3 året = #blogg100

Så är det 1 mars igen. Snabbare än vad jag tänkt var vi här idag.
Jag har fått en inbjudan om att delta i årets upplaga av #blogg100 och ska jag ta mig an den som mina tidigare år ( 2016 och 2015) så detta blir mitt tredje år som deltagare och utmaningens sjätte år. Just i år har Fredrik som är drivande bakom utmaningen uttryckt sig så här:  “Aldrig tidigare har det känts lika viktigt att stå för det fria ordet, att manifestera kraften i att uttrycka oss på egna villkor, men med respekt för varandra. “

Frågor som dyker upp inne i mig är:
Hur ska detta gå?
Vad ska jag skriva om?
Vad vill du läsa om?
Kommer jag orka publicera ett inlägg om dagen i 100 dagar?
Vad kommer jag att lära mig?
Hur kommer jag att växa?

Svaren får vi om typ 100 dagar.

Share

att tycka synd om någon

kan ge mig rysningar. När jag hör en person säga att den tycker synd om någon, särskilt som den personen inte är där och får ta emot det personligen.

Varför då?

Jo, för att utan att medvetet reflektera kring vad du gör när du säger detta om en annan så sätter du den personen i en offer-roll. En roll som den inte, verkligen inte, behöver just nu. Personen i fråga kan behöva empati och stöd, men inte få bli satt i ett fack och få en stämpel som offer.

För mig är det stor skillnad på sympati och empati och jag har inte helt rätt ut deras förhållande sinsemellan eller var det betyder för mig. Just nu får jag bara rysningar när jag hör och upplever detta och det är en signal till mig. Vad den ska signalera vet jag ännu inte.
Själv var det många år sedan jag sa till en person att jag tyckte synd om den, eller sa Stackars dig till någon. Det är inte på det viset som jag vill hjälpa. Och det är inte det sätt som jag tror att någon blir hjälpt. På riktigt. För stunden kan det säkert kännas precis rätt. Men en långsiktig hållbar lösning är det inte. Inte för mig.

Vad betyder det för dig? Att tycka synd om någon?

Jag påminner mig själv om att titta på detta korta klipp lite då och då. För att fylla på mitt inre resonemang kring empati och sympati av favoriten Brene Brown.

Share

att klicka på länkar i facebook

Klickar ni också på de där länkarna i Facebook – där en utlovas att få reda på en massa olika/möjliga svar på och om sig själv?

Jag tycker att det roligaste blir när jag klickar flera gånger – oftast blir det ett nytt svar varje gång. Som nedan typ 😉
Jo jag kan liksom omfamna dem alla. Alla dessa förslag till wikis om mig. Och en och en ger de heller inte en tillräcklig bild. Vet inte om dessa fyra gör det heller. Men de är inte långt ifrån min egen bild av mig.  Du som känner mig – stämmer de?

Och så en annan…där jag bara klickade EN gång. Den var spot on. 

Blogg100 har för mig bara ett inlägg kvar…då ska jag fira!

Share

tack Lindy!

Jag har en lång läslista på min GoodReads och ibland uppdaterar jag även här på bloggen med böcker jag har läst eller kommer att läsa. Och ibland när jag delar mina inlägg i sociala media så får jag nya förslag på böcker att djupdyka i.

Ett sådant förslag kom ifrån Lindy. Som jag känner genom yngsta sonens rugbylag. Lindy, en av mammorna i laget. Och förslaget var denna.The Resilient Gardner av Carol Deppe.

Redan på första sidan tog det stopp. Ett andnings-stopp. Och ett stopp för att reflektera. Jag mötte nämligen dessa ord.

These days, we tend to design our gardens and our gardening for good times, times when everything is going well. That isn´t what we need. Reality is, there is almost always something going wrong. Hard times are normal. My experience of gardening while caring for my mother helped me realize that I needed to garden differently. My garden needed to be designed around the reality that life has its ups and downs. It has good times and bad. How to garden in the best of times was not the issue. I did´t need a “good-time garden”. I needed to understand more about how to garden in hard times. I needed a more resilient garden. And I needed a garden that better enhanced my own resilience, in all kinds of times, good and bad.

Har du mött orden nu du med?
Läs då igen och se vad som händer med dig när du byter ut orden
garden = life och gardening= living.
Läs igen!

Vad mötte dig i texten nu?

Tack Lindy för denna läsgåva – den kommer att ta mig tid att ta mig igenom 🙂

Share

det är svårare att vara osäker än säker

Jag har just lånat lite mer ifrån episoden med Rebecca Solnit – den som jag skrev om häromdagen. Det finns mer, många fler, guldkorn i detta samtal. Och nu är det ett guldkorn om att vara säker och att vara osäker och hur det är så mycket svårare att vara osäker än säker. Eller att det i alla fall kan upplevas så i vårt samhälle idag. jag vill inte att det ska fortsätta att vara så. Jag vill att det ska vara lättare att vara osäker. Än vad några upplever det idag. 

Och det var ju inte bara jag som skrev om det där vi hörde att Rebecca sa, det har ju även Sara gjort. Och när Sara sen delade det i #blogg100inläggen blev det en kommentarstråd som raskt mynnade ut i en ny grupp: Sårbarhetsklubben. Och det är i tankarna om den som jag skriver det här också. För att jag vill att det ska vara okej att vara sårbar. Att det ska vara lättare att visa sin sårbarhet.

MS. SOLNIT:  And what we recognize when we address climate change is this infinite complexity that has a beautiful kind of order to it. And it’s falling… …into disorder. And so I — the love, the intelligence, the passion, the creativity of that movement, there’s one — and there’s many other things I could say, but right now that’s just so exciting. And it’s negotiating. It’s negotiating. And this is what hope is about for me. It’s not saying “Oh, we can pretend that everything’s going to be fine, and we’ll fix it all, and it’ll be as though it never happened.” It’s really saying, the difference between the best-case scenario, and the worst case-scenario is where these people in Philippines survive. Where these people in the Arctic are able to keep something of their way of life, and we’re going to do everything we can to fight for the best case rather than the worst case. Without illusions, without thinking that we’re going to make it all magically OK, and like it never happened. And so that tough-mindedness is also really beautiful, that pragmatic idealism.

MS. TIPPETT: That tough-minded hope.

MS. SOLNIT: Exactly.

MS. TIPPETT: I think you’d give it that word.

MS. SOLNIT: And hope is tough. It’s tougher to be uncertain than certain. It’s tougher to take chances than to be safe. And so hope is often seen as weakness, because it’s vulnerable, but it takes strength to enter into that vulnerability of being open to the possibilities. And I’m interested in what gives people that strength. And, what stories, what questions, what memories, what conversations, what senses of themselves and the world around them.

Såhär skrev Ola Berg precis innan han startade Sårbarhetsklubben:

En tanke om tilliten och samhället som du skriver om, korsat med en grej från gruppsykologin: För att vi människor ska bilda ingrupp med varandra krävs det två saker: att vi ser ett gemensamt syfte, och att vi är trygga med varandra. När vi är trygga öppnar vi upp och visar sårbarhet, och det stärker ingruppsbanden.

Det lustiga är att de hjärnstrukturer som gör kopplingen sårbarhet-trygghet är så grundläggande att de inte har koll på vad som är orsak och verkan. Om någon tar mod till sig och visar sårbarhet i ett mänskligt samspel där tilliten är låg, så BLIR tilliten högre.

Det tänker jag kan ses som ett gemensamt uppdrag till alla tillitsfyllda, alla troende, oavsett varifrån de hämtar tilliten: visa sårbarhet. Påminna om vår gemensamma mänsklighet, vårt gemensamma syfte att värna varandra, och då våga visa sårbarhet. Om inte vi släpper garden först, vem ska då göra det?

Kanske är även du intresserad av sårbarhetsklubben?

 

Share

firar 401 blogginlägg

med detta som blir mitt 401:a.

En liten blick tillbaka på mitt senaste inlägg, dvs nr 400:
Jag hade fel – en kort reflektion om en insikt som gav mig ett nytt perspektiv

En längre tillbaka blick på mitt allra första inlägg, dvs nr 1:
Here I go… – även detta en kort reflektion, en väldigt kort om tillit

Och en blick på mitt allra mest lästa inlägg:
Dog spelled backwards – om hundar och vad de kan lära oss om att bli spirituella

En av mina mest använda taggar är VÄXANDE:
Och i denna finns det 61 inlägg som på något vis anknyter till mitt eller andras växande eller möjlighet till växande.
(här har jag tagit mig friheten att utesluta de taggar som jag gör för #blogg100 och “blogg101)

Undrar nu nyfiket – vilket av mina 401 inlägg som berört dig mest?

Ett PS till mig själv…undrar om jag innan denna utmaning i blogg100 nått fler än 40 000 läsare totalt…hittills…

Share

jag hade fel

verkligen fel.

Det slog mig häromdagen, som den där solstrålen som träffade mig med allt sitt klara sken och sin fantastiska värme. Att jag hela tiden trott på ett sätt och nu vet att så var det inte. Det kändes stort. Det kändes bra. Det kändes tydligt. Och det känns klart.

Det var jag som förändrade mig när min pappa fick sitt cancer-besked.
Inte han.
Det var jag som förändrade mig i min relation till min pappa.
Så att han kunde få vara i den nya relationen.
Det var jag som förändrade mig och mötte min pappa på ett annat sätt.
Ett sätt som gav honom nya öppningar till samtal.
Det var jag som förändrade mig och gav mer kärlek till oss båda.
Det gav min pappa verktyg att få göra likadant.

Det var jag som förändrade mig.

Det var min förändring som öppnade nya möjligheter.

img_4052.jpg

Vad väntar du på?

Share

en dag av små pärlor

Morgonfrukost med hela familjen

Hundpromenad med vän vid vattnet

Möter familjen Svan med sina fluffiga ungar

Njuter av solens strålar och värme

Blir medlem i Sårbarhetsklubben på FB

Skördar första skörden av egna salladen

Läser The O Manuscript

Gör pärlarmband

Cyklar genom solvarma och kvällsljust Stockholm

Sippar kallt vitt vin på en båt

Skrattar med kursare

 Lär känna fler människor lite mer

Lär känna mig själv lite mer

Får låna The Resilient Gardner av ny vän

Kramar i massor av och till alla

PS. Postat efter midnatt men jag räknar ändå in detta i mitt dagliga flöde 😉 i bloggutmaningen 1 inlägg om dagen i 100 dagar.

Share

att odla

Förra året drog jag igång två pallkragar utanför knuten. Guerilla gardening. Ni vet när en inte frågar om lov utan liksom bara gör och hoppas på det bästa.
Och så här blev tillväxten i mina båda pallkragar. En av dem inhandlad på Plantagen och en av dem upphittad efter ett av byggena på KTH-s område. Och japp, det blev god sallad som räckte länge. Samt kryddor 🙂 och prydnadsgräs.


I år drog jag igång med ett lite större projekt. Först skaffade jag mig flera kragar. Dels upphittade och även inhandlade. Så nu är det inte bara djupare för att kunna odla morötter eller liknande utan framförallt högre kragar som håller emot bättre för de hundar som hjälper till att vattna. Och inte nog med att de är högre – de har även ynglat av sig och blivit ännu en. Tre stycken. Med lite övervintrat prydnadsgräs och övervintrade kryddor och mina vitlöksprojekt. Vitlökarna satte jag i jorden i oktober och de skall enligt min google-sökning vara klara någonstans i sept/okt i år. Denna bilden är från ikväll. Jag inser att jag sått salladen väldigt tätt – samt att det är snart dags att börja plocka av den och ja, då blir den ju gallrad i alla fall.
Och så den fina pinn-installationen. Som liksom bara bidde sådär efter vår fredag med valp-passningen. Sigrid och hennes valpar, A, B, C och Lilla D. 
Denna bild är tagen från gång-rampen bakom vårt hus och jag gillar att komma hem denna väg. Särskilt nu när syrenerna blommar. Och när mina pallkragar lyser av det gröna. Tre olika färger på syrenerna som blommar längs vårt hus. Och tre olika dofter. Guerilla gardening at its best. 🙂
Eller i alla fall i väntan på en kolonilott…

Share

vad är det vi berättar?

Igår cyklade jag till ett möte vid Drevviken. Underbar cykelmorgon och det kändes som att det var bara jag som skulle söderut på cykelvägen. Så på med en pod i lurarna förstås. Denna dag blev det Rebecca Solnit som intervjuas av Krista Tippet i On Being. Och imorse visade det sig att även Sara lyssnat till samma pod – och skrivit om sina reflektioner här!
Rebecca skriver bland annat böcker och en av dem hon nämner är en med denna titel: A Paradise Built in Hell: The Extraordinary Communities That Arise in Disaster. Den titeln fick mig att vakna till och lyssna mer fokuserat. Så tur för mig att det var en enkel, rak, ensam morgon på cykelvägen.

Rebecca beskriver sig själv med dessa ord som går rakt in i mig och skapar en resonans. Jamen ja, jag gör ju det där också. Wow – att få ord på en av mina livsuppgifter. Ord från ett annat perspektiv. Wow!

I want better metaphors. I want better stories. I want more openness. I want better questions.

Och så börjar de prata om jordbävningen i San Fransisco 1989 och hur Rebeccas upplevelse kring denna var att alla människor verkade älska att vara i denna katastrof. Kanske för att katastrofen i SF inte var så brutal som vid andra ställen på jorden för att det finns skyddsnät och det var inte så många som fick sätta livet till. Rebeccas nyfikenhet kring denna mystiska känsla fick henne att besöka fler drabbade platser och försöka få mer grepp om det som händer i oss vid katastrofer.

Mitt fokus blev om möjligt ännu mer fokuserat. För precis som boktiteln i början fångade mig kunde jag kanske här få veta mera. 

Rebecca pekar tydligt på kontrasten i hur människor lever upp och vår en möjlighet till att hjälpa till, ta hand om sina grannar, dela på maten, låna ut sängplatser, ge blod, röja upp och så vidare. Och åt andra hållet ser vi den bild som Hollywoods katastrof filmer och media visar. Hur människor är sköra, att katastrofer är fruktansvärda, och att vi människor antingen är dödsrädda, för att vi är så sköra och svaga, eller att vår moral också är så ömtålig att vi människor transformeras till vildar och går ut och våldtar och skövlar allt i vår väg. Rånar butiker på allt som finns i matväg. Etc. Och det är så skönt och befriande att Rebecca sätter fingret på denna kontrast. Att det är den bild, den berättelse, som målas upp som många tror på. Och att det är den bilden av att människan är svag och att katastrofer är fruktansvärda som blir normen. Och som i sin tur blir nästa katastrof. Läs här Rebeccas ord om New Orleans 2005.

Those myths became a secondary disaster, worse than the hurricane that hit New Orleans on August 29, 2005, because that’s why it was — the city was shut off, turned into a prison city, why the police were shooting black people in the back, why people were not allowed to evacuate, and supplies were not allowed in while people were dying of exposure, and lack of medication, and et cetera.
…What happened to New Orleans is that the levees failed, about 7/8 of the city flooded, meaning that a lot of it was from a few feet to 15 feet or more deep in water. And just all systems failed. And some hospitals were able to run on generators. There was a supposedly — there what was called a mandatory evacuation, but people who didn’t have the resources to evacuate were left behind to face what happened. So that’s the set-up for that creates a disaster.
…And the mainstream media, and this includes the New York Times, and the Washington Post, and CNN, and The Guardian, all the major news outlets. It wasn’t — were the unindicted co-conspirators, I always say. They start publishing all this garbage about how there’s mass killings in the Superdome, and that was just believed so much that the Federal Emergency Management Agency sends a gigantic tractor trailer refrigerated truck to get what turns out to be six bodies, not the 200 that are supposed to be there. There’s all these stories that people are shooting at helicopters so you can’t have helicopter rescues. And so they mount a campaign not to treat suffering human beings and bring them resources, but to reconquer the city. Kathleen Blanco, the governor of Louisiana said we have troops fresh from Iraq and they have M16s that are locked and loaded… …and they know how to use them. It was — that is not a humanitarian effort. M16s are not how you help that grandmother dying on the roof. And those grand — some of those grandmothers died. And so, people were not a victim of a hurricane. They were a victim of vicious stories, of the media’s failures, of the failures of the government on every scale from the city of New Orleans that left prisoners locked in flooded jails, to the federal government.
…And so that’s political failures. But behind those politics are stories. And what’s interesting is that a lot of people believe those stories. And we often treat stories like they’re very trivial, they’re story hour for kids or that — but people live and die by stories. And people died of vicious stories in New Orleans. And everybody could have been evacuated in 24 hours. Everybody could have been evacuated beforehand.

Tydligheten i det Rebecca lyfter fram blir för mig så stark. Att den makt som berättelsen har är stor. Och hur vi människor väljer att tro på den bild som media väljer att berätta. Åh, det blir en ledsam känsla att många av oss frossar i andras olyckor och frossar i att skaffa näring till sin inre ledsamhet. Till sin inre ensamhet. Som ett enda stort omedvetet självskadebeteende.

Sen kommer Rebeccas fina frågor om hur det skulle kunna vara och jag lyfts ur min ledsamhet.

 And so the question is really like two things. One is how can we get there without going through a disaster, and …
And what happens if we acknowledge, what if human — everything we’ve been told about human nature is wrong, and we’re actually very generous, communitarian, altruistic beings who are distorted by the system we’re in, but not made happy by it? What if we can actually be better people in a better world?

Och du som känner mig vet ju att det är just såna här frågor som får mig att gå igång. Att det är ett samhälle, en kultur, en norm att sätta vägvisaren mot. Ett samhälle där vi alla får och vill vara bättre människor i en bättre värld.

Vad passar väl bättre då än att illustrera en annan av mina övertygelser som jag la upp på Instagram igår?

PRONOIA – är motsatsen till paranoia;  tilliten till att hela världen konspirerar till din fördel. 

Share