innan du kan vara med andra…

…bör du först lära dig att vara med dig själv – alltså gilla att vara ensam med ingen annan än dig själv. Att träna på att vara ensam med sig själv är väl värt att lägga tid och kraft på.
Elias Ehmann

Det kanske kan vara så som Jennifer Stitt skriver:
Vi kan kommunicera med nästan vemsomhelst närsomhelst 24/7. Men har vi tappat bort vår kapacitet att vara ensamma, och därmed även vår förmåga att att tänka nytt?

Eller som Emerson sa:
“In the morning, – solitude; … that nature may speak to the imagination, as she never does in company.”

När kan du lyssna och ta in det som är sant och riktigt för dig?
Ofiltrerat, när det når dig för att filtreras, kritiskt granskas och kännas på av dig.
För att kunna landa i din sanning just nu.

Share

10 steg – nummer 4

“You cannot be lonely if you like the person you´re alone with.”

Om du gillar den personen som du spenderar tid med kommer du aldrig att känna dig ensam. 

Vilket får mig att tänka på alla de gånger jag har fått höra att det är något onormalt i att vilja vara ensam, i all vilja vara själv, i att inte hela tiden umgås med andra.

Som att det vore mer värt att umgås med andra framför sig själv…..
Som att jag som person inte är värd något i min ensamhet…

Hur galet och tokigt är inte det 😉


PS: Råd nummer 4 ifrån Wayne Dyer, med min reflektion

Share

jag är inte rädd för att leva

Och.
Jag är inte rädd för att dö längre.
Jag är inte ens rädd för att inte vara normal igen.
Jag är faktiskt rädd för att vara normal igen.
Att återvända till min vanliga tillvaro som jag haft tidigare,
där så mycket av livet och skönheten i livet liksom bara passerade mig.
Där jag inte tog mig tid att titta upp och se hur bladen växer på träden,
hur molnen fyller himlen. Hur solen rör sig. Hur månen ler åt mig.
Där jag inte var medveten om mina andetag eller där jag tog mig tid att
stanna upp för att känna lukten av ett sommarregn,
eller höstens dofter i skogen.
Där mitt lyssnade inte var uppmärksamt på livet runt mig,
Då jag inte riktigt lyssnade på de människor i mitt liv och vad som de
berättade var verkligt och sant i deras liv just där och då.
Jag är rädd att jag ska glömma allt detta och bara gå vidare med mitt liv,
inte helt levande eller sann mot mig själv.
Jag är rädd att jag inte längre ska notera hur sammankopplat allt är,
mitt liv med ditt, och våra liv med alla andra liv på denna planet.

Min rädsla är att förlora min inre eld, min inre kärna.
Min skaparkraft som jag har funnit och utgår från.
Jag är rädd att förlora kontakten med den nu när jag har hittat den.

Center of all centers, core of cores,
almond self-enclosed, and growing sweet–
all this universe, to the furthest stars
all beyond them, is your flesh, your fruit.

Now you feel how nothing clings to you;
your vast shell reaches into endless space,
and there the rich, thick fluids rise and flow.
Illuminated in your infinite peace,

a billion stars go spinning through the night,
blazing high above your head.
But in you is the presence that
will be, when all the stars are dead.

Jag inser att:
Döden och födelsen är inte separata – förnyelse kommer genom döden.
När jag har mött döden och ensamheten i mig och i mina relationer, när jag har förstått, när jag har tittat in i mig och insett att det finns tidlöshet.
När jag möter mina tankar, föreställningar, sanningar, förväntningar om att dö eller om att inte få tillhöra, när jag möter dem och låter dem få ta plats en stund, för att sedan släppa taget om dem och låta något nytt få plats.
Det är där och då det händer något i mig och  för mig.

Vad som händer där och då är att jag inte längre är rädd för att leva.

När jag har tittat i min inre spegel så har jag insett och accepterat min tidlösa eviga närvaro här.
Jag är inte längre rädd för att leva i denna kropp i detta liv.
Och livet blommar och visar sin bästa sida på min väg framåt. img_5442

Share