att läsa en bok i rätt tid

Ibland är det så känner jag. Att jag börjar på en bok, kanske tragglar mig igenom ett kapitel eller två. Låter den ligga bredvid sängen i en hög med andra likadana lästa i ett kapitel eller två.

Så kommer en dag då jag plockar lite i högen. Väljer ut någon av dem och ser om det finns något i boken som resonerar i mig nu. Just detta skedde med “Kosmosdialogerna” häromdagen. Jag hade 2015 (när jag skaffade mig boken) läst det inledande kapitlet och det första av samtalen mellan Kosmos och Anna. Sen bidde det stopp.

Tills jag tidigt i lördags morse plockade upp boken igen. Och har sedan dess i hög fart plöjt alla de återstående 11 samtalen mellan Kosmos och Anna. Läsningen och innehållet har känts så rätt just nu. Här där jag är på min resa.

Kosmosdialogerna handlar just om en dialog mellan Anna och Kosmos. Och Anna som är en rätt envis journalist ställer Kosmos mot väggen och kräver svar på frågor som mänskligheten vill (och tror sig behöva) veta.

Eftersom jag känner Anna så kunde jag höra hennes röst inuti mig när jag läste. Nästan som att jag lyssnade till en ljudbok. Och Kosmos röst blev en av mina inre röster. Som att den kom från mig. En otroligt fin upplevelse och jag har som vanligt en massa hundöron i boken som jag ska dela med er. Så småningom. En favorit nedan….

K (kosmos): Så när jag talar om mod handlar det om att våga stanna i det som är obehagligt och våga använda det som en språngbräda för att ta sig vidare.

A (anna): Alltså om att inte följa impulsen att ta bort detta, utan om att stanna kvar i det jobbiga. De när impulsen är ju jättestark så fort någonting är obehagligt, på vilket sätt som helst; ta bort, ta bort! Och dessutom lever Ami och jag i en tid och i en kultur som är inne på samma spår, i sig: allt är obekvämt, allt som gör ont ska bort. Fort!

K: Ja.

A: Men det är det man får stå emot. Det är det du säger, eller hur? OM man vill veta vad som finns bakom, eller på andra sidan om lidandet.

K: Ja, så är det. Och bakom oss finns jag.

A: Det har jag fattat.

K: Och jag vill poängtera vikten av att försöka förstå sig själv i reaktion till mig. Att våga ställa frågor som: Vad har jag för syfte i världen? Vilket är mitt uppdrag? Varför är jag här, ifall jag plockar bort allt som har med mina roller att göra, som yrkesmänniska eller som mamma eller pappa eller barn, eller vad det nu kan vara för något.

A: Mmm.

K: För någonstans vet vi allihop att vi har en annan roll att anta, också. Och att det är den viktigaste av alla. Att ikläda sig.

A: Ja.

K: Och den rollen är ingen mindre än den som medskapare till det nya universum.

A: Jag vet inte vad jag ska säga.

K: Nej, för det kan ju låta storslaget, kan man tycka.

A: Typ.

K: Men det är det inte för mig. Det är bara fullständigt naturligt och ingenting konstigt. Men för er människor kan det kännas för stort att ta på sig.

Och jag minns ett av mina tidigare inlägg. Ett inlägg där jag skrev om hur jag nu i mitt liv har liksom ett måste att närma mig det jag är rädd för eller känner obehag inför. Att jag vill komma så nära det så att jag ser det i vitögat. Och då använder jag mig av allt mod i mig. Allt som går att uppbringa. 

Share

vad är det bästa som kan hända?

Jag skriver under på denna debattartikel av Navid Modiri“Vi behöver inte mer debatt – vi behöver lära oss att lyssna.” Fast jag tror att vi egentligen bara behöver påminna och träna på lyssnandet. Inte att vi måste lära oss att lyssna. Det vet jag att vi alla kan.

Det han beskriver är att de nuvarande normerna, systemen, strukturerna (- ja, vad ska vi kalla det? Jag tror att ni vet vad jag menar ) inte tillåter ett samtal. Allt byggs upp för att polarisera och skapa vi och dom. För att visa svart och vitt. För att det bara kan vara si eller så. Inte både ock.

Du kan ju inte både ha kakan och äta upp den. Jo, det tror jag. Om jag äter upp kakan i mindre bitar så har jag den kvar fysiskt utanför kroppen längre. Och när jag till slut har ätit upp hela kakan. Ja, då har jag kvar mina minnen av den. Och då har jag både kakan och har ätit upp den.

Men nu är det väl kanske inte ett samtal om kakor som får politiker att lyssna och ta ett första steg till att utveckla politiken och demokratin genom samtals-kultur och i mina förhoppningar även en tänkande miljö.
Och min fråga som triggar mig just nu: Är det verkligen politiker som ska/kan utveckla politiken och demokratin idag?
Det jag bromsas av är min föreställning om att de sitter alldeles för fast i rådande omständigheter och “köper” kanske inte allt som är där. Men förstår inte att det finns något annat möjligt system/ny rådande omständighet som kan gälla istället. Bara vi provar. Provprata, provtänk och prova på riktigt.

Vad är det bästa som skulle kunna hända?

Share