det saknas något

Ibland när jag i mitt flöde på Facebook, google +, eller twitter stöter på artiklar som mina vänner lägger upp om skolan så blir jag engagerad. Jag läser, jag tycker, jag kanske sprider vidare, kommenterar eller skriver blogginlägg om det jag läst och vad jag ser i ett nästa steg.

Men nu. Nu saknas det något. I artiklarna. Det saknas en till dimension. Det saknas ett ifrågasättande av det paradigm som råder just nu. Artikelförfattarna utgår ofta okritiskt ifrån att samhället som det är nu kommer att fortsätta. Identiskt. Och att det utifrån den utgångspunkten går att attackera PISA, eller Nationella Prov, eller läxor, eller lärarutbildningen, eller annat. Men när de då gör det så saknas ett djup kring reflektionen om att för vilket samhälle eller för vilka människor och vilket människovärde är detta bra eller dåligt?

IMG_7051Kan jag hjälpa till att nyansera genom att ställa frågan VARFÖR så gör jag gärna det. I samtal där vi kan komma närmare varandra och uppnå oenighet. Och genom att kanske uppnå enighet. Vilket härligt samtal att få laborera med djupet, resultaten, statistiken, forskningen, erfarenheterna, praktiken, leken och tankarna.

Vilka tankar får du när du läser denna artikel från svd: Pisakatastrofen kan bli skolans räddning

Dela med dig till mig 🙂
Jag saknar djupet….

Inlägg 87/100

Share

skam, rädsla, makt och kärlek

Häromdagen fick jag höra att ett litet barn blivit tillrättavisat på ett tokigt sätt på sin förskola och nu vägrade att gå tillbaka. Föräldern var uppgiven och visste inte hur den skulle göra. Jag tänkte tillbaka på den konversation jag hade med Maria en annan dag kring detta. Läs mer i inlägget här. Maria beskriver hur personalen väljer att reagera med kärlek och inte med rädsla, eller utöva en härskarteknik.
Vad som ligger bakom i just detta fall med barnet som inte vill gå till förskolan vet jag inte. Det utlöstes av ett tillrättavisande på ett för barnet tokigt sätt, där barnet fick veta att nu var pedagogen minsann tvungen att berätta för föräldrarna.
Jag undrar om det var rädsla eller härskarteknik som användes av personalen för jag förstår i alla fall att det inte var kärlek. Att det personalen sa eller gjorde INTE kom av och ifrån kärlek.

Och vips – som vanligt när jag har tankarna i något så finner jag mer som eldar på mina tankar. Läser här ett nyhetsbrev jag prenumererar på ifrån Heather Plett och hon beskriver det så här:

Growing up with the shame inflicted by generations and generations of shamed people, we forget that it is not the lack of love they had that caused them to pass this down to us, it is their wounded love that meant they didn’t know how else to protect themselves and us from further wounding.

Aha – så personalen gör sitt bästa och vet inte riktigt på vilket annat sätt som de skulle kunna göra. Det kan naturligtvis vara så.
Och min tanke om härskartekniker då? Njae, där sticker Heather hål på det argumentet med dessa ord.

One of the greatest weapons of oppression is shame. When oppressors manage to inflict shame on people, they increase their own power and diminish the ability of those they oppress to rise up out of their oppression. Shame diminishes courage and strength.

Ironically, though, many of the shame stories related to oppression are passed down not directly from the oppressors themselves but from those above us in our lineage who have been oppressed before us – not because they want to oppress us, but because they want to protect us.

We pass the stories of oppression down to those we most want to protect. When we inherit them as young children, though, those oppression stories become shame stories.

Ja, i mina tankar är nu denna personal. Min fråga är hur de mår egentligen. Är de medvetna om sitt beteende och vad som styr det eller fortfarande ovetande? Vilken hjälp skulle de kunna få för att klara av att kliva upp en nivå eller två för att höja sitt medvetande? Jag hjälper dem gärna.

Föräldrarna då, vad kan de göra? Ja, det dröjde inte länge med den frågan i tanken – vips dök en artikel av Agneta Lagercrantz upp på Facebook. Där Agneta Lagerkrantz pratar i ett inlägg om hur hon ser på skam och att det finns två versioner. En lättare/mildare och en tyngre. Hon påpekar vikten av att som förälder låta sitt barn få vara i den milda versionen och uppleva den tillsammans med empati från föräldrarna.

Så om du är förälder, lär barnen att lära känna sin skam.

Visst låter det hemskt? Ja, för att vi inte har någon annan upplevelse i kroppen när vi hör ordet än den vedervärdiga, utsatta värdelöshetskänslan då vi straffas och lämnas ensamma tills vi blivit snälla, ungefär. Inget bra sätt. Lämna aldrig barn ensamma med stark skam, förklara vad det var som hände, håll koll på om skamkänslan är relevant och ös medkänsla över dem om hur jobbigt det är när man varit dum!!! Skam får sina rätta proportioner av empati.

Det viktigaste av allt – vi som är vuxna måste arbeta med att synliggöra våra rädslor och medvetandegöra dem för oss själva. Och kanske möta dem och till och med släppa taget om dem. När vi utgår från vår kärlek och manifesterar och integrerar den i våra handlingar då har vi ett annat klimat för våra barn och medmänniskor. Ett klimat där rädslan och skammen inte längre kan styras av makt. Och kärleken övervinner allt…eller hur det nu var 😉

“Fear is the cheapest room in the house. I would like to see you living in better conditions.” Hafiz

Inlägg 75/100 i bloggutmaningen #blogg100

Share

förberedelse av en synvända

jag känner en förberedelse i mig.
en förberedelse om att det som var tänkt inte kommer att vara.
det kommer att vara något annat som kommer att bli.
och i det behövs först en synvända.
vet inte riktigt hur den ser ut, eller hur den skall kunna förstås eller kommuniceras.
under dagens alla samtal så klarnade det betydligt i alla fall.

nu samlar jag lite inspiration som kan användas i samtalen framöver.
för att skapa utrymme till relationer och samkänsla.
så här kan det kanske se ut och kännas?

  

 
  

  

  

  
  
Inlägg 53/100

Share

Inbrott när vi var hemma igårkväll

21.01 hör jag hur ytterdörren smäller igen. I soffan på övervåningen sitter jag med maken och yngsta sonen och tittar på Ghost writer. Äldsta sonen sitter i sitt rum och spelar LoL. En första känsla av olust kommer.
Jag hoppar ur soffan och går nerför spiraltrappan, ser att innerdörren står vidöppen och att ytterdörren inte är stängd. Hinner tänka att sönerna nog inte hade stängt efter sig när de kom hem från affären tidigare. Ser då att makens jacka ligger i en hög på golvet och den brukar han hänga upp. En andra känsla av olust dyker upp. Starkare.
Jag kommer ner. Lyfter makens jacka. Känner i hans fickor. Tomt. Inga nycklar. Ingen plånbok.
Öppnar dörren och kikar ut. Ser tre killar i äldre tonåren springa iväg. Fort. Mot Pippi-gården. En är lång och smal, en annan skymtar jag bara och den tredje vänder sig om och tittar på mig.
Jag ropar INBROTT och killen vänder sig om och drar. Alla övriga i familjen samlas vid dörren och vi går igenom vad som kan ha tänkas försvunnit med dessa killar. I yngsta sonens rum ligger hans morgonrock på golvet. Den är blöt. Av en snöig sko som trampat på den. Det lyser i garderoben och därifrån saknas alla hans sparpengar och det är mycket!
Dessutom saknas hans iPhone och hans vardagliga plånbok. Samt makens plånbok. Men inga nycklar.

Vi delar upp oss och går ut och letar efter dem i hela området. Kikar in i portar. In i garage. In i pingisrummet. Men nej, inget spår. Utomhus har vi däremot funnit pengar på marken i den riktningen dit de sprang. Guld-tior och enkronor. Bland det som blev stulet fanns nämligen mer än 1000kr i guld-tior. Blanka och fina som sonen samlat länge och putsat på vid tillfällen. Usch och fy och blä!

En stor klump växte i allas våra magar och den drabbade sonen kom i en lätt chock. Det var det mest obehagliga som hänt oss på länge. Hur kan jag lita på någon igen undrade min yngsta. Han undrade det igår och idag. Och vi har pratat och lyssnat och känt och funderat tillsammans kring vilket liv dessa personer har och har haft som gör att de begår inbrott. Hur mycket kärlek har de fått i sina liv? Och hur bra mår de efter att den första adrenalinkicken gick över? Hur kan de leva med sig själva?

Vad vi skulle ha kunnat gjort annorlunda har vi också ältat. Och en av de delarna som vi nu kommer att öka är att låsa våra ytterdörrar oftare. Samtidigt som jag inte vill leva i en sådan värld där vi måste bevaka och låsa in oss. Jag tror inte på en sådan värld. Jag vill tro på medmänniskan och på världen.

Jag lade igår upp ett statusinlägg på Facebook och är så tacksam över all kärlek, styrka och värme som har flödat till oss. Vi har verkligen känt den. Tack kära vänner!
Vi är lugnare nu och andades ut det mesta av klumpen i magen igår genom våra långa och lugna utandningar.
I inlägget skrev jag att jag skickade “bad karma” till dessa som gjorde inbrottet igår. Och just då kändes det helt rätt. Men just nu vill jag skicka villkorslös kärlek. Jag får börja vara den jag vill vara så får andra följa när de är redo. Under tiden skickar jag villkorslös kärlek i massor – till alla som behöver det, till alla jag känner och till resten av universum!

PS: Och vår lilla larmhund Snowy? Skällde inte han när de gick in? Nej, han låg djupt försjunken i sin kvällssömn.

PS2: Nu har bloggutmaningen pågått i tre veckor! Detta är inlägg 22 av 100.

 

 

Share

Att visa vad man känner

När jag bloggar eller uttrycker mig i sociala media så upplever jag ibland att känslorna inte får ett tillräckligt tydligt utrymme. Men de finns ju där i mig. Annars hade säkert inte inlägget kommit till. Något triggar mig och så får jag en känsla som jag väljer att agera på ett eller annat sätt kring.  Så då blir det meraki – vet inte om det finns en svensk översättning till detta ord, med samma betydelse så det får stå kvar på grekiska. Det blir meraki för jag har lagt in delar av mig i mitt inlägg. Det blir också en påminnelse om att faktiskt fundera på hur jag vill känna mig.

Jag har kikat en del i The Desire Map och håller på att formulera mina känslor – hur jag vill känna mig. Nedan finner du en bild ifrån en av mina kompisar. Jag gillar det artistiska i bilden och känslorna syns tydligt. Är det dags för mig att ta fram färgpennorna redan nu kanske? För tänk om…

What if, first, we got clear on how we actually wanted to feel in our life, and then we laid out our intentions? What if your most desired feelings consciously informed how you plan your day, your year, your career, your holidays — your life? / Danielle LaPorte

När jag coachar klienter är det ett starkt verktyg att jobba med just önskade känslor – de kan så oerhört lätt stärka dig i att veta när du har nått fram till ditt mål och du kan plocka fram känslan under tiden på väg mot ditt mål. Många finner även redan då när de plockar fram känslan att de har kommit fram. Då de redan nu känner sin känsla. Då blir oftast målet förändrat. Känslan är oftast mer viktig.

Så HUR vill du känna dig?

Inlägg 16/100 i bloggutmaningen #blogg100.

Share