Om att vara förälder….

Jag lyssnade just klart på boken “Daring greatly” av Brene Brown.

Ett av kapitlen i slutet var inriktat på föräldraskap. Två delar i det kapitlet som fäste sig särskilt mycket i mig.

Det ena:
när ditt barn kommer in i rummet eller i närheten av dig så är ofta det första du ser något negativt kanske. Till exempel att han inte har tagit på sig en ren tröja. Eller att hon fortfarande inte har borstat håret. Och den här kritiska tanken du har – även om du inte säger den så SYNS den långa vägar i hela ditt ansikte.  Brene föreslår enkelt (men nog så svårt) att helt enkelt låta ditt ansikte säga det som ditt hjärta vill säga. Att låta ditt ansikte verkligen visa att du tycker om ditt barn. Även om håret är oborstat eller om tröjan är smutsig. Ett barn förstår ditt ansiktsuttryck på några sekunder. Så låt det vara ett uttryck som visar din kärlek. Låt ditt ansikte lysa upp ditt barns möte med dig.

Det andra:
när du som förälder tror att det är vad du säger och inte vad du gör som visar barnet hur den ska agera i världen och med omvärlden. Att du kanske är “fast” i en övertygelse om att det finns rätt sätt att vara förälder och fel sätt. Att du ännu inte har förstått att det enda som spelar roll i föräldraskapet är vad du gör. Hur du är och hur du agerar i din värld och med omvärlden. Att det är hur du är som vuxen som visar ditt barn hur den kan vara som vuxen. Är du idag den vuxna du vill att dina barn ska växa upp och bli?

Brene bjuder på delar av boken och nedan finner du hennes förslag till manifest för oss som föräldrar – att vara en helhjärtad förälder. 

Brene Brown och alla hennes manifesto´s finner du här

Share

svårt att begripa att jag varit förälder i 18 år

Min förstfödda fyller 18 år och jag finner mig i tankar och känslor kring hur allt har varit. Och inser i allt att jag har så svårt att begripa, att fatta, att förstå att jag har varit förälder i 18 år. Och passar på att även här säga GRATTIS min fina!!

Både WOW och Shit samtidigt. Hur gick det så här snabbt? Vad är det som har hänt med mig? Vad har hänt med min förstfödda? Och vad har hänt med oss tillsammans, och i vår lilla familj?

Jag kan landa i en skön trygghet och stor tacksamhet av att få ha varit förälder och uppleva allt som jag hittills har fått vara med om och känner även en stor nyfikenhet och glädje i vad som komma skall.

För jag kommer nog varje dag och vecka och månad och år att reflektera över vad som varit och vilken lycka jag har i att få vara förälder till en 18-åring, som fortsätter att växa, att lära och mognar i livet. Och njuter av livet.

Om du är förälder – kan du liksom begripa att du är det?
Och vad föräldraskapet har gjort med dig?

PS: Påminns om detta…
“The end product of child raising is not the child but the parent.”

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Share

hon och han

– Kom och sätt dig bredvid mig, sa hon.
– Nej, jag vill sitta här, sa han.
– Då blir ju jag ledsen, sa hon. Kom och sitt bredvid mig!
– Ok, sa han.

 

– Vill du följa med mig till affären? frågade hon.
– Nej, jag gör XXXXX, sa han.
– Då blir ju jag ledsen och det vill du väl inte? sa hon.
– Nej, sa han och rusade fram för att krama om henne som han älskade så mycket men som krävde att han hela tiden skulle se till att hon inte var ledsen. Det var jobbigt. Men det kunde han ju inte säga eller visa…..för då skulle hon ju bli ledsen, hann han tänka under tiden.

 

Hon = mamman som inte vet bättre, som inte är medveten att hon lägger ett stort ansvar hos honom, som att ansvaret för hennes lycka och icke-ledsenhet hänger på bara, enbart och endast på hans handlingar.

Han = barnet som just är i fasen att upptäcka sig själv som egen person och utforska hur han hänger ihop med alla runtomkring sig. Som inte vill göra någon ledsen. Och som framförallt gör exakt som hon (hans mamma) vill så att hon inte ska bli ledsen. När hon hotar med att bli ledsen.

SparaSpara

SparaSpara

Share

djupa samtal på kvällspromenaden

Tack vare vår lilla vovve så går vi ut och går mer. Och när vi går tillsammans i familjen blir det samtal. Samtal som har ett annat djup än vid andra tidpunkter oftast. Och vad av dessa som är hönan eller ägget vet jag inte riktigt. Just nu väljer jag att tro att det är samtalen som kommit av vovven och hans behov av promenader.

Ikväll var det ett sådant djupt samtal igen. Jag, vovven och bägge sönerna gick ut. Lite motvilligt från J´s håll och där började samtalet. Och ja, tidigt brast både hans och mitt tålamod och jag hamnade igen i den där tjat- och gnat-fällan som mammor ofta gör. Fortsatte att hävda att jag bara påminde honom och att jag inte tjatade och att jag bara gör det för att jag vill honom väl och för att jag som hans förälder har ett ansvar. Och han svarade att han var inte glad över detta tjat/påminnelser och att han inte ville ha det så.

A´s instick var oftast för att muntra upp eller för att hålla med någon av oss. Så vi fick lite tystnad i vårt samtal på det viset. Tystnad där vi kunde få reflektera en stund medan A pratade.

Och först nu, ett par timmar efteråt, kan jag landa i vad det egentligen handlar om. Att det jag gör inte är bra för J. Att han lär mig, igen, en läxa. Ger mig en gåva. Självinsikt.
Att när jag gör som jag gör med tjat, gnat och påminnelser inte har den effekten jag hoppas på utan totalt motsatt effekt. Det skapar en känsla hos honom som att jag inte har tillit och tilltro till honom. När det är just det jag vill kunna ge honom.
Men att jag inte tror att jag kan göra det ännu och därför använder mig av tjat, gnat och påminnelser som ett verktyg för att han ska visa att han kan så att jag sen kan lita på honom fullt ut.

Och så funkar det inte alls.

Tack J för gåvan ikväll, jag ska träna på den och jag hoppas att vi kan vända denna effekt innan det är försent. Jag börjar redan nu med tilliten. Även när det gäller tandborstningen.

Tack min fina älskade J.

MINOLTA DIGITAL CAMERA
Throwback to a galaxy far far away…

Share