Käftsmällar av Jenny

Minns du Jenny? Hon som olovligt har flyttat in i min kropp och tar kommandot ibland. Häromdagen var hon rejält på hugget och gav mig ett par käftsmällar med sin raka höger och sylvassa vänsterkrok. Jag var inte beredd. Hon knockade mig och jag var nere för räkning i ca 18 h. Jenny, det räcker nu!

I min logiska och rationella värld, som jag kan gå tillbaka till efter de där timmarna i hjärn-kaos, vet jag en massa saker. Jag vet att jag litar på mig själv. Jag vet att jag litar på maken. Jag vet att jag har en massa support i familj och vänner. Jag vet att hjärn-kaoset just nu beror på att jag inte är beredd och att det dessutom är struligt med mina balanser av alla dessa hormoner som snurrar i hög produktion fast de inte ska. Eller i låg produktion fast de inte ska.

Hjärn-kaoset och en hormonkurs

Ja, det är inte en klockren balans för tillfället av min progesteron och östrogener. Jag bytte för en knapp vecka sedan från progesteron tabletter tillbaka till Progesterall-krämen. Och den omställningen har jag märkt av. Det har maken fått känna på också. Även han fick nog en käftsmäll eller flera av Jenny.

Jag har gått en digital hormonkurs under veckan hos Therese Renåker. Den tog mig 2 kvällar att ta mig igenom 36 lektioner. Tydliga, enkla att förstå, mycket nytt för mig och en ökad nyfikenhet att veta och förstå mera. Jag hoppas att även maken vill kika på denna så att vi kommer i balans vad gäller kunskap. Jag kan varmt rekommendera kursen, “Du och dina hormoner”!

Therese pratar i ett kapitel tidigt i kursen om hur nervsignaler och hormoner handlar om kommunikation och säger så här:

Precis som jag upplever det….

Jag har försökt att förklara för maken och för andra att jag upplever stunderna när Jenny kliver in med full kraft som att jag
1) inte har tillgång till någon av mina visdomar, kompetenser och erfarenheter
2) saker jag behärskade enkelt förut är numera helt utslaget
3) som vet att det här med sjävmedkänsla och självkärlek till mig själv är otroligt viktigt ändå inte kan hejda den här framfarten
4) pratar ett till språk i den hormonella kommunikationen och det är ett språk jag ännu inte lärt mig, men mitt i det så fnyser bara Jenny åt mig och tycker “Skyll dig själv, din gamla ragata, det här är ju ditt eget fel”, fast allt jag skulle behöva är att sakta ner och vara varsam mot mig själv och låta det ta sin tid att lära mig ett nytt språk.

Det jag upplever att Jenny har “gjort” i mig är att hon har öppnat upp mina gamla och dåliga Autobahns, och väljer dem så fort ett stimuli dyker upp. Förr hade jag tillgång till mindre och behagligare vägar och stigar. Som gav mig långsamhetens lov och därmed även tillgång att hinna få fatt i min visdom och skapa den respons till stimuli som hag var bekväm med och som även omgivningen kunde vara bekväm med.
Men nu….snabbt styr hon om mig till en autobahn, lägger i den högsta växeln och gasar på som den värsta racerföraren. Jag hinner inte ens bli medveten om att racet är igång förrän jag på håll upptäcker det. Och då, i stunden jag medvetandegör detta, i den stunden då kommer käftsmällarna rakt mot mig själv. Dömande, dömande, dömande.

Bästa maken försöker med all kraft stanna kvar och möta Jenny och mig och inte heller han klarar av att stå när smällarna flyger till höger och vänster. Han väljer att ducka ibland och framförallt väljer han oftast att inte slå tillbaka. (Alltså med ord, aldrig med riktiga slag….det fattar du väl!)

Flera tips som dykt upp i dessa dagar är följande:

  • Klimakterieportalen – en relativt ny hemsida med en massa bra input kring klimakteriet. Jag blev tipsad om den igår av maken så jag har inte hunnit spendera en massa tid där ännu.
  • Hypotyreos-Liv – en blogg om att leva med sköldkörtelproblem. Denna tipsade Therese om i kursen och även denna är ny för mig.
  • Snabb-kurs i kolesterol – likaså denna ett tips från Therese i kursen.

Att vara varsam med mig själv

Det är en gåva och ett förhållningssätt som jag har praktiserat och påmint mig om de senaste 10 åren. Innan dessa var jag rätt bra på att göra det automatiskt. Och nu, nu är det i mina hjärn-kaos-stunder HELT OMÖJLIGT.

Så just nu är jag tacksam att jag kan bli hållen av fina Helena som just nu har släppt sin podd. Tack, tack, tack – jag följer och lyssnar via iTunes och dina budskap når in i mig och påminner mig de stunder då hjärn-kaoset är vilande. Och en dag kanske de till och med kan överrösta kommunikationen från hormonerna och komma som nervsignaler till mig istället. Och vara som vänliga bilskollärare och helt enkelt ta över ratten från Jenny.

Share

Häromveckan fick jag träffa Helena på riktigt igen. Fysiskt. Med promenad och samtal i solen. Fortsatta samtal vid grön ärtsoppa. Och insikter som landade hos oss båda. Helena som läste högt ett par rader ut en bok. Rader som kom att bli en livlina för mig ett par dagar senare.
Du kan läsa Helenas orginal-inlägg via länken här: I det sista regnet (bok 3 av 12)

Att bli avvisad

Jag har flera olika delar i mitt yrkesliv som berikar mig och mina uppdrag. De spiller över på varandra med godbitar. Bra saker som ger mer åt det uppdraget jag är i just där och då. Så en kväll när jag fick ta emot ett samtal där jag får ett “Nej, tack – hon utmanar oss för mycket, henne vill vi inte ha.” Då satte en lång harang av samtal igång inombords. Samtal som inte förde mig framåt eller ur känslan av att vara avvisad. Petad. Utpekad. Utvisad.

Den som valde att säga “nej, tack” googlade mig och läste lite här på bloggen. Läst om det jag vågar blotta mig om. Och säger nej tack.

Den där långa harangen gav mig även smak på en massa olika reaktioner. Inombords. Som jag kunde fråga vidare kring till mina kollegor och andra i min närhet. Jag fick stöd och annat som jag behövde. Även om det är jobbigt att vara i känslan, i harangen och i blottandet till kollegor. Där och då var det precis det som behövdes.

Helenas ord då? De som hon läste högt för mig hemma vid hennes matbord?

”[…] vet jag att han är galen och därför bara kan tala ur hjärtat, så han är lätt att förstå sig på. Att vara galen kanske betyder just det: att sakna förmågan att dölja sina tankar och känslor bakom hjärtats ridå, att inte kunna uppträda så som samhället förväntar sig. När det inre sliter sig loss förlorar man de egenskaper som anses nödvändiga för att man ska kunna smälta in i den moderna civilisationen. Den som beter sig annorlunda genom att följa hjärtats bud stämplas som galning, en som inte klara sin roll i samhällets teaterpjäs.”

“Så du är galen?” undrar maken. “Nej, fortsätter han – det är normen som är galen. Som låter rädslan styra. Och det är lättare att bibehålla normen när man är rädd. Nej, det är ju snarare de som är galna. De som även är rädda. “

En som inte kan klara sin roll i samhällets teaterpjäs.

Är det jag? Nej, jag känner mig varken galen eller att jag låter min rädsla styra. Och jag kan galant klara av att spela min roll i samhällets teaterpjäs. Fast inte längre. Då sker det på bekostnad av mig. Och det är jag inte längre beredd att offra. Mig själv.
Jag låter mitt mod och min lust styra mig. Och det som gagnar mig och dig. Det måste finnas en mening i det som ska ske. Där jag ska agera.
När den meningen saknas, eller när lusten saknas eller när det som ska utföras varken gagnar dig eller mig då ställer jag inte längre upp på samhällets teaterpjäs. Då lämnar jag scenen och väljer andra alternativ.

Så du, du som vågar välja alternativa scener och vet hur du vill att teaterpjäsen ska se ut. Du får gärna kontakta mig om du är nyfiken på att ha mig med på den scenen.

Share

om varför jag bloggar?

En fin påminnelse från flera håll om att “show up”. Som jag tycker är precis det jag gör i livet. Och när jag har “showed up” och svarat an till det som sker så väljer jag att dela det med er genom min blogg, genom att skriva det som upplevts och erfarits, genom att dela med mig av mig och mina upplevelser och erfarenheter med er. Det är ett sätt att “show up” för mig.  Vadå “show up” kanske du tänker och undrar vad betyder det?

Jag ser det som såhär:

Att vara med det som kommer, det som dyker upp i stunden. Att i varje stund (eller i alla fall så många jag orkar) vara i det som sker, oavsett om jag hellre vill undvika och dra något gammalt över mig eller om jag vill att denna stund ska vara för evigt. Oavsett vilken känsla och vilken medvetenhet som väcks inom mig. Att stanna kvar i stunden med allt som sker där. Det är vad “show up” betyder för mig.

Helena påminde om att livet kanske rent av är precis så enkelt att det bara är två regler som gäller. 

  1. att vara med det som sker (to show up)
  2. samt att respondera (svara an) med det som sker (respond to what shows up)

Precis så.
Jag upplever något genom att vara med det som sker.
För att därefter respondera på det som sker.
Och i nästa steg dela med mig av det till er.

Kristin Lohr påminde mig även om “to show up” i sitt Thanksgiving Manifesto som jag lånat ett par strofer och översatt till mina:

  • Det är inte mitt jobb att göra alla andra bekväma i sina liv.
  • Det är inte mitt jobb att vara artig och medgörlig.
  • Det är inte mitt jobb att ta den traditionella vägen i mitt liv.
  • Det är inte mitt jobb att övertyga någon annan.
  • Det är inte mitt jobb att säga rätt sak.
  • Det ÄR mitt jobb att vara mig själv.
  • att känna
  • att expandera
  • att mjukna
  • att vara med det som sker
  • att respondera med det som sker
  • Det ÄR mitt jobb att vara människa, mänsklig.
Share

Intervjuad i 100%-podden

Lite nervös och med fjärilar i magen lade jag mig på sängen och lyssnade till det fjärde avsnittet i 100%-podden av Charlotte Rudenstam. Och jag fick rysningar i hela kroppen när jag lyssnade till mig själv. Det var härligt.

Jag är tacksam att Helena Roth tipsade Charlotte om mig via Twitter. Jag är tacksam att Charlotte bjöd in mig. Och jag är tacksam att jag nu idag får tillfälle att dela lite mer av mig med dig.
Vi spelade in intervjun i början av maj och nu äntligen är den tillgänglig för dig och mig.

 

Foto: Charlotte Rudenstam
Foto: Charlotte Rudenstam

 

Du finner 100%-podden och avsnittet med mig (100% Therese Mabon) på iTunes eller via Charlottes blogg.

Lyssna, reflektera, sprid, kommentera, skriv kärleksbrev. Gärna till mig med 😉

PS. Jag är även tacksam för alla nära och kära som jag har fått kraft av under min resa i livet. Njut vidare på din resa och tack för din gåva till mig. 

Share