

Sulking = att sura. De Botton föreslår att det kommer ifrån en form av ett önskande om magiskt tänkande, i tron att det omöjliga är möjligt.

Sulking pays homage to a beautiful, dangerous ideal that can be traced back to our earliest childhoods: the promise of wordless understanding. In the womb, we never had to explain. Our every requirement was catered to. The right sort of comfort simply happened. Some of this idyll continued in our first years. We didn’t have to make our every requirement known: large, kind people guessed for us. They saw past our tears, our inarticulacy, our confusions: they found the explanations for discomforts which we lacked the ability to verbalize.

That may be why, in relationships, even the most eloquent among us may instinctively prefer not to spell things out when our partners are at risk of failing to read us properly. Only wordless and accurate mind reading can feel like a true sign that our partner is someone to be trusted; only when we don’t have to explain can we feel certain that we are genuinely understood.

Men, menar de Botton, så ska vi inte se surandet som ett oövervinnerligt problem i en relation. Och han visar nedan på hur ett hoppfullt och generöst hjärta kan hjälpa till att överkomma fenomenet.

We would ideally remain able to laugh, in the gentlest way, when we are made the special target of a sulker’s fury. We would recognize the touching paradox. The sulker may be six foot one and holding down adult employment, but the real message is poignantly retrogressive: “Deep inside, I remain an infant, and right now I need you to be my parent. I need you correctly to guess what is truly ailing me, as people did when I was a baby, when my ideas of love were first formed.”

We do our sulking lovers the greatest possible favor when we are able to regard their tantrums as we would those of an infant. We are so alive to the idea that it’s patronizing to be thought of as younger than we are; we forget that it is also, at times, the greatest privilege for someone to look beyond our adult self in order to engage with — and forgive — the disappointed, furious, inarticulate child within.

Hur hänger denna visdom ihop med mitt träningsläger – jo, jag ser tendenser till surandet, till att inte våga säga hela problemet, till att inte vilja lyssna till hela problemet, till att inte vilja se problemet, för så länge det inte syns så finns det ju inte?

Och jag i min relation till mig själv, precis som jag skriver ovan, får använda mig av mitt hoppfulla och generösa hjärta i min relation till mig själv. När jag surar emot mig själv.

Du kan läsa in att detta sker emellan dig och någon annan, emellan två andra eller emellan dig och den du tror du är. Och så småningom komma till att det är så lätt att vara med den du vill.

Skärmavbild 2016-07-03 kl. 14.47.54

Share