Finna sig…måste man verkligen det?

Skriven på ett sätt som passar mina tankar, min rörelse och mina reflektioner just nu här i maj månad 2019. Boken jag just läst ut. Finna sig av Agnes Lidbeck. Hennes debutroman. Jag vill rekommendera den till dig som kan se tillbaka på sitt liv, till dig som vill ha en inblick i ditt framtida liv. Som mor, maka, kvinna, individ, del i en tvåsamhet, del i en familj. Läs. Och tusen tack till Åsa som jag fick boken av. Och till Jeanette som valde bort boken, vilket bidrog till att jag lockades ta den när Åsa erbjöd oss. Tack!

Boken slog till redan på första sidan…och fortsatte att beröra mig. SPOILER-ALERT…sluta läsa nu om du vill läsa boken genast. I annat fall fortsätt gärna att läsa vidare.

Tidigare tog Anna på sig kläder som skulle få Jens att vilja ta dem av henne så att hon skulle kunna få säga nej så att han skulle kunna vända det till ett ja.

När kvinnan blir mamma byts måttenheten för hennes värde från den som anger attraktionskraft, till den som anger kroppens hållbarhet. Moderskapet kan liknas vid att bära vissa religiöst kodade klädesplagg. Köttet blir anonymt, lämpat för annat än åtrå. Mamman ska inte vara en individ som – i kraft av sina unika proportioner; midjemått mot nagellängd – går att särskilja från andra.
Därför ska hon inte längre kallas vid namn eller vid någon onomatopoetisk liknelse. Hon ska istället, liksom alla verktyg, benämnas utifrån funktion.

Maken, älskaren och älskarinnan förutsätter varandra. Anna behöver Jens för att vara älskarinna till Ivan, på samma sätt som hon behövde sina barn för att vara mamma. För att Ivan ska ge tillfredsställelse måste Jens a) finnas och b) hållas i okunskap. Det är denna spänning som leder till smärta, det är smärtan som definierar njutningen. Skälet är att en drift som ageras i öppenhet blir meningslös.

Eftersom Jens blivit lycklig och därmed mer attraktiv, tycker Anna att Ivan är förutsägbar. Alltså tänker Anna att hon ska lämna Jens, för då kommer hon att få Ivans fulla uppmärksamhet. Hon tror att hans fulla uppmärksamhet kommer att vara mer intressant än hans delade uppmärksamhet. Ivan i sin tur pressar Anna att lämna Jens så att de ska få vara tillsammans. Skälet är att han inte orkar med henne. Han är trött och upptagen, …… Han har inte längre tid att fylla dagarna med att önska, med att längta. Han utgår från att en mer etablerad form skulle göra relationen mindre krävande, att Anna skulle ta mindre av hans tid som ett permanent inslag i vardagen.
Eniga i att Jens ska lämnas, är Anna och Ivan dock oeniga om när lämnandet ska ske. De är överens om att det måste bli så snart som möjligt. Men de hittar aldrig rätt tid. Båda skyller detta på Anna. Anna säger att hon tvivlar, för att få Ivan att övertyga henne. Ivan säger att Anna tvivlar, för att slippa ta ansvar för sina egna tvivel.

Känner du igen dig?
Eller är det bara jag som kan se mitt mönster i de autopiloter som Anna drar. Nåväl, jag känner igen mig. Både i tankar, reflektioner och mönster. Vissa delar mycket mer än andra.

Passande nog mitt i allt detta så går jag nu en kurs i Relationsmedvetenhet, 5 tisdagskvällar, i maj månad. En kurs som leds av Rosario Rojas. Gå den du med om du får möjlighet. Den ger mig en extra dimension, fler perspektiv, ett lugn, jag känner mig inte ensam om mina tankar kring relationer och att de är svåra att förstå varje dag, varje stund. Jag känner mig mer och mer kompetent tack vare allt i mitt liv som berikar mig.

Även då jag just nu tvivlar på min förmåga till självreglering. Inser att jag har lång väg att träna på mina fyra balanspunkter i relationen. Med mig och med andra. Arbete i varje stund. Med ett tillägg av medkänsla till mig själv. Och ett tillägg av nyfikenhet snarare än ett dömande när jag gång på gång “trillar dit” till min autopilot som så gärna tar över och leder mig rakt in i bekräftelse-bias-träsket varje dag.

Jag viskar till mig själv att jag redan känner till denna vägen, låt oss ta en mindre stig. Kanske välja the scenic route….kom, vi vågar tillsammans.

living my life
bilden från en vinterdag för ett par år sedan…
Share

Svartsjukans tre effekter

Podcast….mest i lurarna när jag storhandlar, eller när ska ta mig från plats A till B utan sällskap. Och en av de allra senaste som fick äran att väljas var ett avsnitt från podden “Speaking of Sex” med Chris och Charlotte. En amerikansk podd om sex helt enkelt. Just i detta avsnitt (Jealousy, arousal and anxiety) pratar de om ett lyssnarbrev från en man kring en fundering om svartsjuka och erektion. 

Photo by Pablo Heimplatz on Unsplash

De (podden) säger så här:

Män har tre effekter av att uppleva svartsjuka. Effekterna är följande:

  • Kåthet och Erektion
  • Ilska och Arghet
  • Skam och Ångest

Detta går på autopilot. Vilken effekt som dyker upp är helt enkelt en biologisk effekt. Så när jag ibland träffar människor som pratar om att “oh, nej, de är långt förbi svartsjuka”…och att de i själva verket nog bara blir mer tända av att se sin partner bli uppvaktad, så har de ingen som helst aning om att kåtheten och erektionen hos mannen är just en effekt av svartsjuka. Och att om den inte fanns så skulle det nödvändigtvis kanske inte ens finnas kåthet och erektion….men så långt har de då ännu inte kommit att de är medvetna om vad det är som väcker olika tillstånd i dem själva.

Så om nu reaktionen går på autopilot. Går den då att förändra?
Vi vill ju i samhället överlag och inom “sex-nyfikenhets-branschen” vare sig mötas av den effekt som är ilska och arghet, och inte heller den som föder skam och ångest.

Det har, enligt den forskning som de i podden hänvisar till, visat sig att effekten som är ilska och arghet går lättast att “förvandla” till kåthet och erektion. Medan effekten av skam och ångest ligger djupare som mönster och tar mer tid helt enkelt.

Min tanke?

Om detsamma är korrekt och kan överföras till hur kvinnor upplever svartsjuka och vilken effekt detta får…ja, det får jag inte veta genom samtalet. Inte heller finner jag idag några show-notes som kan hänvisa till studie de prata om så att jag kan dela den med er.

Jag finner dock det hela otroligt intressant och är glad att jag även i min tanke kring känslan svartsjuka återigen får en bekräftelse på att den känslan inte är alltigenom dålig.

Min sista reflektion….att de i podden jämför dessa tre reaktioner med Flight, Fight and Freeze…..som vår amygdalas och reptilhjärnans ständiga autopilot.
Så med träning på att skapa fler “mellanrum” och “pauser” mellan en känsla/upplevelse och din reaktion på det hela så torde det vara enkelt att förändra sin upplevelse och agerande när svartsjukan slår till. Sa jag enkelt? Jag menar nog snarare görbart. Exempelvis genom att träna mindfulness…där en av effekterna är just att öka mellanrummen och pauserna….

 

Skrev tidigare om den gröna och svarta avundsjukan här….

Share