I turn myself on when I….

Jag gör mig själv upphetsad och kåt när jag xxxxxxx xxxxxxx xxx.

eller

Du gör mig upphetsad och kåt när du xxxxxxxxx xxxxx.

Hur låter det i dig och emellan dig och din partner?
Låter du din partner ta allt ansvar för din upphetsning och kåthet?
Att hen är den som ska få dig att bli tänd och vilja ha sex.

Eller vågar du ta eget ansvar och själv se till att hålla din “gryta sjudande“, din “gryta” av upphetsning, kåthet och lust till sex.

Det kan ju likaväl vara en blandning av de båda.

Oavsett hur det ser ut för dig och din partner idag så föreslår jag att ni gör denna övning.

  1. Sätt er ner i ensamhet, eller i alla fall så att ni inte ser vad den andra skriver.
  2. Skriv en lista med 10 st punkter där du inleder varje punkt med följande ord: Jag gör mig själv upphetsad och kåt när jag……….. (I turn myself on when I….)
  3. Ta en paus och kanske kramas, men ännu inte prata så mycket om själva övningen eller vad ni skrivit.
  4. Sitt ner igen på samma sätt som ovan.
  5. Skriv en lista med 10 st punkter där du inleder varje punkt med följande ord: Jag tappar lusten till sex när jag……….. (I turn myself off when I….)
  6. Ta en ny paus och kramas och var nära varandra.
  7. När tiden är redo, gärna samma dag som ni skrivit era listor, så sätter ni er ner och går igenom era listor tillsammans. Och se till att ni tar ansvar för er själva.
  8. Nu har ni troligtvis sex.

Lycka till!

Nedan hittar du mina första utkast till listor med 10 punkter….på engelska 🙂 
Klickar du på dem så kommer du till större (mer läsbara) versioner. 

Share

är det så här förändring känns?

  1. att känna många känslor, ofta motsatta, samtidigt – som att du både är upphetsad och astrött, och du är rastlös och vill komma vidare.
  2. att inte ha koll på vilken riktning din kompass pekar åt – för det mesta känns ovant och nytt, inte riktigt som det brukar, och samtidigt är det precis som det brukar kännas, fast nytt, och det enda du vet är att även om du inte vet vart du är på väg eller varför så vet du att du är på väg och att det är det enda du kan göra.
  3. att känna sig ensam, kanske ensammast i världen – för inte ens du fattar vad som händer i dig, så hur ska någon annan kunna förstå dig, och vet du….det är helt ok att alla inte förstår dig, vet dock att det finns personer som förstår dig, sök dig till dem.
  4. att känna att det jag är/gör triggar igång andras tyckanden om mig – när jag växer så ser andra människor oundvikligen det, och de tvingas ta itu med sina bekymmer, men vet du….det är deras bekymmer och inte dina, även om de försöker att lägga skulden på dig, tro dem inte.
  5. att känna sig ansvarig för alla andra – det är verkligen, verkligen helt OK att sätta sig själv först! Ta på dig din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan. Ta hand om dig och dina behov först. Det är inte meningen att du är ansvarig för alla andra före dig….det kommer inte att sluta bra för någon.
  6. att känna sig som att spela en roll av en annan, fast inte göra det, bara att rollen är så ny att den ännu inte känns som du – ja, det är jobbigt att bli mer av sig själv, för det är just precis vad det handlar om, att bli mer du och visa det för världen, läskigt för att du inte är van, läskig för att du måste testa live inför andra direkt på studs utan en massa genrep i hemlighet och VET att du är precis som alla andra, ingen annan har heller tränat på sin roll i att vara mer dem.
  7. att göra förändringar utan att märka det förrän i efterhand – vissa steg sker så omedvetet i ditt system redan nu att du först blir medveten om att du sagt nej till saker du tidigare brukade säga ja till, när de inte längre gagnar dig, det här är vad du ska vänja dig vid för det är din framtid.
  8. att fortfarande vara elak mot sig själv – ja, vi är alla livrädda för våra superkrafter, för att visa mer av oss själva för världen, för din inre kritiker får hur mycket arbete som helst om den är det humöret, och försöker ta kontroll på ditt växande, för “du ska ju inte tro att du är något”-den amygdala-snurren är det dags att sluta tro på. Var snäll mot dig själv, du utvecklas även när du inte tror att du gör det.
  9. att med säkerhet veta att även om det känns superläskigt med denna ovissa resa så går det INTE att vända tillbaka – förvandlingen av att bli mer av dig är redan igång och du kan bara dyka djupare in i den resan som tar dig närmre till din passion.
  10. du inser att du är medveten om allt, du är vaken och mitt i livet.

 

Share

att ansvara eller att svara an

En liten ordlek.

Ansvar.
Svara an.
Jag ansvarar för mig.
Jag svarar an till mig och andra.

Just nu är jag så otroligt mycket bättre på och hyser mer lust till att svara an till mig,
min lust och till andra och annat.
Just nu inte lika mycket lust till att ansvara för andra och annat.

Små ordlekar som denna ger mig perspektiv och jag gillar att vara i lekar som dessa. 

Hur ser du på dig själv kring ansvar?
Tar du för mycket ansvar?
Tar du för lite ansvar?
Och hur mycket tränar du på att svara an till dig själv och andra?

 
Kalen Emsley

Share

att vara med andra som kan ta hand om sig själva

som kan ta vara på sig själva

som kan hjälpa andra också

där mår jag bra

där finner jag frid

där finner jag glädje

där ger jag glädje utan orsak

*****

Jag minns när jag år 2000 bodde i Edinburgh och spelade rugby med Watsonians.
Hur enkelt och skönt det var att spela med laget.
Allt var så ansträngningslöst.
Nästan bekymmersfritt.
Jag kunde inte sätta fingret på VAD det var.

Så kom jag hem till den svenska säsongen drog igång och satte igång att spela med mitt vanliga lag, Stockholm Exiles Ladies. Och kunde då först få syn på VAD det var som skapat den där bekymmersfria och ansträngningslösa känslan.
Alla, samtliga spelare, starters and finishers, tog fullt ut hand om sig själva allihopa.
Vare sig det var på planen eller utanför.
vare sig det var match eller träning eller lagmöte.

Inte långt därefter hade vi nått dit vi med.
I Stockholm Exiles Ladies.

Och visst ger det en känsla av flow, att få uppleva detta också.

Share

…arbetsmiljöfrågor…

Jag läste ett långt och rackarns bra reportage i Magasinet Filter häromveckan. “Sämst i klassen!” . Det fick mig att få ont i magen. Och känna igen mig. Att jag nyligen i flera uppdrag jag haft har sett tecken, tydliga och uppenbara tecken på katastrofala arbetsmiljöer och känt mig så otroligt maktlös för att jag inte har kunnat agera och göra något. Fast det är inte sant. Jag har påvisat vad jag sett. Till de som sitter med ansvar och makt. Att de däremot väljer at gömma sig, eller att inte agera. Det kan jag inte göra något åt. Idag.

Men jag skulle vilja ha det annorlunda. Jag vill arbeta för bättre arbetsmiljö för alla. Och du har väl nu fattat att jag inte avser den fysiska miljön med buller och liknande, utan den där psykiska arbetsmiljön som är så lätt att slippa undan.

Skrämmande lätt faktiskt när jag läst mig igenom hela artikeln. Otäckt skrämmande lätt att som arbetsgivare och organisation låta bli att ta sitt ansvar. För sina medarbetare. Och otroligt fegt. Så jag vill uppmana alla de ledare som jag känner att läsa igenom artikeln ovan (fast ni måste köpa magasinet själva!) och kika gärna i länken nedan för att finna kontakt till att arbeta med arbetsmiljön på nytt sätt. Och om du vill vara modig och djärv i ditt arbete med arbetsmiljön – då är jag gärna med på din resa!


En illustration från Villfarelser får ge er kraft, mod och djärvhet 🙂

PS: Arbetet fortsätter för några av personerna i artikeln genom organisationean Bakom Leendet – Ett nytt sätt att jobba med arbetsmiljö

Share

att vara microlångivare

 

Vilken lyx att bli firad av Kiva.
På sex-årsdagen av mitt första Kiva-lån.
Jag har sedan dess gjort detta enligt min portfolio hos Kiva:

  • Lånat ut pengar till 7 av 15 sektorer (som de har idag)
  • Mina låntagare finns i 11 av 82 möjliga mottagarländer
  • Lånat ut till 12 av 263 låntagare
  • Lånat ut totalt 450 dollar
  • Donerat 35,72 dollar till Kiva som organisation

och en massa mer som finns på bilden nedan.Skärmavbild 2015-11-13 kl. 17.45.21

När tar du steget och blir microlångivare du med?
Eller är du det redan?

Share

att omstrukturera för världens skull

Häromdagen såg jag klart The Forecaster (kan ses till 16 september) och måste erkänna att jag inte riktigt hängde med i alla svängarna. Jag upplevde att programmet inte presenterade alla fakta som jag (novis i detta) behövde för att kunna känna mig riktigt insatt. Men oavsett det så fanns det ngt som kröp in under skinnet och skav. Att denna Martin Armstrong har sett något och fortfarande kan se hur det kommer att bli och att ingen lyssnar. När jag säger ingen menar jag politiker/styrande/liknande – de med verklig makt är inte intresserade och det är jag så less på. Det skaver i mig. Samtidigt som jag blir liksom de styrande/politikerna/makthavarna otroligt intresserad av hans algoritm till hans “spåkula”. Den som behandlar så mycket data och visar på trender och tendenser och till och med på tidpunkter då historien kommer att upprepa sig igen. På dagen exakt. Imponerande.

Så en annan dag dök denna debattartikel upp, skriven av Birger Schlaug och där sätter han fingret rakt på ett annat skav – som säkert hänger ihop med det första. Att vi bara lappar och lagar våra påhittade system. Och att dessa system egentligen just nu verkar vara till mest för de som arbetar i och med dessa. Han skriver bland annat så här:

Hade någon 2015 föreslagit att vi plötsligt skulle införa dagens krångliga och ogenomträngliga skattesystem, bidragssystem och trygghetssystem så skulle varenda beslutsfattare skaka på huvudet. Systemen är lagade och lappade med tillägg, undantag, detaljer – och för de flesta med obegripliga teknikaliteter och svårtolkade gråzoner. De enda som har glädje av detta är de som administrerar systemen, de som kontrollerar dem, de som ständigt arbetar med att justera dem. Men är det verkligen dessa arbeten som politiker avser när de över partigränser säger att de vill skapa mer jobb?

Jag ser liknelser i det han skriver med det som Martin Armstrong hävdar i filmen om honom. Nämligen att den enda vägen ut nu är att omstrukturera.

Sverige står inför stora problem. De system och strukturer som tjänat oss väl kommer inte längre att göra det. Inte på grund av den snabba befolkningsökningen – som Sverigedemokraterna gärna vill ge sken av – utan på grund av att de blivit alltmer oöverskådliga och komplexa, alltmer byråkratiska och sårbara, alltmer integritetskränkande och kontrollkrävande. Det är olyckligt att övriga partier negligerar de stora systemproblemen och därmed spelar SD i händerna.

Jag tror på tanken att omstrukturera. Jag gillar känslan i min kropp när jag tar in det. Omstrukturera. Starta på nytt. Och i textstycket ovan tror jag även att ordet Sverige kan bytas ut mot världen, Gaia, Tellus. Och att vi inte enbart kan peka finger åt SD, även åt bankerna och säkerligen åt andra. Men jag vet att vi inte kommer någon vart genom att peka fingret någon annanstans än på sig själv. Förändringen och omstruktureringen börjar med dig själv. Idag. Nu.

IMG_1145.PNG

Share

Schibbolet = v ä x a n d e

Glad och upprymd är vad jag blir av att återigen få läsa om Julia Romanowska och hennes studier kring ledarskapsutbildningar. Idag hade jag förmånen att slå upp SvD och där få läsa denna artikel. Julia beskriver hur Schibbolet (ett hebreiskt ord som kan tolkas som symbol för “växande”) som ledarskapsutbildning ger betydligt bättre resultat än “vanligare” utbildningar för ledare. Schibbolet är en form av konstnärlig föreställning som Julia själv tidigare har utvecklat.

Bodil Zalesky
Foto av Bodil Zalesky

Julia har i sin avhandling beskrivit de effekter som hon kikat på, dvs psykologiska, sociala och biologiska aspekter hos både de deltagande cheferna och deras medarbetare. De medarbetare vars chefer hade deltagit i en Schibbolet berättade att de upplevde att deras chefer hade tagit ett större ansvar och inte var lika undvikande. Och Julia berättar även att cheferna i Schibbolet-gruppen har fått ett annat sätt att se på sig själva. 

Det har skett en förskjutning från att utöva makt till att ta ansvar i Schibbolet-gruppen.

YES, I LOVE IT!!

Artikel ifrån chef.se.
En direktlänk till mer info från stressforskningsinstitutet.
Och här en länk till artikeln från 2011 där jag för första gången fick läsa om Julia. 

Foto lånat ifrån galleriet i Julias hemsida. Fotograf Bodil Zalesky.

Inlägg 29/100 i bloggutmaningen, #blogg100.

Share
Go Top
Translate »