elakheten som kanske dödar relationen

En underbar fredag igår. Möten med R och senare med J. Insikter. Sol. Gemenskap. Djup.

Och så hör jag mig själv berätta för J hur jag fastnat i ett mönster av elakhet. Elakhet som långsamt dödar relationen till min älskade. Jag sitter på första parkett och ser allt ske framför mig. Ser mig själv återskapa mönstret om och om igen. Så här….

Exempel 1

Vi pratar och är oense. Kanske jag känner mig oense redan från starten till och med. Av en annan tidigare händelse som jag tar med mig in och adderar till denna. Jag noterar hur makens “bägare är full och snart kommer rinna över“. Stannar jag då upp och ger medkänsla till oss båda för att det inte är värt att vara oense om just detta? Nej, då tar jag fram ännu “en vattendroppe som definitivt får bägaren att rinna över“. Så skönt att få känna lite känslor av ilska och sorg….nej, det tycker jag verkligen inte, men ibland dras jag dit som om de vore en magnet. Istället för att vända mig ifrån detta mönster och välja en ny väg. Och det jobbigaste av allt är att jag ser allt detta ske som om jag vore en fluga om satt på väggen. Jag ser allt ske, samtidigt som jag är mitt i det. Och jag gör inte ett jota för att ändra något.
Kraschlandning rakt in i relationens mitt för att “döda” den.

Exempel 2

Vi är i ett samtal som handlar om en “fakta“. Maken vill prata om bara “fakta“. Men för mig är den djupt förknippad med “känslor“. Jag får svårt att förklara varför jag känner dessa och varför jag behöver ha dem med. Jag känner mig ifrågasatt som Tess för att jag vill och behöver ta med känslorna in i samtalet. Men det skulle ju bara handla om “fakta” tycker maken. Jag vet säger jag, och jag “känner” så här när vi pratar om “faktan” så det behöver jag ta med in i samtalet. Att du alltid ska “känna” så mycket säger maken och min “identitet” får sig en rejäl smäll. Inte längre bara mina “känslor” som inte får en plats i samtalet – får jag ens en plats att vara med i vår relation längre nu när min “identitet” får sig en smäll?
Även detta mönster kan jag se utifrån och från att vara mitt i det. Och även här har vi båda svårt att ändra vårt beteende och vi ramlar som vanligt in i samma gamla mönster.
Kraschlandning igen rakt in i relationens mitt för att “döda” något.

Skenet bedrar?

Ja, i alla fall på bilden bredvid….då hade vi haft en sån där stund av att vara oense och vi pratade inte med varandra på “rätt nivå”, gamla mönster drog oss ner in i relationens avgrund. Vi pratade knappt alls med varandra efter bilresan norrut. Uppförde oss som vanligt i andras sällskap, men en iskyla oss emellan som satt i ett dygn.

Ändra mönstren

Att ändra dessa mönster som vi sitter fast i är lättare sagt än gjort. Min tillit just nu till att vi klarar av att ändra är hög. Min tillit till att vi kommer att ta flera små steg i “rätt riktning” är även den hög. Min tillit finns till att vi även kommer att ta steg i “fel riktning”och till att vi även kommer att få ett par bakslag. I den stora helhetsbilden är min tillit till att vi klarar av att ändra mönstren den som slår högst.

Våra första små steg som vi har tagit till idag är främst två. Ett av dem är att vi blivit medvetna om när vi hamnar i våra gamla mönster. Även om vi idag ännu inte där och då raskt kan byta håll och lämna dem. Det andra steget vi tagit är att vi nu vid ett par tillfällen samtalat på en slags meta-nivå om just dess mönster och att vi behöver lära om hur vi ska vara oense framöver. För ense om allt kommer vi nog aldrig att vara, det är inte vår melodi.

Ett annat steg som jag har tagit är att förstå vad som ligger bakom mitt agerande när jag mot allt förnuft ändå slänger in en droppe till så att bägaren rinner över.
Jag är rädd för att vara i det tomrum som finns bortom känslorna. I det tomrum som är som ett stort svart hål. Då går jag hellre igång och söker rätt på ilska hos mig eller annan för då kan jag i alla fall “slippa” tomrummet. Som ett sätt att byta ut en känsla mot en annan som jag skrev om på Instagram häromveckan.

Share

Växtvärk del 5

att känna sig som att spela en roll av en annan, fast inte göra det, bara att rollen är så ny att den ännu inte känns som du – ja, det är jobbigt att bli mer av sig själv, för det är just precis vad det handlar om, att bli mer du och visa det för världen, läskigt för att du inte är van, läskig för att du måste testa live inför andra direkt på studs utan en massa genrep i hemlighet och VET att du är precis som alla andra, ingen annan har heller tränat på sin roll i att vara mer dem.

Vem är jag egentligen?
Det vet jag både mer och mer sällan OCH mer och mer ofta. Det är skönt på ett outhärdligt sätt. Som att bli kittlad. Jag vill inte mer, fast det samtidigt är skönt och jag inte vill att det ska sluta.

Återigen visar det sig som en instinkt i mig där jag sätter mig i rörelse med en fot framför den andra och kliver långsamt in i att visa mer av mig. Att vara i testandet av sin egen roll i detta skådespel som vi alla deltar i.

Riktigt roligt blir det då jag som en fluga på väggen kan observera mig själv i detta skådespel. Och se hur jag testar roll efter roll och blir mer av mig själv ju mer jag tar mig själv på mindre allvar. Där är en nyckel för mig. Att inte ta mig på allvar.

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

Växtvärk del 4

att känna sig ansvarig för alla andra – det är verkligen, verkligen helt OK att sätta sig själv först! Ta på dig din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan. Ta hand om dig och dina behov först. Det är inte meningen att du är ansvarig för alla andra före dig….det kommer inte att sluta bra för någon.

Två tankar kommer och påminner mig om hur jag brukar prata med andra kring detta.

Den ena är exemplet från när du flyger och hur instruktionerna före take-off så tydligt säger att du MÅSTE ta på din egen syrgasmask först (om det skulle behövas), INNAN du kan hjälpa någon annan.

Den andra är uppmaningen att skriva en lista av de personer som är viktiga i ditt liv. För att sedan fråga på vilken rad som du själv kommer. En trolig upptäckt att du inte ens finns med på din egen lista. Och en uppmaning att sätta dig allra överst på listan. Hur skulle det kännas? Vad skulle du göra då? Om du var överst på din lista?

Jag försöker varje dag ge mig det som jag behöver. Särskilt nu när jag symptomspårat och upplever obalans i hormoner. Det är en påminnelse till mig. En påminnelse från min kropp till mig om att ta hand om mig först.

Samtidigt som jag vet att den snabbaste vägen för någon som är lite deppig att må bättre, den snabbaste vägen att må bättre är att få hjälpa någon annan. Så om du vet om det. Att du själv kommer att må bättre om du hjälper någon annan. Då sätter du ju dig själv först också. Tillsammans med att du hjälper någon annan.

Hängde du med? 😉

 

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

likhet mellan skilsmässa och självmord?

Att få ta del av vänners sorg är en del i mitt liv. Just häromdagen fick jag ta del av en vän som berättade att äktenskapet kanske var slut. Att den andra hade sagt orden: “Jag vill skiljas”. Där och då kunde jag ge lite kärlek och stöd i stunden. Påminna om att jag finns när mer samtal, lyssnande eller bara vara tillsammans känns som en bra idé.

Några timmar senare landar en nyfiken fråga i mig.

Visst är det samma sak på ett sätt,
samma sak att säga “jag vill skiljas” som att säga “jag vill inte leva längre”. Hmmm, du kanske inte alls håller med….så låt mig få undersöka tillsammans med dig.

Självmordslinjen

Under mina pass vid självmordslinjen (MIND) där jag besvarat telefon och chatt så har jag mött många olika människor som på olika sätt uttryckt “jag vill inte leva längre”. Tillsammans i dialog har jag med denna person undersökt om det faktiskt handlar om att dö. Eller om det handlar om att inte längre leva så här. Ett försök att få fler perspektiv på det som uttrycktes som “nattsvart”. Fler perspektiv som kanske visar på att det egentligen finns en hel “gråskala”.

Skilsmässan

Om vi tillsammans i ett samtal, jag som coach tillsammans med ett par i skilsmässa (eller åtminstone den som vill skiljas), kan få möjligheten att undersöka vad det egentligen betyder: “jag vill skiljas”.
Vad skulle vi då få syn på?  Vilka perspektiv kan vi tillföra?  Synliggöra “gråskalan” istället för den enda färgen “nattsvart”.
Kan ett av de möjliga svaren bli som ovan att det betyder “jag vill inte längre leva så här”. Att en skilsmässa är en separation från det som vi har haft. För att kunna öppna för en ny fas i livet. Där vi samtidigt undersöker om den fasen kan skapas tillsammans i paret, utan att det är en separation från relationen.

“Jag vill inte längre leva så här”

Den meningen sätter ord och en annan tydlighet på ett helt nytt sätt än de orden som kom ur munnen tidigare. Att inte vilja leva längre, vilja dö. Eller att vilja skiljas. Den meningen skapar helt andra förutsättningar för en framtid än de andra. Den meningen finns det flera meningar att bottna i. En mening om hur du skulle vilja att livet var istället. Och där finns början till en ny väg att gå tillsammans. Där vi lämnat det “nattsvarta” och tagit oss mot en större “gråskala”.

Jag tror inte på att det går att skilja sig

Inte mer än på pappret. Det som ni har haft tillsammans kommer ni alltid att ha. En relation kommer alltid att finnas. Även om den ser annorlunda ut än tidigare. Ni kanske fortsätter tillsammans in i en ny fas. Eller rör er mot olika håll.

I övrigt…

…anser jag att det är sorgligt att det ligger så mycket skam kring en ev skilsmässa också. Vi behöver som samhälle skapa mindre av skam och mer av tillåtelse. Tillåtelse att känna känslor, prata om känslor, prata om separationer, kärlek och allt annat som hör till att vara en människa.

Share

Att blogga om sex och lust

Det har jag gjort nu i ett par månader. Nästan ett år faktiskt. Och antalet besökare till denna blogg har sakta och säkert växt. Antalet följare på min FB-sida likaså.

Så nu undrar jag….kanske jag kan nå 200 följare på FB innan 2018 tar slut? Får jag be dig som läser detta att uppmana/tipsa minst en (1) av dina vänner att följa mig på FB?

Jag lovar att fortsätta skriva om det som ligger mig varmt om hjärtat. Oavsett vad det är. Och ja, just nu är det ju sex och relationer, så det kommer fler inlägg om dem bägge.

The Lovers

Samtidigt är vi igång med att jobba i och med vår app. Fast det dröjer innan vi har en Beta-version att låta några av er testa….först ut för erbjudande kommer du som följer mig på FB få förstås!

Share

Växtvärk del 3

att känna sig ensam, kanske ensammast i världen – för inte ens du fattar vad som händer i dig, så hur ska någon annan kunna förstå dig, och vet du….det är helt ok att alla inte förstår dig, vet dock att det finns personer som förstår dig, sök dig till dem.

att känna att det jag är/gör triggar igång andras tyckanden om mig – när jag växer så ser andra människor oundvikligen det, och de tvingas ta itu med sina bekymmer, men vet du….det är deras bekymmer och inte dina, även om de försöker att lägga skulden på dig, tro dem inte.

Så, mitt på den där stigen, när jag är i långsam rörelse framåt så slår tvivlet till. Att andra människor inte vill att jag ska ändra mig. Att de vill behålla mig som den där Tess/Therese/Tessan som de kände en gång i tiden. Fast hon finns ju kvar. På ett sätt. Det är bara så mycket mer nu. Av henne. Samtidigt som jag ser att när jag står här i min växtvärk så påminner jag dem om att även de har växtvärk. Eller gör allt för att undvika den. Eller längtar starkt efter den men inte riktigt vågar fullt ut.
Kanske är det för mycket för dem? För mycket för mig?

Tvivlet sänker farten i min rörelse. Fast jag inte vill det.
Tvivlet stärker även de motstridiga känslorna som finns runtomkring stigen jag balanserar på. Kanske till och med ökar dem. Eller snurrar till dem…

…tills jag snurrat ett par varv och hittar till några av mina själsfränder och kan ta stöd i dem. Själsfränder som bara ser gott i mig . Jag får stöd på distans och på riktigt nära håll. Båda delarna fungerar gott. Jag vågar nå ut till er och jag vet att ni finns där för mig. Och jag vet att det finns fler som er därute. Ni som läser detta är med all säkerhet även ni nära vänner till mig. Även om vi ännu inte mötts.

Kramar till oss alla!

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

Växtvärk del 2

att inte ha koll på vilken riktning din kompass pekar åt – för det mesta känns ovant och nytt, inte riktigt som det brukar, och samtidigt är det precis som det brukar kännas, fast nytt, och det enda du vet är att även om du inte vet vart du är på väg eller varför så vet du att du är på väg och att det är det enda du kan göra

Jag står där mitt på den smala stigen och balanserar mellan mina motstridiga känslor som vill dra i mig åt olika håll. Där och då är det oerhört skönt att komma i rörelse. Ett steg i taget. Sakta men säkert en rörelse framåt dit näsan pekar. Även om jag inte har en aning om vad som kommer dyka upp vid nästa steg.

Jag kan vila i tryggheten av rörelsen. Den är bekant för mig. Den sker utan ansträngning. Den sker medveten lite långsammare än tidigare SÅ ATT jag hinner uppleva och utforska de där motstridiga känslorna så länge de gagnar mig.

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

att gräva igenom känslor av svartsjuka och avundssjuka

Sabine van Straaten

Jag lyssnade på ett avsnitt av Hidden Brain podden (Feeding the Green-Eyed Monster: What Happens When Envy Turns Ugly) som Helena tipsat om och jag fann det fascinerande att undersöka vilken känsla som för mig ligger under min svartsjuka och min avundsjuka.

Att när jag känner dessa båda så får jag tankar om att jämföra mig med andra och då uppstår känslan av att vara mindre värd (inferior) till dem jag jämför mig med. Om det skulle vara tvärtom, dvs att jag känner mig mer värd än de jag jämför mig med (superior) då finns risken att jag hamnar i känslan av skadeglädje istället.

Och tanken om jämförelsen då, jo, hos mig uppstår ofta den tanken när jag inte känner tillhörighet. Att jag INTE får tillhöra precis som jag är. Att jag inte längre vilar i min visshet och vishet att vi är en och samma, att jag inte längre är självklar i min säkerhet att vi är sammanlänkade.

Så NÄR jag får tillhöra och känna det, NÄR jag upplever att vi är tillsammans och icke separerade, då får tankarna med jämförelsen inte plats.
Och då kommer vare sig svartsjukan eller avundsjukan till mig på samma sätt.

Men om de kommer, då kan jag idag gräva lite i dem och undersöka dem som de budbärare de är. För de visar på att jag behöver ge mig själv mer av något.
Om jag orkar väljer jag att behålla ett varmt välkomnande av dem när helst de dyker upp.

Share

Växtvärk del 1

att känna många känslor, ofta motsatta, samtidigt – som att du både är upphetsad och astrött, och du är rastlös och vill komma vidare.

När jag är mitt i växtvärken i livet så kan jag känna igen det på flera olika sätt. Det första som jag märker av när jag klarar av att lyssna till min kropp och dess signaler till mitt varande är som ovan.

Det är fullt med känslor. Som ofta känns som om de står i motsats till varandra.
De liksom drar i mig åt än det ena och än det andra hållet. Jag får balansera på den där smala stigen mittemellan och luta mig in i känslorna på olika sätt. Jag vill inte gå miste om dem. Samtidigt behöver jag tydliggöra för mig själv att de inte bestämmer över mig eller definierar vem jag är.

På balansgången mellan att låta känslorna finnas, låta mig vara i dem och lämna dem när de inte längre gagnar mig. När de inte längre är till nytta för mig.

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

Jag är livrädd att möta den där frågan….

Undviker du vissa saker, kanske en situation eller en fråga eller något annat som skapar kaos och upprördhet inom dig? Du gör hellre vad som helst än att passera “det där” som väcker saker i dig du inte vill uppleva. Kan du känna igen dig?

Jag kan känna igen mig. Mer förut än idag. Nu har jag sällan lika starkt motstånd mot “det där” som kan orsaka jobbiga upplevelser i mig. Vissa dagar känner mig stark och dessutom en dragning till “det där”, för att vistas i dess närhet och i sakta mak undersöka vad som  kan ske i mig och i andra som vistas i närheten. Tills vi båda vågar se varandra i ögonen och uttrycka frågan som vi, eller en av oss, behöver uttrycka. Eller berättelsen. Det som vi inte längre mäktar med att undvika……

Inspel till funderingen

Det som fick mig att fundera igen kring detta var ett kapitel i boken “Choose Wonder over Worry” av Amber Rae. Ett kapitel som heter “I am terrified of going there.” MEET AVOIDANCE.

Amber delar med sig och berättar om sitt förhållande med sin partner och hur hon efter fyra och ett halvt år in i relationen inser att deras sexuella relation inte var som hon önskade. Hon vågade först inte berätta om detta för sin partner. Straxt därefter mötte hon en man och i deras möte så slog det gnistor om dem. De hade ingen sexuell relation, men det hon upplevde tog hon med sig till sin partner och berättade om. Berättade om gnistorna, om den mannen hon mött, berättade att det som fanns i deras relation om sex inte var som hon ville. Ambers partner reagerade som vem som helst, med att tänka att det var slut på förhållandet och att hon hade träffat en annan.

Så var det ju inte. Amber insåg att hennes partner hade helt rätt i att deras förhållande tog slut. Men inte alls på det sätt som han antog. Utan på ett helt annat.
Deras förhållande tog slut i undvikandet av svåra frågor och i undvikandet av knepiga situationer. Att i deras förhållande fanns det numera plats att ställa svåra frågor och att ta sig igenom knepiga situationer tillsammans. I förhållandet tog de död på att agera som om allt var som det skulle utifrån en rädsla att om de agerade på annat sätt så skulle förhållandet fallera. De kunde INTE längre INTE röra sig mot det jobbiga, de kunde INTE längre UNDVIKA det.

Tillbaka till mig och maken

Även här känner jag igen mig. Vi har, i vårt förhållande här hemma, slutat att undvika de svåra frågorna och de knepiga situationerna. Och jag minns inte ens om jag upplevde det som en så tydlig markering i vårt förhållande, eller om det bara “blivit så”, eller om det till och med alltid vilat på den öppenheten. Vi brukar ju även prata om att vi är i vårt tredje äktenskap/affär med varandra och även dessa har sömlöst följt på varandra. Utan att vi ens behövt ställa frågan som Ester ställer nedan.

Vill ni skapa ett nytt förhållande tillsammans?

Esther Perel brukar fråga par som besöker henne i samband med en otrohetsaffär denna fråga: “Ert första förhållande är slut, skulle ni vilja skapa ett nytt förhållande tillsammans?” Så otroligt öppet och modigt att våga ställa den frågan till varandra tycker jag. Vi har inte varit i den sitsen så jag har inte upplevt hur jobbigt det kan vara. Men i min närhet har jag sett många som varit ledsna över att en fas i livet har tagit slut. Över att ett förhållande tagit slut. Ledsna över att de kanske velat gå in i ett nytt förhållande med sin partner, men att hen inte har velat.

VÅGA!

Oavsett vad som händer så tjänar vi mer på att ställa frågan än att undvika den. Tänker jag. För om vi hela tiden går och undviker den så ökar vi vår ångest och förr än senare kommer vi att få uppleva just det vi inte vågar uppleva. Som att kliva in i det svåraste vi där och då vet och samtidigt vara i vårt modigaste jag när vi gör det. Det är där vi växer. Mitt i hoppet. 

Share