elakheten som kanske dödar relationen

En underbar fredag igår. Möten med R och senare med J. Insikter. Sol. Gemenskap. Djup.

Och så hör jag mig själv berätta för J hur jag fastnat i ett mönster av elakhet. Elakhet som långsamt dödar relationen till min älskade. Jag sitter på första parkett och ser allt ske framför mig. Ser mig själv återskapa mönstret om och om igen. Så här….

Exempel 1

Vi pratar och är oense. Kanske jag känner mig oense redan från starten till och med. Av en annan tidigare händelse som jag tar med mig in och adderar till denna. Jag noterar hur makens “bägare är full och snart kommer rinna över“. Stannar jag då upp och ger medkänsla till oss båda för att det inte är värt att vara oense om just detta? Nej, då tar jag fram ännu “en vattendroppe som definitivt får bägaren att rinna över“. Så skönt att få känna lite känslor av ilska och sorg….nej, det tycker jag verkligen inte, men ibland dras jag dit som om de vore en magnet. Istället för att vända mig ifrån detta mönster och välja en ny väg. Och det jobbigaste av allt är att jag ser allt detta ske som om jag vore en fluga om satt på väggen. Jag ser allt ske, samtidigt som jag är mitt i det. Och jag gör inte ett jota för att ändra något.
Kraschlandning rakt in i relationens mitt för att “döda” den.

Exempel 2

Vi är i ett samtal som handlar om en “fakta“. Maken vill prata om bara “fakta“. Men för mig är den djupt förknippad med “känslor“. Jag får svårt att förklara varför jag känner dessa och varför jag behöver ha dem med. Jag känner mig ifrågasatt som Tess för att jag vill och behöver ta med känslorna in i samtalet. Men det skulle ju bara handla om “fakta” tycker maken. Jag vet säger jag, och jag “känner” så här när vi pratar om “faktan” så det behöver jag ta med in i samtalet. Att du alltid ska “känna” så mycket säger maken och min “identitet” får sig en rejäl smäll. Inte längre bara mina “känslor” som inte får en plats i samtalet – får jag ens en plats att vara med i vår relation längre nu när min “identitet” får sig en smäll?
Även detta mönster kan jag se utifrån och från att vara mitt i det. Och även här har vi båda svårt att ändra vårt beteende och vi ramlar som vanligt in i samma gamla mönster.
Kraschlandning igen rakt in i relationens mitt för att “döda” något.

Skenet bedrar?

Ja, i alla fall på bilden bredvid….då hade vi haft en sån där stund av att vara oense och vi pratade inte med varandra på “rätt nivå”, gamla mönster drog oss ner in i relationens avgrund. Vi pratade knappt alls med varandra efter bilresan norrut. Uppförde oss som vanligt i andras sällskap, men en iskyla oss emellan som satt i ett dygn.

Ändra mönstren

Att ändra dessa mönster som vi sitter fast i är lättare sagt än gjort. Min tillit just nu till att vi klarar av att ändra är hög. Min tillit till att vi kommer att ta flera små steg i “rätt riktning” är även den hög. Min tillit finns till att vi även kommer att ta steg i “fel riktning”och till att vi även kommer att få ett par bakslag. I den stora helhetsbilden är min tillit till att vi klarar av att ändra mönstren den som slår högst.

Våra första små steg som vi har tagit till idag är främst två. Ett av dem är att vi blivit medvetna om när vi hamnar i våra gamla mönster. Även om vi idag ännu inte där och då raskt kan byta håll och lämna dem. Det andra steget vi tagit är att vi nu vid ett par tillfällen samtalat på en slags meta-nivå om just dess mönster och att vi behöver lära om hur vi ska vara oense framöver. För ense om allt kommer vi nog aldrig att vara, det är inte vår melodi.

Ett annat steg som jag har tagit är att förstå vad som ligger bakom mitt agerande när jag mot allt förnuft ändå slänger in en droppe till så att bägaren rinner över.
Jag är rädd för att vara i det tomrum som finns bortom känslorna. I det tomrum som är som ett stort svart hål. Då går jag hellre igång och söker rätt på ilska hos mig eller annan för då kan jag i alla fall “slippa” tomrummet. Som ett sätt att byta ut en känsla mot en annan som jag skrev om på Instagram häromveckan.

PS: Tillagt måndag den 19 november….

“It’s not necessarily a bad thing to fight. There are plenty of strong yet volatile couples, colleagues and friends. But certain lines should not be crossed, and it’s important to repair. To do that, you need to validate the other person’s feelings and appreciate that he or she experiences things differently than you do.

What most people don’t realize is that you’re not actually fighting about money or commitment or who does the housework. What you’re really fighting about is feeling a lack of affection, respect, power…or some combination of three.”

Orden ovan är kloka Ester Perels och jag lånar dem gärna om och om igen. Hon är så klockren och går direkt på “pudelns kärna”. Den där kärnan som visar sig vara precis därför som mönstret för mig återupprepas.

Share

erotikdödare nummer 1?

= OMHÄNDERTAGANDE

Japp, du läste rätt. Att ta hand om någon annan är värsta erotikdödaren.
Vadå? Så att jag tar hand om min sambo/partner gör att jag inte vill ha sex med hen?
Ja, klart att du kan vara öm och vilja din partner väl. Men när du kliver över gränsen och blir som din partners förälder….då är erotiken dödad. Brutalt mördad av dig.

Och du förstår säkert ingenting. Du är ju bara snäll och hjälpsam och hur skulle det annars vara om ingen tog hand om er. Dig och din partner. Och din partner är ofta otacksam för att jag gör allt detta. Den inser inte hur mycket du offrar för att vara den omhändertagande. Och du kan samtidigt inte i detta “space” vara kåt på den du tar hand om. Det finns oftast inte utrymme att samtidigt som du uppoffrar dig själv för att ta hand om någon annan, att det ska finnas utrymme för erotik och sexualitet och kåthet.

Och i ärlighetens namn – du inser inte heller hur mycket du offrar genom att vara den som är omhändertagande. Ofta sker allt detta omedvetet och du inser som sagt inte att det är en erotikdödare för er båda.

Och ibland kan jag se att det sker så utstuderat. Precis det ovan. Att kvinnan (i det här fallet) verkligen behärskar rollen som den omhändertagande och med järnhand styr sin man (i det här fallet) så att han alltid känner sig otacksam för att han inte uppskattar allt hon gör för honom och familjen. Skuld för att han inte gör lika mycket som henne. Och han får även känna skam för att han vill ha sex någon gång. Och om hon skulle vilja ha sex och han inte vill. Ja, då är han otacksam igen.
Sådär pågår det om och om igen.
Och hon, hon är medveten om detta spel i allra högsta grad. Hon har ju haft de bästa läromästarna…sin mamma, sin svärmor och sin mormor. Kunde de styra så kan hon.

Men oftast sker detta helt omedvetet. Och du vet inte varifrån detta omhändertagande kommer ifrån. Att du bara omedvetet kliver in i den rollen.
Syna gärna dig själv.
Kliver du in i den rollen och vad händer med din sexualitet med din partner när du kliver in där?

När jag synar mig själv tillbaka till småbarnsåren så ser jag tydligt erotikdöd genom omhändertagande. Och en glädje att kunna släppa taget om omhändertagandet. Dela på det. Och återuppliva erotiken igen.

Viliman Viliman

Inspiration förstås av Ester Perel som vanligt…här intervjuad i podden Pleasure Mechanics (som jag bara lyssnat ett par avsnitt till och vill höra mer av) av paret Charlotte och Chris Rose. Avsnitt #269 heter “On Sex, Power and Desire”:

“CMR: And how much do you think caretaking plays into this especially with these generations who are caretaking young children and older parents at the same time often a partner is ill. You’ve talked about caretaking as an anti-erotic-

EP:Yeah.

CMR: And yet many of us by necessity are caretakers so how do we balance that?

EP: So see what’s very interesting is that sometimes the woman who has an affair is exactly in that role.

CMR: Uhuh.

EP: So she’s not too busy, too tired, and too stressed. The context in which she’s caretaking is one that she experiences as erotically numbing.

CMR: Right.

EP: She cannot think about herself in the place where she’s busy thinking about everybody else, as the consummate caretaker that she is. And hence when she creates a space that is secluded for herself, in which she can express her own desires, as in an affair- and this is not to justify it or to condone it- this is really to- because it’s been a major piece of my understanding of this phenomenon- she connects to her sexuality quite wonderfully. Or to her sensuality or to her erotic self. However we want to name it. I think that when I look fundamentally at what are the two main blocks that men or/and women need to confront in order to be able to experience a healthy, free, and unencumbered sexuality, I would say for the man, it is the freedom of the predatory fear. He needs to know he’s not hurting. And that therefore- and then he can- and that she’s enjoying- and then he knows that he’s in the realm of pleasure and sensuality and sex. And for her, it is the freedom of the burdens of caretaking. If she is constantly thinking about the wellbeing of the other- him- or her- it can be between two women, this is not a heterosexually scripted only. If she’s constantly thinking about her sense of responsibility, her selflessness, her sacrificial nature, her putting herself aside in order to be there for everybody else- she cannot tap into her erotic self. She needs to be freed from the burdens of caretaking in order to be able to focus on herself. And for that, in order to turn towards her, you know, to be able to focus on her own body, pleasures, mounting sensations etc.  I keep coming back to those two pillars. I hear – and this is more of a heterosexual script – I hear men telling me so often, you know, “nothing turns me on more than to see her turned on.” Yet I don’t hear many straight women ever say anything like this.  It’s irrelevant if he is turned on. You know what turns her on is to BE the turn on. And I think that the social role of women is so much to think about others that the erotic self of women must become more narcissistic – as in more self-centered, more self reflective. And that is actually something that we have never thought about – that in fact female sexuality may be much more narcissistic because the female social role is so other other-directed.

CMR: And we seek that balance in the erotic life.

EP: Yes.

CMR: Right.

EP: If she mothers him- or mothers her- mother’s her partner- she is at any moment a feeling that she’s into, you know, that when he says “How was it?” or when she says “How was it?” her experience is not “What was the experience like for you?” but it’s a veiled way of saying “How was I?” Then she knows that she’s in reassurance mode, and reassurance mode is mothering mode. And that is very loving, but not very sexy.”

Share