Resan till Jordanien – via korstågs fästningar, Döda Havet och Jerash

Vi blev hämtade i Wadi Musa av Mazen, vår guide som kommer ifrån Palestina. Mazen som fixat en större bil till vi skulle komma, så att vi långisar skulle få plats. Vi hinner inte ens ut ur Wadi Musa innan Mazen svänger in till vägkanten och ber oss att komma med in till stenen och vattnet. Vad? Jo, stenen som Moses slog på och så kom det vatten överallt i hela landet. Ok, vi hängde med. Vattnet var kristallklart och ja, där fanns en sten. Mazen sa att han inte var säker på att det verkligen var just den stenen, men att han var helt säker på att det var just detta vatten. Mmmm, tänkte jag, jag vet säkert att just detta vatten även fanns med på dinosauriernas tid. Fast det sa jag inte.

Nästa anhalt var Shobak Castle, en av fästningarna från Korstågens tid. Högt, högt upp på en kulle med en smal väg upp till entren. En väg där det inte går att möta en annan bil. Två får inte plats. Maken hade läst att den stora och ofta missade sevärdheten här var en brunn som man skulle klättra ner i, 80 meter rakt ner. Så han tog fram pannlamporna och vi satte av. Mazen, som varit här säkert 100 gånger förut, hade aldrig varit ner i brunnen och han hängde med. Det var mörkt och efter ett tag fegade jag ur och vände. Det var då det inte fanns några trappsteg kvar, de var så bortnötta, det fanns inget att hålla sig i och det var sand överallt. Tre modiga fortsatte hela vägen ner och tog sig sen ur brunnen från andra hållet och vandrade längs vägen upp. Var det värt det? Kanske om man istället går från andra hållet så att man klättrar de 8o metrarna upp istället för ner. Då kan jag tänka mig att prova igen.

 Mazen som hade halkat i mörkret behövde stanna och be, så vi stannade till vid världens minsta hotell (i bilen ovan…fanns en stor säng), hos världens bästa och snällaste beduin. Vid hans grotta rätt in i berget. Där hängde han om dagarna och tog emot besökare, bjöd på beduin whiskey, sålde något, samlade visitkort, visade sina antika mynt (från bland annat Nabateerna) och hade stora fotografier på kungen och prinsen. Jag fick ett armband som en gåva av honom. Tack <3


Sen åkte vi rakt mot Döda Havet. Passerade hökar. Mängder med hökar som cirklade längs klipporna då vi körde nerför, ner under havsytans nivå. Som lägst var vi nere vid -486 (!) m. 486 meter under havsytan vid Döda Havet som krymper och krymper. med ca 1 m per år. Hög hastighet, som förklarades av de fyra fabriker som i Israel och Jordanien utvinner ämnen ur vattnet i Döda Havet. Soligt och varmt var det här. Vi åkte med fönstren nere och njöt av vinden. Mazen köpte 10 kg tomater till frugan för 10kr. Och vi tog en avfartsväg uppför bergen mot nästa korstågs fästning.

   Kerak castle. Det är en fästning som även den ligger högt upp, omgiven av staden Kerak, en livfull stad. Och själva fästningen är ganska välbevarad och har tunnlar (som jag undvek) och en vy som är svårslagen. Nu när det var så grönt när vi var där tyckte kidsen att det såg ut som Skottska högländerna.     Jo, det kan vara så. Nämnde jag att det nu var mycket blåsigt och kallt? Och att vi var hungriga? Och att fästningen stängde kl 16? Ja, då gick vi till en restaurang precis utanför och åt en måltid som vi nu gillar. Hummus, bröd, sallad, kyckling, lammfärs, pommes frites och beduin whiskey 😉 Sen körde Mazen oss nerför bergen, norrut längs Döda Havet och fram till Samarah Dead Sea Resort, där vi fick låna en lägenhet av Ryan och Marie! Vi är så tacksamma för det! 2 nätter där, med bad i Döda Havet och i bubbelpoolen, häng på altanen och en bbq en kväll när det var strömavbrott. Livet är gott!


  

  

Hur det var att bada i Döda Havet? Oljigt, var den första känslan. Lite svidigt i de småsår som vi hade på ben och armar. Och väldigt lätt, bara du liksom la dig bakåt så fort det blev djupt. Typ vid knähögt vatten blev det sedan väldigt djupt just där vi badade. Det var lite kallt i Havet men vi badade bägge dagarna i alla fall. Smorde dock inte in oss i den så underbara leran som många andra gör. 

En av dagarna gick maken och jag på en promenad in i en Wadi som låg mittemot resorten. Där fanns det så småningom vattenfall, grodor, hökar och andra fåglar, några ödlor och spår efter getter och får.     Sen var det dags att åka vidare till huvudstaden igen. Denna gång till ett hotell för våra två sista nätter. Middag med Ryan ute på lokala Dubliners puben och sen stupa i säng. Vaknar till en kontinental hotellfrukost med pannkakor och annat gott. Och upphämtade av Mazen för en dagstripp norrut. Mot gränsen till Syrien – till den romerska staden Jerash. Många kallar den för den mest välbevarade romerska staden utanför Italien. Och vi som varit i både Pompeiji och Herculanum var beredda att hålla med.


  
  
  
  
 Det var fullt med ungar på skolbesök denna dag och det var helkul. De ville ta selfies med alla turister (inkl oss) och skrattade gott. De tränade på sin engelska genom att fråga oss saker. Bilderna säger mer än mina ord….  Mazen och jag utanför restaurang Um Khalil

Ett stort tack till alla som varit gästvänliga och tagit väl hand om oss, värdar, guider, och alla ni andra. Ett tack för denna gång till Jordanien!
Until we meet again 😉

PS. Här hittar du mina tidigare inlägg om vår resa:
Petra
Wadi Rum
Back to my roots
Drömresan

Share

Resan till Jordanien – Petra

Det duggade lätt mot fönstren och vi vaknade tidigt. Vinden ven genom de hoptejpade glasdörrarna i frukostmatsalen. Vi hoppade in i hotellets minibuss och åkte till den mytomspunna staden uthuggen ur klipporna – Petra.

PetraMap1

Solen kom ifatt oss och vi kunde packa ner våra jackor. Ett nybyggt besökscenter mötte oss och vi fann en guide att hyra för ett par timmar. Mahmoud. Jamie och jag bestämmer oss för att nappa på erbjudandet att rida på varsin häst ner till början av Al-Siq. Övriga gick…och det var en kort sträcka i lite nedförsbacke så var vi framme. Vid entrén till Siqen – wow, nu börjar det kände jag.
Genom Sikhen porlade rester av gårdagens skyfall och vi fick veta massor om Nabateernas tillförsel av vatten till dalen, hur de utvecklat detta och att det fortfarande finns kvar, hur de gjorde god handel med alla som ville resa igenom deras land, hur de anammat nya seder och bruk genom att inkludera godbitar från de inresande, hur de kunnat försvara sig och sin dal, hur deras gudomligheter beundrades och en massa annat. Siqen är 1,8 km lång och det är en så härlig känsla att promenera igenom denna. Ja, det finns färdmedel att hyra för de som inte orkar vandra själva, häst med vagn. Vi gick gärna och kunde få ta del av all kunskap och förståelse som Mahmoud delade med sig av.


Porlande vatten längs hela vägen genom Al-Siq.    

Mahmoud visar oss kamel karavanen som är uthuggen i sandstenen…ser du?
Bakom Andrew ser du den mest moderna varianten av vattentillförsel system med keramiska plattor och egen cement. 
 Andrew, Jamie, Hunter och Mahmoud i Al-Siq.
Precis där Siqen tar slut ser man genom öppningen, The Treasury. Och det känner många igen, antingen genom någon av filmerna som är inspelade här – exempelvis Indiana Jones (nr3) eller från foton som snurrar runt på webben. Vi blev lite omtumlade av åsynen också. Det är så jäkla maffigt att syna denna gravplats (för en kunglighet tror man) på nära håll. Och så säger Mahmoud – ni har väl berättat för de som är hemma att ni ska hit till The Tresasury just nu? För då kan de följa er på vår live-cam. Va, säger vi som fågelholkar….och kikar upp….Sen pekar han högst upp på The Treasury på en sönderskjuten urna, sänker rösten och berättar att hans farfar som ung var en av dem som med gevär skjutit mot urnan i tro att “skatten” skulle bli hans. Urnan var rejält sönderskjuten.

img_4859.jpgSer du The Treasury?  
En massa gravkammare…spana in trappstegen högst upp på den högra – där själen kan vandra ut och upp. 
Amfiteatern som är uthuggen ur berget. 
En av de få bostäderna som är uthuggna ur berget. Kamel garaget fanns under…

Vi vandrar vidare med Mahmoud tålmodigt berättande och lyssnande när vi ställer frågor eller funderingar om hur det kunde ha varit. Oftast bemötte han våra frågor och funderingar med ett “Thank you”. Vilket kändes så härligt! Han visade oss gravkammare på gravkammare, hur man gör en kamel i öknen i en glasflaska med hjälp av de olika sonderna och dess färger som finns inne i Petra. Sandsten i flera färger med dragning åt rött, rosa, orange. Han visade oss den ur klippan huggna amfiteatern – ett bevis på hur Nabateerna tagit tillvara den kunskap som Romarna kom med, och samtidigt gjort den på sitt sätt – dvs att hugga ut den ur ett berg. Ett sandstensberg. Han berättade att det just nu var parnings-säsong för åsnorna så vi kunde höra hannarna skria i högan sky. Han pekade på platser som vi skulle gå till när vi var klara med honom. Han gav oss tips på platser utanför kartan. Och slutligen säger han även att “You cannot get lost in here” som för att lugna oss om vi trampar upp ny mark – vilket är svårt att göra här. Ger oss order om vilken restaurang som vi ska äta på. Och önskar oss fortsatt tur på vår väg genom dalen upp till Al-Deir, The Monastery som ligger en bra bit längre fram, och därefter 800+ trappsteg uppför sandstensbergen.


Uppe vid Al-Deir finns flera utsiktspunkter/platser – alla märkta med “Best View”
Långt borta syns The Royal Tombs…
På väg upp till Al-Deir…många trappsteg är så nötta och trampade på att de inte längre finns. Trots det så var denna klättring uppför enkel och om du ville fanns det åsnor att hyra för transport uppför – EJ nerför. Men – tänk dig för!!
Hundar och hundvalpar lösa överallt – här är Jamie med den yngsta vi såg. 
Här väljer vi en egen liten väg på väg till några öppningar i berget.  Familjen framför The Monastery = Al-Deir.

Efter den vandringen tog vi en lunchbuffe, en titt i det bysantinska templet med mosaik golv, Jamie och jag fann två åsnor (Whiskey – min och J-Lo var Jamies) som tog oss från templet upp till de kungliga gravkamrarna, sidengravkammaren, mfl och till sist tillbaka till Siqen. Och sen gick vi hela vägen genom Siqen upp till besökscentret i en lätt lutande uppförsbacke – då var vi möra i benen av våra 25 000 steg enligt Hunters stegräknare.

  
Silkesgravkammaren – fått namnet för färgerna skull. 


Eftermiddagspromenaden hemåt genom Siqen, nu utan vatten…
 Jamie och åsnor…

Tillbaka till hotellet, chillade och tog sen en taxi ner till down-town Wadi Musa där vi åt middag. Hem igen och sov inför dag 2 in i Petra. Om möjligt var det ännu blåsigare dag två och vi hade egentligen bara ett mål för dagsturen, upp till High Place of Sacrifice. Där Nabateerna offrade till, dyrkade och tillbad sina gudar. Utsikten från den platsen var över hela dalen och bara den var värd hela turen in i dalen igen. Samtidigt som jag måste erkänna att det är så himla underbart att bara få vandra genom Siqen. På vissa ställen är den drygt 2 m bred, och klippväggarna som tornar upp sig når upp till 80 m. Den är en av mina favoriter i Petra.


En strålande sol, kallt och blåsigt dag 2 på väg upp till High Place of Sacrifice.
En klättring på många trappsteg längs ravinen, först på ena sidan, sen på andra sidan. Ser du både Jamie och Andrew på bilden?

…och ibland var även trappstegen på denna klättring liksom helt utnötta.
Jamie tittar ut över dalen och bakom den toppiga toppen till höger ligger Al-Deir. 

Ner och till vänster ligger Wadi Farasa och det vita taket bredvid Andrews axel är det bysantinska templet.
  
  

Om jag kan rekommendera ett besök till Petra? Ja, åk! Tag gärna flera dagar – gör som fransmännen och bo här i 3 dagar så att du i lugn och ro hinner med allt, och även det som ligger utanför turistrutten, ta dig tid att pausa och bara vara i denna magnifika dal, insup Nabateernas visdom och låt dig omslutas av mystiken i denna del av världen och det världsarv som Petra är!
Nästa gång jag kommer tillbaka vill jag besöka Wadi Farasa, klättra upp på klippan mittemot The Treasury och bege mig till Little Petra. Dessa tre hann vi inte denna gång!

Note to self

PS. Här kan du läsa om våra första dagar i Wadi Rum.

 

Share
Go Top
Translate »