vårt tredje äktenskap…eller tredje “affär”

Jag erkänner det var Esther Perel som gav mig denna inspiration också. Japp, jag är en Esther Perel nörd just nu. Ha överseende…

Den gåvan som jag fick när jag lyssnade till hennes samtal med Tony och i hennes egen podd – “Where do we begin?” är att jag insåg att jag och min älskade make är som i ett nytt äktenskap med varandra igen! Jag menar inte äktenskap som i den juridiska meningen utan som ett band som vi väljer att hålla tag i båda två. Så vi kallar det även att vi har en “affär” med varandra 🙂

Som att vi när vi först träffades 1992 var i ett nyförälskat och lekfullt förhållande. Det vara bara vi och vi njöt för fullt av livet. Affär/Äktenskap nummer 1.

Som i nästa steg när vi blev föräldrar klev in som i äktenskap nummer 2. Där fick vi växa som individer tillsammans med dessa nya individer. Växa i lärande och ansvar och allt möjligt som vi inte hade en aning om skulle komma. Och även här njöt vi. Men inte fullt lika lekfulla eller nyförälskade i varandra utan snarare i familjen.

Som nu i detta steg, när den äldsta är på väg att läsa sista året på gymnasiet och kikar på universitet låååångt hemifrån. När den yngsta kikar på gymnasieprogram och är på väg in i en ny fas i sitt liv. När vi på ett sätt som vi nästan inte hunnit landa i har kommit varandra så mycket närmre än tidigare. Vi växer samtidigt och vi är så i synk. Så jäkla underbart!
Vår 3:e affär/äktenskap med varandra!

Och som maken sa….“aha, so we are in this season with each other now”….och det stämde finfint in på mitt resonemang ovan….som att vi i vår relation även som året har säsonger så har även vi det i vår relation. Jag som älskar metaforer går igång på den! Och då menar jag inte säsonger som på Netflix, utan mer sommar, höst, vinter och vår 😉
Bilden tagen i Skottland på resa för att fira Granny….just här hos Grumps kusin Fraser och Kim som hyr ut två stugor i Lochearnhead. 

SparaSpara

SparaSpara

Share

mitt arbete är att älska världen

My Work is Loving the World – Mary Oliver

Aug 15, 2016

“My work is loving the world.
Here the sunflowers, there the hummingbird –
equal seekers of sweetness.
Here the quickening yeast; there the blue plums.
Here the clam deep in the speckled sand.

Are my boots old? Is my coat torn?
Am I no longer young and still not half-perfect? Let me
keep my mind on what matters,
which is my work,

which is mostly standing still and learning to be astonished.
The phoebe, the delphinium.
The sheep in the pasture, and the pasture.
Which is mostly rejoicing, since all ingredients are here,

Which is gratitude, to be given a mind and a heart
and these body-clothes,
a mouth with which to give shouts of joy
to the moth and the wren, to the sleepy dug-up clam,
telling them all, over and over, how it is
that we live forever.”

En underbar påminnelse när jag känner mig låg och inte vet vad jag förväntas bidra med till världen. Då vet jag att jag arbetar med detta. Att älska världen. 

Share

älskar livet

Älskade onsdag – sol, värme och ljuvliga dofter i skogen,
längs vattnet och runt husknuten.

En lång promenad med pälsklingen, fann blommande ramslök, fann vänner vid vattnet (1st 2-bent och 1 st 4-bent), tog sällskap och pratade surfing (kanske blir det en surfskola nästa år?), fick samtal från fd kollega och har ett sug att göra något tillsammans, grannen kom förbi och berättade om sin stundande resa till Kina, jag lyssnar på Nyfikat och rensar maskrosor runt husknuten och träffar Monika och hennes lilla lånehund som fortfarande inte vill äta.

Så stundar lunchen och det blir en egen variant av gubbröra med ramslök så klart!

Snart, snart tar en jobbstund över…snart…

Share

Handen på hjärtat – när var du sur senast?

Jag har tidigare skrivit om en podcast jag lyssnat till som är ett samtal om kärlek och relationer. Ett samtal mellan Krista Tippet och Alain de Botton som gäst.

Och här kommer ett utdrag ur det samtalet – en del/ ett fenomen som handlar just om att sura och tjura – som Alain de Botton fascineras av.
(Mina ord och mina tolkningar, förstärkningar blandas med Alains ord i stycket nedan)

———————————————————————————————

Alain menar att när du ser någon i en sådan situation (någon som surar och tjurar) så ser du också rakt in problemet med de romantiska illusionerna.
För det är ju så att vi inte sitter och tjurar och är sura över vem som helst.

Vi surar ju bara över/mot människor som vi tycker borde förstå oss, men som inte har förstått oss. Och det tycker vi förstås är helt oförlåtligt att de inte förstår oss.
De om någon borde ju förstå oss. 

Vilket också innebär att när vi älskar någon och de älskar oss så blir vi så otroligt stötta och kränkta när saker går fel.

För vi utgår från det antagande som styr oss mest i ett förhållande, antagandet att det är denna personen som är med mig i förhållandet borde veta exakt vad som finns i mitt sinne utan att jag helst ska behöva berätta.
Och om det är så att jag måste berätta för dig…ja, men då älskar du ju inte mig. Eller hur?

Du har säkert varit i en situation där du rusar in i badrummet och smäller igen dörren, varpå din älskade frågar dig:

Hur är det? Är något fel?

Och du kanske svarar: Mmmm – eller Nej. 

Och tycker samtidigt att den du älskar borde ju kunna läsa genom badrumsdörren rakt in i ditt hjärta och din själ vad som är på tok och veta varför du är arg/upprörd/ledsen.

Och just det här antagandet, att den du älskar ska kunna veta exakt vad du är/tänker/vill, är ett sånt otroligt stort krav och en begäran som inte går att uppnå. Nånsin.

Du ser säkert ofta att det här händer hos barn.
Och du uppför dig precis som ett litet barn i en sån här situation.
Barn tror ju att deras föräldrar kan läsa deras tankar.
Det tar dem en lång stund innan de inser att det enda sätt en annan person kan veta vad dem egentligen tänker är gen om att de berättar. Med ord. Barn lär sig detta.

Och sen glömmer vi bort allt detta när vi hamnar i ett kärleksförhållande…

Vi säger ju ofta till barn att de måste berätta för oss, att de måste använda ord för att beskriva hur de känner sig.

Att vi alltid måste ”kommunicera” – och att vi har en övertro på att vi alltid klarar av det. Klarar av att säga precis som det är. Rösten stockar sig hellre i halsen än säger orden som behöver sägas där och då.

Vi är oftast inte heller direkt generösa mot oss själva eller någon vi älskar när vi inte alltid klarar av det, att säga exakt vad som behöva sägas, eller brister på något vis i vår kommunikation.

 

Alain berättar vidare:
Och sen den här galna idén att sann kärlek skulle vara detsamma som att intuitivt förstå en annan person. Så jag blir galen när människor säger saker som ”Jag har träffat någon jag är förälskad i. Och det bästa är att hen förstår mig exakt utan att jag behöver berätta hur jag känner.” Så då tänker jag (samtidigt som larmklockor ringer inombords) ”Ok, lycka till med det, men om ni blir tillsammans i ett förhållande så kommer det där inte att kunna fortsätta i evighet”. 

Ingen kan intuitivt (genom tankeläsning och läsande av känsloyttringar) förstå en annan människa i alla dess delar och alla dess tankar. 

 

Nej, jag förstår dig inte alltid. Långt därifrån.
Jag vill vara med dig oavsett.
Och jag strävar efter att förstå mig före dig.
Det är ett av de verktyg jag använder för att
verka och värka i vår relation.
Puss till dig min make <3

Share

vill du förändra mig?

Frågade min älskade mig efter att jag lagt upp ett inlägg som handlar om “därför vill du förändra den du älskar…?”

Så jag svarade ja på din fråga. Även fast jag kanske inte vill det så vill jag det. Jag vill se dig i dina allra bästa egenskaper så ofta och så mycket som möjligt. De där egenskaperna som är till gagn för hela universum när du bjuder på dem.

Ja, det vill jag nog, både omedvetet och medvetet. Och fast jag även tror på att jag nog egentligen inte kan förändra någon annan utan bara mig själv så är det nog just det som kommer att ske i den processen.

I processen att förändra dig, den processen som jag måste kliva in i ett kärleksfullt, fullt med tålamod och ömhet och ödmjukhet och bidra i ditt lärande till att du kan bli ditt allra bästa jag, i den processen är jag lika kärleksfull, tålmodig, ödmjuk och öm mot mig själv när jag brister i min roll som den som ska lära dig.  Jag är accepterande mot mig själv att jag inte lyckas. Jag är kärleksfull mot dig och mot mig. Och vips…utav bara farten har jag där i den processen förändrat något.

Vad jag har förändrat?
Dig?
Mig?
Min syn på vår relation?
Min kärleksfulla syn på dig?
Min kärleksfulla syn på mig själv?
Eller kanske hela klabbet?

Och du min älskade, vill DU förändra mig?

 

Share

därför vill du förändra den du älskar…?

Jag har nu lyssnat tre (3!) gånger till ett samtal med Alain de Botton hos Krista Tippet på OnBeing.  Ett samtal om kärlek och relationer och det hårda och jobbiga arbetet som krävs för att få allt att fungera.

Och i samtalet om varför du vill förändra den du älskar.
Bland annat säger Alain så här (min översättning):

…en av de största förolämpningar som du kan säga till din älskade är idag – “Jag vill ändra dig.”

Redan de gamla grekerna hade en vision och en bild av kärlek som i huvudsak baserades kring utbildning, och att vad kärlek egentligen betyder  = kärlek är en välvillig process där två personer försöker lära varandra hur man blir de bästa versioner av sig själva.

Som att jag som din älskade har åtagit mig att “öka de beundransvärda egenskaper” som du besitter och du åt mig.

Och ändå är det så jäkla svårt. Att acceptera att jag vill förändra dig, fast jag har en tanke om att det då nog inte är kärlek. Svårt. Svårt. Och kan det vara kärlek såsom grekerna såg på det?

Är det så att alla vill förändra den de älskar?

Alain säger även såhär om citatet i bilden ovan (min översättning):

Jag skulle vilja påstå att alla könen vill ändra varandra, och de har alla en uppfattning om VEM sin älskare BÖR vara. Och jag tror att en nyttig övning som ibland psykologer använder i parterapi är att de ställer frågor såsom:

“Om du kan acceptera att din partner aldrig skulle förändras, hur skulle du känna då?”

Så ibland kan pessimism vara en vän till kärlek.
När vi accepterar att det faktiskt är verkligen mycket svårt för människor att vara på ett annat sätt än vad de är,  så att vi genom acceptansen kan vara mer redo för att tillåta vara dem de är.
Och då kan de goda nyheterna vara att vi inte har ett behov av att människor ska vara perfekta.

Så om jag nu är öppen för att acceptera att min partner aldrig kan förändras och att jag kan acceptera och älska den jag är i det och den min partner är…hur kan jag då jobba vidare med och i det hårda arbetet i att ändå försöka “öka de beundransvärda egenskaper” som jag vill ska växa tusenfalt? Och som jag behöver hjälp i att växa/öka för min egen del?

När vi förödmjukar någon, kommer de inte att lära sig något.
De enda villkor under vilka någon lär sig är villkoren för otrolig “snällhet”, ömhet och tålamod. Det är så vi lär oss .

Men problemet är att våra brister i våra relationer har gjort oss så angelägna om att visa att vi inte KAN vara de lärare vi BÖR vara. Och därför kan ofta viktiga och legitima saker som vi vill förmedla komma ut ur oss som förolämpningar, som försök att såra, och därför avvisas de och relationen börjar knaka i fogarna.

Svårt. Jag sa aldrig att det är lätt. Fundera och reflektera vidare kring frågan nedan…

Varför vill du förändra den du älskar?

 

Share

att hålla utrymme – del 2

Du minns kanske mitt inlägg om att hålla utrymme (hold space) för andra som jag lärt mig genom coachingen? Genom mindfulness har jag även lärt mig att hålla utrymme för mig själv. Har du testat mindfulness?

Och som vanligt sköljer en våg av liknande saker över mig när jag ser något för en första gång…så jag fann även denna artikel –
What it really means to hold space for a woman. Och jag fann att för mig är det viktigt att dela denna med er också. Varsågod, här kommer mina russin.

Be authentic.’ ‘Hold space.’ ‘Be present.’ These phrases may sound vague, but they’re what the women you love really need. And here’s how you can give it.

“I just need you to hold space for me.”
This phrase may strike fear into even the most stoic male heart.
“You can’t hold space!” you may cry. “It’s space!”

  1. Var uppmärksam på det du upplever här och nu utan att värdera eller döma det
  2. Kroppsspråket – lyssna till vad din kropp berättar för dig om det du upplever
  3. Att hålla utrymme (hold space) betyder också att ge stöd till ett läkande och helande – där du lånar ut ditt mod, din styrka, ditt stöd så att någon annan får en möjlighet att läka och bli hel

Love is a verb, like eat, or sleep. You don’t just do it once. Being present with a person is itself an act of profound love. So practice it, and watch as magic happens around you!

Kanske känner du dig redo för att prova att hålla space för någon?
Börja gärna med dig själv 🙂

Share

på vilken plats kommer du?

i din egen “dessa personer älskar jag”-lista?

Om du inte just läst dessa rader ovan, utan påbörjat en lista där du skriver ner alla de personerna som du älskar, kanske till och med i den ordningen du tänker att du älskar dem. Hade du ens fått med dig själv på den listan?

Om du hade gjort det? Skrivit med ditt eget namn – På vilken plats i listan kom du då?

Här kommer min nära lista:

  1. mig
  2. sönerna på delad plats
  3. maken och vovven på delad plats
  4. alla ni andra 😉

Och så vill jag passa på att tipsa om ett superfint inlägg på SarasGoda om kärleken och påminnelsen om att Love is a verb.
Kärlek är något du gör och är.
Att älska är något du gör och är.

Share

för att jag älskar honom

sa du.

Som svar på frågan – “Varför lämnar du honom inte?”

Är det sant att du älskar honom undrar jag?

Är du verkligen säker på att det är sant att du älskar honom?

Hur reagerar du när du tror på att du älskar honom?

Vem skulle du vara om du inte trodde på att du älskade honom?

Om att älska honom för dig hänger ihop med din bild av dig själv, och att du verkligen inte är någon om inte du är med honom eller om han inte älskar dig.
Om det är sant istället för det du idag hittar på att du tror.

Då gäller Sting och hans textrader för er båda. Att om du älskar någon – släpp taget om dem. Så släpp taget om honom om du älskar honom. Släpp taget om dina tankar om dig själv att inte vara någon om du inte älskar honom.

If you need somebody, call my name
If you want someone, you can do the same
If you want to keep something precious
You got to lock it up and throw away the key
If you want to hold onto your possession
Don’t even think about me

If you love somebody, set them free

If it’s a mirror you want, just look into my eyes
Or a whipping boy, someone to despise
Or a prisoner in the dark
Tied up in chains you just can’t see
Or a beast in a gilded cage
That’s all some people ever want to be

If you love somebody, set them free

You can’t control an independent heart
Can’t tear the one you love apart
Forever conditioned to believe that we can’t live
We can’t live here and be happy with less
So many riches, so many souls
Everything we see we want to possess

If you need somebody, call my name
If you want someone, you can do the same
If you want to keep something precious
You got to lock it up and throw away the key
If you want to hold onto your possession
Don’t even think about me

If you love somebody, set them free

PS1. Du kan ju alltid byta ut ordet honom mot henne, jobbet, turneringen, huset, eller vad det nu är du älskar…självklart går det att byta ut mot det som just du behöver granska om det verkligen är sant. Om det är svårt? Hör av dig om du vill ha hjälp!!

PS2. Skrev häromdagen om att släppa taget, och lite tidigare om Need or Want, och en till om Det är skönt när det gör ont? och de hänger ihop med det jag försöker förmedla ovan. På lite olika sätt.

Share

träna på att älska

Imorse fick jag en påminnelse i mailen om vikten av att träna på att älska.
Det var i min prenumeration av ett nyhetsbrev ifrån Brain Pickings.

Inledningen som fick mig att minnas vikten av träningen lyder så här:
“To love without knowing how to love wounds the person we love,” the great Zen teacher Thich Nhat Hahn admonished in his terrific treatise on how to love – a sentiment profoundly discomfiting in the context of our cultural mythology, which continually casts love as something that happens to us passively and by chance, something we fall into, something that strikes us arrow-like, rather than a skill attained through the same deliberate practice as any other pursuit of human excellence. Our failure to recognize this skillfulness aspect is perhaps the primary reason why love is so intertwined with frustration.

Och så detta från Erich Fromm:
Most people see the problem of love primarily as that of being loved, rather than that of loving, of one’s capacity to love. Hence the problem to them is how to be loved, how to be lovable.

Ofta är det som vanligt lättare sagt än gjort. Detta med träna på att älska.
Jag väljer att träna på mig själv och det är ljuvligt.
Prova du med <3

Och här nedan kommer hela första delen av nyhetsbrevet…..

Philosopher Erich Fromm on the Art of Loving and What Is Keeping Us from Mastering It

“To love without knowing how to love wounds the person we love,” the great Zen teacher Thich Nhat Hahn admonished in his terrific treatise on how to love – a sentiment profoundly discomfiting in the context of our cultural mythology, which continually casts love as something that happens to us passively and by chance, something we fall into, something that strikes us arrow-like, rather than a skill attained through the same deliberate practice as any other pursuit of human excellence. Our failure to recognize this skillfulness aspect is perhaps the primary reason why love is so intertwined with frustration.

That’s what the great German social psychologist, psychoanalyst, and philosopher Erich Fromm examines in his 1956 masterwork The Art of Loving (public library) – a case for love as as a skill to be honed the way artists apprentice themselves to the work on the way to mastery, demanding of its practitioner both knowledge and effort.

 

Fromm writes:

This book … wants to show that love is not a sentiment which can be easily indulged in by anyone, regardless of the level of maturity reached by him. It wants to convince the reader that all his attempts for love are bound to fail, unless he tries most actively to develop his total personality, so as to achieve a productive orientation; that satisfaction in individual love cannot be attained without the capacity to love one’s neighbor, without true humility, courage, faith and discipline. In a culture in which these qualities are rare, the attainment of the capacity to love must remain a rare achievement.

Fromm considers our warped perception of love’s necessary yin-yang:

Most people see the problem of love primarily as that of being loved, rather than that of loving, of one’s capacity to love. Hence the problem to them is how to be loved, how to be lovable.

[…]

People think that to love is simple, but that to find the right object to love – or to be loved by – is difficult. This attitude has several reasons rooted in the development of modern society. One reason is the great change which occurred in the twentieth century with respect to the choice of a “love object.”

Illustration by Maurice Sendak from Open House for Butterflies by Ruth Krauss

Our fixation on the choice of “love object,” Fromm argues, has seeded a kind of “confusion between the initial experience of ‘falling’ in love, and the permanent state of being in love, or as we might better say, of ‘standing’ in love” – something Stendhal addressed more than a century earlier in his theory of love’s “crystallization.” Fromm considers the peril of mistaking the spark for the substance:

If two people who have been strangers, as all of us are, suddenly let the wall between them break down, and feel close, feel one, this moment of oneness is one of the most exhilarating, most exciting experiences in life. It is all the more wonderful and miraculous for persons who have been shut off, isolated, without love. This miracle of sudden intimacy is often facilitated if it is combined with, or initiated by, sexual attraction and consummation. However, this type of love is by its very nature not lasting. The two persons become well acquainted, their intimacy loses more and more its miraculous character, until their antagonism, their disappointments, their mutual boredom kill whatever is left of the initial excitement. Yet, in the beginning they do not know all this: in fact, they take the intensity of the infatuation, this being “crazy” about each other, for proof of the intensity of their love, while it may only prove the degree of their preceding loneliness.

[…]

There is hardly any activity, any enterprise, which is started with such tremendous hopes and expectations, and yet, which fails so regularly, as love.

Illustration by Julie Paschkis from Pablo Neruda: Poet of the People by Monica Brown

The only way to abate this track record of failure, Fromm argues, is to examine the underlying reasons for the disconnect between our beliefs about love and its actual machinery – which must include a recognition of love as an informed practice rather than an unmerited grace. Fromm writes:

The first step to take is to become aware that love is an art, just as living is an art; if we want to learn how to love we must proceed in the same way we have to proceed if we want to learn any other art, say music, painting, carpentry, or the art of medicine or engineering. What are the necessary steps in learning any art? The process of learning an art can be divided conveniently into two parts: one, the mastery of the theory; the other, the mastery of the practice. If I want to learn the art of medicine, I must first know the facts about the human body, and about various diseases. When I have all this theoretical knowledge, I am by no means competent in the art of medicine. I shall become a master in this art only after a great deal of practice, until eventually the results of my theoretical knowledge and the results of my practice are blended into one – my intuition, the essence of the mastery of any art. But, aside from learning the theory and practice, there is a third factor necessary to becoming a master in any art – the mastery of the art must be a matter of ultimate concern; there must be nothing else in the world more important than the art. This holds true for music, for medicine, for carpentry – and for love. And, maybe, here lies the answer to the question of why people in our culture try so rarely to learn this art, in spite of their obvious failures: in spite of the deep-seated craving for love, almost everything else is considered to be more important than love: success, prestige, money, power – almost all our energy is used for the learning of how to achieve these aims, and almost none to learn the art of loving.

In the remainder of the enduringly excellent The Art of Loving, Fromm goes on to explore the misconceptions and cultural falsehoods keeping us from mastering this supreme human skill, outlining both its theory and its practice with extraordinary insight into the complexities of the human heart. Complement it with French philosopher Alain Badiou on why we fall and stay in love and Mary Oliver on love’s necessary madnesses.

Share