…det värsta…

Bilden ovan dök upp i mitt flöde…Byron Katie som alltid frågar exakt rakt på sak.

“Din familj ser på dig som de ser på dig.
Hur ser du på dig själv?
Det är den enda viktiga frågan.”

Så ta den frågan (Hur ser du på dig själv?) och fyll i meningen nedan ifrån mig…

img_7139

Det värsta någon kan säga om mig är……………………..

Låt listan bli lång. Skriv på. Och sen. Sen tar du den bara och läser bilden högst upp igen. Att den viktigaste frågan är hur du ser på dig själv, inte hur någon annan ser på dig. Ok?

Share

för vem ska jag sätta gränser?

för mig och min skull?
för dig och din skull?

Igår. Möten. Flera möten. Med andra människor. Vissa där det för mig kändes naturligt att jag i mig visste var min gräns gick och att jag inte behövde visa den. Andra möten mötte jag andras gränser, där det fanns så mycket frustration att personen hade oerhört svårt att visa sina gränser för andra på ett lugnt sätt, FÖR GRÄNSEN HADE REDAN PASSERATS OCH FRUSTRATIONEN VAR HÖG.

Oj.

Så tanken slog mig. För vem är det jag ska sätta och hålla gränser?

För mig. För min skull. Så att jag kan vara i balans.
Centrerad.
I förtroende och kärlek till mig själv.
För visst ligger det något i det som Byron Katie säger:


Älskade vän, du kan inte såra mig – Det är bara jag som kan göra det.

Share

att få syn på mig själv

där satt jag. med hakan nere vid knäna. eller så kändes det i alla fall. när frågan kom.

Är det sant? Eller är det din historia om den personen? frågade Maria Paz. 

och hakan ramlade ner. långt långt ner. och jag visste verkligen inte vad som var sant. min inre kompass som varit så tydlig snurrade runt runt. den enhet som jag haft mellan hjärna+hjärta+händer var raserad. jag visste verkligen inte vad som var sant.

till sist fick jag fram ett par ord.

Jag vet inte om det är sant. Det kan vara min historia om den personen. svarade jag. 

den dagen fick jag syn på mig själv igen. från ett helt annat och oväntat håll. en dag i en djupdykning in i mig själv. för att få syn på mig själv. i en workshop ledd av Maria Paz med ett ursprung i Byron Katies “The Work”.
And it works 🙂

tidigare inlägg med Byron Katie, här och här.

Share

för att jag älskar honom

sa du.

Som svar på frågan – “Varför lämnar du honom inte?”

Är det sant att du älskar honom undrar jag?

Är du verkligen säker på att det är sant att du älskar honom?

Hur reagerar du när du tror på att du älskar honom?

Vem skulle du vara om du inte trodde på att du älskade honom?

Om att älska honom för dig hänger ihop med din bild av dig själv, och att du verkligen inte är någon om inte du är med honom eller om han inte älskar dig.
Om det är sant istället för det du idag hittar på att du tror.

Då gäller Sting och hans textrader för er båda. Att om du älskar någon – släpp taget om dem. Så släpp taget om honom om du älskar honom. Släpp taget om dina tankar om dig själv att inte vara någon om du inte älskar honom.

If you need somebody, call my name
If you want someone, you can do the same
If you want to keep something precious
You got to lock it up and throw away the key
If you want to hold onto your possession
Don’t even think about me

If you love somebody, set them free

If it’s a mirror you want, just look into my eyes
Or a whipping boy, someone to despise
Or a prisoner in the dark
Tied up in chains you just can’t see
Or a beast in a gilded cage
That’s all some people ever want to be

If you love somebody, set them free

You can’t control an independent heart
Can’t tear the one you love apart
Forever conditioned to believe that we can’t live
We can’t live here and be happy with less
So many riches, so many souls
Everything we see we want to possess

If you need somebody, call my name
If you want someone, you can do the same
If you want to keep something precious
You got to lock it up and throw away the key
If you want to hold onto your possession
Don’t even think about me

If you love somebody, set them free

PS1. Du kan ju alltid byta ut ordet honom mot henne, jobbet, turneringen, huset, eller vad det nu är du älskar…självklart går det att byta ut mot det som just du behöver granska om det verkligen är sant. Om det är svårt? Hör av dig om du vill ha hjälp!!

PS2. Skrev häromdagen om att släppa taget, och lite tidigare om Need or Want, och en till om Det är skönt när det gör ont? och de hänger ihop med det jag försöker förmedla ovan. På lite olika sätt.

Share

laddad inför midsommar?

Ja, fast på annat sätt än vanligt kanske. 

Jag vill ställa fler frågor.

Jag vill lyssna mer. 

Jag vill bli berörd. 

Jag vill beröra. 

Jag vill skapa ett lugn och ge dig trygghet att vara dig. 

Jag vill få vara mig. Hela mig. 

Jag vill vara med dig. 

Vill du vara med mig? 


Låt mig fråga dig…Är det sant? Är du säker på det? Hur reagerar du när du tror på den tanken? Vem skulle du vara om du inte trodde på den tanken? 

Share

nothing worse than belief has happened

inget värre än en övertygelse har hänt

Byron Katie – henne vill jag träffa.
Och prata med och lyssna till.
Hon besitter en klokhet jag älskar.
här uttryckte hon sig en dag.

Nothing worse than belief has happened

A doctor once took a sample of my blood and came back to me with a long face. He said he was bringing bad news; he was very sorry, but I had cancer. Bad news? I couldn’t help laughing. When I looked at him, I saw that he was quite taken aback. Not everyone understands this kind of laughter. Later, it turned out that I didn’t have cancer, and that was good news too.

2016-05-23-1464020576-3027020-Kaitie_BK_Portrait_Askew_sm-thumb

The truth is that until we love cancer, we can’t love life. It doesn’t matter what symbols we use—poverty, loneliness, loss—it’s the concepts of good and bad that we attach to them that make us suffer. I was sitting once with a friend who had a huge tumor, and the doctors had given her just a few weeks to live. As I was leaving her bedside, she said, “I love you,” and I said, “No, you don’t. You can’t love me until you love your tumor. Every concept that you put onto that tumor, you’ll eventually put onto me. The first time I don’t give you what you want, or threaten what you believe, you’ll put that concept onto me.” This might sound harsh, but my friend had asked me to always tell her the truth. The tears in her eyes were tears of gratitude, she said.

No one knows what’s good and what’s bad. No one knows what death is. Maybe it’s not a something; maybe it’s not even a nothing. It’s the pure unknown, and I love that. We imagine that death is a state of being or a state of nothingness, and we frighten ourselves with our own concepts. I’m a lover of what is: I love sickness and health, coming and going, life and death. I see life and death as equal. Reality is good; so death must be good, whatever it is, if it’s anything at all.

Until you experience death as a gift, your work’s not done. So if you’re afraid of it, that shows you what to question next. There’s nothing else to do; you’re either believing these childish stories, or you’re questioning them—there’s no other choice. What’s not okay about dying? You close your eyes every night, and you go to sleep. People look forward to it; some people actually prefer that part. And that’s as bad as it gets, except for your belief that says there’s something else. Before a thought, there’s no one, nothing—only peace that doesn’t even recognize itself as peace.

What I know about dying is that when there’s no escape, when you know that no one is coming to save you, there’s no fear. You just don’t bother. The worst thing that can happen on your deathbed is a belief. Nothing worse than that has ever happened. So if you are lying on your deathbed and the doctor says it’s all over for you and you believe him, all the confusion stops. You no longer have anything to lose. And in that peace, there is only you.

People who know there’s no hope are free; decisions are out of their hands. It has always been that way, but some people have to die bodily to find out. No wonder they smile on their deathbeds. Dying is everything they were looking for in life: they’ve given up the delusion of being in charge. When there’s no choice, there’s no fear. They begin to realize that nothing was ever born but a dream and nothing ever dies but a dream.

When you’re clear about death, you can be totally present with someone who’s dying, and no matter what kind of pain she appears to be experiencing, it doesn’t affect your happiness. You’re free to just love her, to hold her and care for her, because it’s your nature to do that. To come to that person in fear is to teach fear: she looks into your eyes and gets the message that she is in deep trouble. But if you come in peace, fearlessly, she looks into your eyes and sees that whatever is happening is good.

Share

Veckans intryck

Denna vecka har jag fått en hel del intryck och jag tänker att det hänger samman med:

  1. Samtal med Magda om etik, terrorism, radikalisering, tillit
  2. Podd-klubben senaste träff då vi lyssnat på podd om I-Ching
  3. Sista live-sändningen ifrån U.Lab – Transforming business, society and self
  4. Tillhörande hang-out med min hub ifrån kursen
  5. Alla samtal, funderingar och tankar under veckan med och ifrån mina nära och kära

Och det jag läst, lyssnat och tittat på under veckan delar jag här oreflekterat med dig. Kanske finner du egna korrelationer, paralleller eller andra överraskande kopplingar när du ser dessa. Använd din humor och experimentera med dessa tips:

Vad tycker du att jag har missat? Dela ditt tips med mig och andra!

Share