Therese Tess Mabon

Förändringsledare, Expanderare, Maximerare och Coach

Tag: coaching (Page 1 of 5)

Släpp kontrollen Tess!

Photocred till Kenny Louie. 

R sa till mig när jag beskrev min utmaning något som jag fångade så här:

Tess, det är som att du från ovan ser en massa kullerstenar som är fyrkantiga och ligger i mönster av cirklar. Och det finns hur många som helst och du ser allt detta från ovan och tror att du måste hålla koll på alla dessa och ha kontrollen över dem. 

Ja, det är dags för mig att
tillåta att jag kan se allt detta,
tillåta att jag tror att jag kan och vill ha kontrollen över dem,
tillåta att jag inte har kontrollen,
tillåta att inte leva upp till min förväntan på mig själv att jag kan se detta,
tillåta att inte kunna se detta
så att jag kan tillåta TILLIT att ta plats.

Så – släpp på kontrollen Tess!

 

tillit till tarmarna

Tarmarna är det system i min kropp som jag lyssnar väldigt lite till idag.
Samtidigt är det ett system som jag vill lyssna mer till.
Ett system jag vill lära känna helt enkelt.
Och framför allt ett system som jag vill prova att låta styra mig mer.

Såsom tarmarna tar sin tid för att smälta, knåda, bearbeta, ta upp näring och information så kan jag lära mig att vara och agera i livet. Att inte forcera, rusa eller använda något lavemang eller liknande för att få fram det som skall komma fram. Det blir ju inte tydligare MED lavemang. Det blir tydligare UTAN lavemang. När det får verka som det ska. Både livet och tarmarna alltså.

Så det passar ju onekligen bra att jag just nu är inne i läsning av Giulia Enders bok om tarmarna. Läs den du med!!

när blir det tydligare?

Det undrade jag häromdagen och befann mig i storsinta tankar om mig själv, min roll i livet och i universum och samtidigt ett sånt skav av oro att inte leva upp till mina förväntningar på mig själv eller andras förväntningar på mig. En sorg kanske också av att jag inte är den jag tror jag är eller den jag vill vara.

Jag samlade samman A Coacing Circle och bad om hjälp.

Jag fick skatter, gåvor, gemenskap, insikter, ord, bilder, känslor. TACK!

In i vårt samtal hade jag med mig en låst tanke och bild om att jag var tvungen att jag måste finna vilka mönster/upprepningar som finns i mitt liv som kan vara som saker jag måste lära mig eller saker som visar sig viktiga mm. Och ett tvång. En låsning till hjärnan. Att jag måste veta. Att jag verkligen trodde på det.  Det var min utmaning som jag presenterade för att få hjälp med. 

Photocred to Kenny Louie.

Så under samtalet fick jag syn på att jag inte alls måste VETA,
eller TA REDA PÅ.
Eller vara rädd för vem jag, som en rund cirkel,
är i detta fyrkantiga samhälle.

I can be a roundy!
Are you a squary?

Livet som MIN skola

What are the patterns in your life? Lessons are repeated until learned.

Jag har de senaste dagarna omringats/påmints från höger och vänster om att jag har undvikit att lära mig en massor.
Jag ser att mönster finns i mitt liv.
Jag ser att saker/händelser/känslor upprepas gång på gång.
Och jag känner mig idag handfallen om exakt vad det är som ska framträda och visa mig vad jag behöver lära mig i mitt LÄRANDE och VÄXANDE.

För att lära mig av och i mitt liv behöver jag hjälp.
Just nu har jag ställt frågan till kloka människor i mitt liv om de vill vara med i coaching cirklar med mig. Ett koncept från MIT – Presencing Institute.
Och jag håller tummarna nu för fullt.
För nu är det dags att synliggöra så mycket som möjligt.
Att se min BIGGER PICTURE.

Mina påminnelser?
Life is a classroom
Vem är VENUS?
Nyhetsbrev från Kajsa 
“What interacts with what and how” – intervju m Carlo Rovelli

samt
att läsa alla mina inlägg från förra året
att läsa mina ord i min dagbok
att läsa igenom citat och uttryck jag sparat som bilder i mobilen
att höra mig själv berätta för en annan om något

Vad handlar det om EGENTLIGEN?

Det undrar jag idag. Ett motstånd i mig.
Ett motstånd som finns inuti andra.
Jag vill gärna lyssna.
Om jag orkar vara närvarande och äkta i mötet till personen i fråga och till frågan och dess svar. Att behålla min äkta nyfikenhet. Att kunna vara i lyssnar-mode 2.0.

Vad handlar det om EGENTLIGEN?

Finfin kommentar och nytt perspektiv

Jag fick en sån fin och klok kommentar via twitter:

@tessmabon nu när jag läste ditt inlägg tolkade jag det som att det handlade om motstånd som det klassiska, “jobbiga” scenariot?

För mig är motstånd en progressiv spegling. Något som jag önskar mig. Som när jag fick motstånd från dig under vår coaching.

Däremot när en stöter på “motstånd” som i t ex stängda dörrar, det – för mig – är andra människors rädslor, eller handlar om hur samhället generellt fungerar. Det är inte ett motstånd mot mig. (Även om det såklart kan kännas så!) Men då får en lita på sitt självvärde/känsla och tänka I´m too good to be govern by fear of dumb people.

Och det var en kommentar på mitt inlägg om just motstånd och vad som händer i mig. Såsom kommentaren ovan syftar till att det är skillnad varifrån motståndet kommer/har sitt ursprung och även vad det riktas mot.

Och då – i den dagen jag beskrev. Där var jag mitt i allt. Upplevde ett eget inre motstånd + ett eget inre motstånd till förändring hos/inuti kollega + ett riktat motstånd mot mig (här ska inte DU komma och berätta). Trippelcheck på den när jag med hjälp av Twitter fick syn på varifrån och vilken riktning den tar.

Och att det kan vara tillräckligt jobbigt att klara av två av dem och när det blir fler än två…ja, då kanske jag inte räcker till…ibland. Räcker till att behålla min nyfikenhet.

Och så “pingade” Sandra mig på denna…påminnelse om att fortsätta vara nyfiken utan att döma. Särskilt oss själva!

Kan du idag försöka vara nyfiket utforskande och i det så klart lyssnande utan en färdig bild av hur det ska vara…?

K A E L

För ett par år sedan gick jag i coachingsamtal hos Klara och det var magiska stunder vi upplevde. Båda två njöt av att träffas och se var mötet skulle leda oss. Bland annat ledde det oss till ett möte med en person som inte finns i denna verklighet. Den verklighet som jag mest verkar i.

Denna person som vi då mötte har jag träffat och känt i min närhet både före coachingen och framförallt efteråt. Och vid ett par tillfällen även sett. Så jag vet att det är en man och att han är otroligt lång med långt hår. Hans namn har kommit till mig i flera olika delar.

A E L

K A E

Och den plats där vi oftast har mötts har varit på en speciell plats nära där jag bor. Så en morgon i förra veckan när jag tog hundpromenaden till den platsen för att känna efter om vi kunde få kontakt…då fanns till och med ett meddelande på marken.

Där stod med vita bokstäver på marken:

KA KAEL

I keltiska och gaelisk historia finns namnet Kael att finna och där tillskrivs betydelsen “Mighty warrior” till namnet.  Och för er som tror på ärkeänglar så slutar flera namn på just stavelsen EL – en stavning som betyder “lysande och gnistrande/pärlande”.  När en ängel med denna kvalité åberopas med ett rent hjärta, ja då finns det inga gränser för vad du kan åstadkomma med dess hjälp. Om du tror på det förstås 😉

Jag är just nu i fasen av att bara låta mig nyfiket känna efter och se hur det känns. Och drar inga slutsatser av det jag känner. Bara känner. Och det är supersvårt.

 

…att möta förakt…

är obehagligt tycker jag.

I ett sammanhang häromdagen kände jag förakt.
Dels emot mig för att jag inte var ifrån samma bransch och därmed inte hade alla erfarenheter eller kompetenser som krävs.
Dels emot övriga kollegor för att de typ är ju blåsta.
Dels emot ledningen för vi vet ju alla hur ledare beter sig.
Det är ingen rolig känsla.

Visst kan jag köra en runda med Byron Katies 4 frågor på dessa historier som jag upplevde som sanna. Men allra helst tillsammans med de som uttryckte detta förakt. För att tillsammans syna sanningarna.
Dels de sanningar som de som utdelade föraktet stod för och dels de sanningar som dök upp som historier i mig. Om vi slår hål på de första så finns inte mina upplevelser kvar. Så jag släpper taget om mina historier tills de tidigare bevisat/visat att deras sanning är sann.

13900152_10154388997352731_3070931650063931843_n

 

som katten runt het gröt

är ju ett talesätt/ordspråk som jag finner användbart idag.

Efter mötet med två “soldater” som försvarade och försvarade det som var “rätt” enligt dem. Där de pratade runt “syftet” och runt “varför:et”. Och försvarade detta utan att någonsin kliva in i det och vara där en stund för att känna efter om det kanske var det “rätta” eller den enda sanningen.

Och Gud förbjude att det kom en nyfiken scout och undrade över saker…och varför det var tvunget att vara likadant överallt.

Men så här i korstågens och terroristernas tid så måste alla tro på en Gud förstås. Och absolut inte undra och reflektera kring syfte och varför….

PS. Apropå soldater och scouter så är det ett uttryck jag lånat av Julia Galef. Helena tipsade mig om henne häromdagen.

Julia säger så här: “Vad längtar du mest efter, är det en längtan att försvara dina egna övertygelser eller en längtan efter att se världen så tydligt som du kan?”

Perspective is everything, especially when it comes to examining your beliefs. Are you a soldier, prone to defending your viewpoint at all costs — or a scout, spurred by curiosity? Julia Galef examines the motivations behind these two mindsets and how they shape the way we interpret information, interweaved with a compelling history lesson from 19th-century France. When your steadfast opinions are tested, Galef asks: “What do you most yearn for? Do you yearn to defend your own beliefs or do you yearn to see the world as clearly as you possibly can?”

 

att få syn på mig själv

där satt jag. med hakan nere vid knäna. eller så kändes det i alla fall. när frågan kom.

Är det sant? Eller är det din historia om den personen? frågade Maria Paz. 

och hakan ramlade ner. långt långt ner. och jag visste verkligen inte vad som var sant. min inre kompass som varit så tydlig snurrade runt runt. den enhet som jag haft mellan hjärna+hjärta+händer var raserad. jag visste verkligen inte vad som var sant.

till sist fick jag fram ett par ord.

Jag vet inte om det är sant. Det kan vara min historia om den personen. svarade jag. 

den dagen fick jag syn på mig själv igen. från ett helt annat och oväntat håll. en dag i en djupdykning in i mig själv. för att få syn på mig själv. i en workshop ledd av Maria Paz med ett ursprung i Byron Katies “The Work”.
And it works 🙂

tidigare inlägg med Byron Katie, här och här.

Page 1 of 5

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén