Om att vara förälder….

Jag lyssnade just klart på boken “Daring greatly” av Brene Brown.

Ett av kapitlen i slutet var inriktat på föräldraskap. Två delar i det kapitlet som fäste sig särskilt mycket i mig.

Det ena:
när ditt barn kommer in i rummet eller i närheten av dig så är ofta det första du ser något negativt kanske. Till exempel att han inte har tagit på sig en ren tröja. Eller att hon fortfarande inte har borstat håret. Och den här kritiska tanken du har – även om du inte säger den så SYNS den långa vägar i hela ditt ansikte.  Brene föreslår enkelt (men nog så svårt) att helt enkelt låta ditt ansikte säga det som ditt hjärta vill säga. Att låta ditt ansikte verkligen visa att du tycker om ditt barn. Även om håret är oborstat eller om tröjan är smutsig. Ett barn förstår ditt ansiktsuttryck på några sekunder. Så låt det vara ett uttryck som visar din kärlek. Låt ditt ansikte lysa upp ditt barns möte med dig.

Det andra:
när du som förälder tror att det är vad du säger och inte vad du gör som visar barnet hur den ska agera i världen och med omvärlden. Att du kanske är “fast” i en övertygelse om att det finns rätt sätt att vara förälder och fel sätt. Att du ännu inte har förstått att det enda som spelar roll i föräldraskapet är vad du gör. Hur du är och hur du agerar i din värld och med omvärlden. Att det är hur du är som vuxen som visar ditt barn hur den kan vara som vuxen. Är du idag den vuxna du vill att dina barn ska växa upp och bli?

Brene bjuder på delar av boken och nedan finner du hennes förslag till manifest för oss som föräldrar – att vara en helhjärtad förälder. 

Brene Brown och alla hennes manifesto´s finner du här

Share

svårt att begripa att jag varit förälder i 18 år

Min förstfödda fyller 18 år och jag finner mig i tankar och känslor kring hur allt har varit. Och inser i allt att jag har så svårt att begripa, att fatta, att förstå att jag har varit förälder i 18 år. Och passar på att även här säga GRATTIS min fina!!

Både WOW och Shit samtidigt. Hur gick det så här snabbt? Vad är det som har hänt med mig? Vad har hänt med min förstfödda? Och vad har hänt med oss tillsammans, och i vår lilla familj?

Jag kan landa i en skön trygghet och stor tacksamhet av att få ha varit förälder och uppleva allt som jag hittills har fått vara med om och känner även en stor nyfikenhet och glädje i vad som komma skall.

För jag kommer nog varje dag och vecka och månad och år att reflektera över vad som varit och vilken lycka jag har i att få vara förälder till en 18-åring, som fortsätter att växa, att lära och mognar i livet. Och njuter av livet.

Om du är förälder – kan du liksom begripa att du är det?
Och vad föräldraskapet har gjort med dig?

PS: Påminns om detta…
“The end product of child raising is not the child but the parent.”

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Share