mina motsats-mål

Minns du att jag delade med mig av ett tips jag funnit för ett tag sen?
Om att det kan vara enklare att sätta motsatta mål?
Så här bidde mina motsatta mål idag….

Min absolut värsta dag har sett ut så här:

  1. Tidig morgon på väckarklockan och en snabb start på dagen – att passa en tidig tid
  2. Stillasittande med den enda egentliga rörelsen endast från och till en arbetsplats
  3. Frånvaro av tillit med kollegor/kunder/andra – misstro helt enkelt
  4. Styrd till den minsta detaljen – ingen frihet i att bestämma HUR eller NÄR en uppgift/utmaning skall tacklas
  5. Styrd av tid bunden till en plats eller till en uppgift
  6. Liten eller ingen tid att vara utomhus och uppleva vind, värme, kyla
  7. Oro och trötthet 
  8. Ingen livsglädje – frånvaro av skratt
  9. Liten tid med de jag älskar mest på jorden

Så provade jag att kika på detta från andra hållet och kom fram till dessa – som då blir mina “motsats-mål”

  1. Boka inte tider att fysiskt passa på morgonen
  2. Inte mer än 2h stillasittande per dag
  3. Arbeta inte med människor som visar misstro
  4. Lämna aldrig ifrån mig möjligheten att själv bestämma om HUR och NÄR jag gör en uppgift/utmaning
  5. Lämna inte ifrån mig möjligheten att själv bestämma HUR lång tid en uppgift får ta eller VAR den ska utföras
  6. Boka aldrig in hela dagar utan möjlighet att vistas utomhus
  7. Ta mig själv på mindre allvar – sov och vila så mycket jag behöver
  8. Dra på smilbanden ofta – flera gånger varje dag – och skratta åt så mycket jag kan
  9. Boka aldrig in mer uppgifter/utmaningar utan att även säkerställa att det finns tillräckligt med tid och återhämtningstid till att älska att vara mig och till att älska de som jag älskar

 

Share

metaforen om mitt liv idag

Det regnar. Plötsligt och somrigt. Hur länge till? undrar jag. Snart måste jag ju börja cykla till den där tiden jag har att passa. Nej, jag hinner inte vänta längre.

Ut i regnet, på hojen, i regnponchon. Raska tramptag ner mot KTH-hallen. In i skogen, förbi Ugglevikskällan och stopp i uppförsbacken. Orka, orka, orka. Trampa på. Genväg ner mot rälsen, svänger vänster och sen höger. Kikar på maps i ajfånen och försöker tyda instruktionerna i ett par steg framåt. Minnas exakt är vad jag förväntar av mig själv. Leverans av precision och effektivitet. Alltid. Det är ju bilden jag har av mig. Den andra ser och förväntar sig. Tror jag.

Trampar vidare i lätt nerförsbacke. Ser vägbyggen framför. Och tar en pareringsmöjlighet till vänster och en cykelbana. Ha, tänker jag, lyckades trumfa och maximera denna del. Trampar på, kikar på maps igen. Höger om 60m. Precis, där har jag ju kört tidigare. Fast det ser väldigt mycket ut som en byggplats nu. 15 m kvar. Amen, vad f-n, det ÄR en byggplats och jag får inte hoja igenom. Ok, trampa vidare rakt fram för förr eller senare kommer en väg till höger.

1km senare, 4 minuter senare och med 4 minuter tillgodo innan mitt bokade möte ska börja, då svänger jag äntligen höger. Och möts av stans troligen jobbigaste och segaste uppförsbacke. Trampar på av bara den. Blir varm, och klibbig. Regnet har upphört och på backkrönet kan jag se hur det dunstar ånga från gatan. Då tar orken slut och jag får kliva av. 2 minuter kvar.

Shit, vilket nummer på gatan? Och var svänga? Portkod? In i ajfånen igen för att finna exakta detaljerna. Krockar nästan med parkerad volvo. Finner en gränd in till höger, tar den och finner gatunumret samtidigt. 1 min kvar.

Låser hojen. Tar mina grejer och in genom porten. Till rätt våning och in i lugnet. 1 min efter utsatt tid. Möts av stillhet och lugn. I 6 minuter till. Sen blir jag välkomnad och får frågan varför jag kommit dit.

Då berättar jag historien ovan och säger att det är precis så som mitt liv känns idag…att det jag tvärsäkert vet (att avtagsvägen till höger finns och funkar) inte är sant….att den extra sväng jag får ta är där jag är i livet. Jag trampar på på en transportsträcka som ska ta mig till en ny väg som är viktigare än den jag är på nu. Men vart den leder och när den kommer och varför just den är bra……där vet jag inte alls.

Så skönt det vore att lägga sig i gräset i dikesrenen med hojen och bara titta på molnen. Det är dags för det nu.

Share

Släpp kontrollen Tess!

Photocred till Kenny Louie. 

R sa till mig när jag beskrev min utmaning något som jag fångade så här:

Tess, det är som att du från ovan ser en massa kullerstenar som är fyrkantiga och ligger i mönster av cirklar. Och det finns hur många som helst och du ser allt detta från ovan och tror att du måste hålla koll på alla dessa och ha kontrollen över dem. 

Ja, det är dags för mig att
tillåta att jag kan se allt detta,
tillåta att jag tror att jag kan och vill ha kontrollen över dem,
tillåta att jag inte har kontrollen,
tillåta att inte leva upp till min förväntan på mig själv att jag kan se detta,
tillåta att inte kunna se detta
så att jag kan tillåta TILLIT att ta plats.

Så – släpp på kontrollen Tess!

 

Share

tillit till tarmarna

Tarmarna är det system i min kropp som jag lyssnar väldigt lite till idag.
Samtidigt är det ett system som jag vill lyssna mer till.
Ett system jag vill lära känna helt enkelt.
Och framför allt ett system som jag vill prova att låta styra mig mer.

Såsom tarmarna tar sin tid för att smälta, knåda, bearbeta, ta upp näring och information så kan jag lära mig att vara och agera i livet. Att inte forcera, rusa eller använda något lavemang eller liknande för att få fram det som skall komma fram. Det blir ju inte tydligare MED lavemang. Det blir tydligare UTAN lavemang. När det får verka som det ska. Både livet och tarmarna alltså.

Så det passar ju onekligen bra att jag just nu är inne i läsning av Giulia Enders bok om tarmarna. Läs den du med!!

Share

när blir det tydligare?

Det undrade jag häromdagen och befann mig i storsinta tankar om mig själv, min roll i livet och i universum och samtidigt ett sånt skav av oro att inte leva upp till mina förväntningar på mig själv eller andras förväntningar på mig. En sorg kanske också av att jag inte är den jag tror jag är eller den jag vill vara.

Jag samlade samman A Coacing Circle och bad om hjälp.

Jag fick skatter, gåvor, gemenskap, insikter, ord, bilder, känslor. TACK!

In i vårt samtal hade jag med mig en låst tanke och bild om att jag var tvungen att jag måste finna vilka mönster/upprepningar som finns i mitt liv som kan vara som saker jag måste lära mig eller saker som visar sig viktiga mm. Och ett tvång. En låsning till hjärnan. Att jag måste veta. Att jag verkligen trodde på det.  Det var min utmaning som jag presenterade för att få hjälp med. 

Photocred to Kenny Louie.

Så under samtalet fick jag syn på att jag inte alls måste VETA,
eller TA REDA PÅ.
Eller vara rädd för vem jag, som en rund cirkel,
är i detta fyrkantiga samhälle.

I can be a roundy!
Are you a squary?

Share

Livet som MIN skola

What are the patterns in your life? Lessons are repeated until learned.

Jag har de senaste dagarna omringats/påmints från höger och vänster om att jag har undvikit att lära mig en massor.
Jag ser att mönster finns i mitt liv.
Jag ser att saker/händelser/känslor upprepas gång på gång.
Och jag känner mig idag handfallen om exakt vad det är som ska framträda och visa mig vad jag behöver lära mig i mitt LÄRANDE och VÄXANDE.

För att lära mig av och i mitt liv behöver jag hjälp.
Just nu har jag ställt frågan till kloka människor i mitt liv om de vill vara med i coaching cirklar med mig. Ett koncept från MIT – Presencing Institute.
Och jag håller tummarna nu för fullt.
För nu är det dags att synliggöra så mycket som möjligt.
Att se min BIGGER PICTURE.

Mina påminnelser?
Life is a classroom
Vem är VENUS?
Nyhetsbrev från Kajsa 
“What interacts with what and how” – intervju m Carlo Rovelli

samt
att läsa alla mina inlägg från förra året
att läsa mina ord i min dagbok
att läsa igenom citat och uttryck jag sparat som bilder i mobilen
att höra mig själv berätta för en annan om något

Share

Finfin kommentar och nytt perspektiv

Jag fick en sån fin och klok kommentar via twitter:

@tessmabon nu när jag läste ditt inlägg tolkade jag det som att det handlade om motstånd som det klassiska, “jobbiga” scenariot?

För mig är motstånd en progressiv spegling. Något som jag önskar mig. Som när jag fick motstånd från dig under vår coaching.

Däremot när en stöter på “motstånd” som i t ex stängda dörrar, det – för mig – är andra människors rädslor, eller handlar om hur samhället generellt fungerar. Det är inte ett motstånd mot mig. (Även om det såklart kan kännas så!) Men då får en lita på sitt självvärde/känsla och tänka I´m too good to be govern by fear of dumb people.

Och det var en kommentar på mitt inlägg om just motstånd och vad som händer i mig. Såsom kommentaren ovan syftar till att det är skillnad varifrån motståndet kommer/har sitt ursprung och även vad det riktas mot.

Och då – i den dagen jag beskrev. Där var jag mitt i allt. Upplevde ett eget inre motstånd + ett eget inre motstånd till förändring hos/inuti kollega + ett riktat motstånd mot mig (här ska inte DU komma och berätta). Trippelcheck på den när jag med hjälp av Twitter fick syn på varifrån och vilken riktning den tar.

Och att det kan vara tillräckligt jobbigt att klara av två av dem och när det blir fler än två…ja, då kanske jag inte räcker till…ibland. Räcker till att behålla min nyfikenhet.

Och så “pingade” Sandra mig på denna…påminnelse om att fortsätta vara nyfiken utan att döma. Särskilt oss själva!

Kan du idag försöka vara nyfiket utforskande och i det så klart lyssnande utan en färdig bild av hur det ska vara…?

Share

K A E L

För ett par år sedan gick jag i coachingsamtal hos Klara och det var magiska stunder vi upplevde. Båda två njöt av att träffas och se var mötet skulle leda oss. Bland annat ledde det oss till ett möte med en person som inte finns i denna verklighet. Den verklighet som jag mest verkar i.

Denna person som vi då mötte har jag träffat och känt i min närhet både före coachingen och framförallt efteråt. Och vid ett par tillfällen även sett. Så jag vet att det är en man och att han är otroligt lång med långt hår. Hans namn har kommit till mig i flera olika delar.

A E L

K A E

Och den plats där vi oftast har mötts har varit på en speciell plats nära där jag bor. Så en morgon i förra veckan när jag tog hundpromenaden till den platsen för att känna efter om vi kunde få kontakt…då fanns till och med ett meddelande på marken.

Där stod med vita bokstäver på marken:

KA KAEL

I keltiska och gaelisk historia finns namnet Kael att finna och där tillskrivs betydelsen “Mighty warrior” till namnet.  Och för er som tror på ärkeänglar så slutar flera namn på just stavelsen EL – en stavning som betyder “lysande och gnistrande/pärlande”.  När en ängel med denna kvalité åberopas med ett rent hjärta, ja då finns det inga gränser för vad du kan åstadkomma med dess hjälp. Om du tror på det förstås 😉

Jag är just nu i fasen av att bara låta mig nyfiket känna efter och se hur det känns. Och drar inga slutsatser av det jag känner. Bara känner. Och det är supersvårt.

 

Share

…att möta förakt…

är obehagligt tycker jag.

I ett sammanhang häromdagen kände jag förakt.
Dels emot mig för att jag inte var ifrån samma bransch och därmed inte hade alla erfarenheter eller kompetenser som krävs.
Dels emot övriga kollegor för att de typ är ju blåsta.
Dels emot ledningen för vi vet ju alla hur ledare beter sig.
Det är ingen rolig känsla.

Visst kan jag köra en runda med Byron Katies 4 frågor på dessa historier som jag upplevde som sanna. Men allra helst tillsammans med de som uttryckte detta förakt. För att tillsammans syna sanningarna.
Dels de sanningar som de som utdelade föraktet stod för och dels de sanningar som dök upp som historier i mig. Om vi slår hål på de första så finns inte mina upplevelser kvar. Så jag släpper taget om mina historier tills de tidigare bevisat/visat att deras sanning är sann.

13900152_10154388997352731_3070931650063931843_n

 

Share