Ett år efter inbrottet när vi var hemma

Ett år har gått.
Ett år efter inbrottet som jag skrev om här.

Och vi har verkligen lämnat det bakom oss och gått vidare. Inte ältat. Inte dröjt oss kvar i känslor kring det som hände. Lämnat, släppt taget och gått vidare. Och det känns som den rätta vägen.

Så blev vi påminda om detta för ett tag sedan. En frilansande journalist hörde av sig. Hon hade läst mitt inlägg och undrade om hon fick komma och träffa oss alla. Och intervjua oss. Ta med en fotograf för bilder. Och sedan sälja artikeln till en tidning på nätet.
Mitt svar var självklart – kom! Vi berättar gärna.

Och här kan du läsa vad som skrevs. Journalisten har intervjuat inte bara oss utan även en polis. Om inbrott. Och ja, hon var allt bra nyfiken och ställde samma fråga flera gånger. “Låser ni inte dörren?”

Låser du din dörr?
Vilken värld vill du leva i?

Skärmavbild 2016-03-20 kl. 18.03.00

Fotograf Jimmy Wixtröm

 

Share

Många besökare till mitt inlägg – Varför jag slutade arbeta som lärare

Mitt inlägg i förra veckan om att jag nu fick en insikt i varför jag slutade arbeta som lärare har snurrat runt och fått otroligt många visningar. Jag är glad att jag kommit till insikt och jag hoppas att även mitt inlägg har kunnat ge fler insikt eller annat.

Reaktionerna på Facebook har varit många och ett par kommentarer letade sig ända fram till blogginlägget.

Och så mitt i denna upplevelse så passade jag på att byta statistik på min blogg. Så jag har kunnat följa den gamla statistiken och se att många hittat till inlägget och i den nya statistiken så ser jag att 14 besökare letade sig fram till den sidan igår.

Undrar om den kommer att segla om mitt (enligt gamla statistikens) mest lästa inlägg om inbrottet?

Share

Inbrott när vi var hemma igårkväll

21.01 hör jag hur ytterdörren smäller igen. I soffan på övervåningen sitter jag med maken och yngsta sonen och tittar på Ghost writer. Äldsta sonen sitter i sitt rum och spelar LoL. En första känsla av olust kommer.
Jag hoppar ur soffan och går nerför spiraltrappan, ser att innerdörren står vidöppen och att ytterdörren inte är stängd. Hinner tänka att sönerna nog inte hade stängt efter sig när de kom hem från affären tidigare. Ser då att makens jacka ligger i en hög på golvet och den brukar han hänga upp. En andra känsla av olust dyker upp. Starkare.
Jag kommer ner. Lyfter makens jacka. Känner i hans fickor. Tomt. Inga nycklar. Ingen plånbok.
Öppnar dörren och kikar ut. Ser tre killar i äldre tonåren springa iväg. Fort. Mot Pippi-gården. En är lång och smal, en annan skymtar jag bara och den tredje vänder sig om och tittar på mig.
Jag ropar INBROTT och killen vänder sig om och drar. Alla övriga i familjen samlas vid dörren och vi går igenom vad som kan ha tänkas försvunnit med dessa killar. I yngsta sonens rum ligger hans morgonrock på golvet. Den är blöt. Av en snöig sko som trampat på den. Det lyser i garderoben och därifrån saknas alla hans sparpengar och det är mycket!
Dessutom saknas hans iPhone och hans vardagliga plånbok. Samt makens plånbok. Men inga nycklar.

Vi delar upp oss och går ut och letar efter dem i hela området. Kikar in i portar. In i garage. In i pingisrummet. Men nej, inget spår. Utomhus har vi däremot funnit pengar på marken i den riktningen dit de sprang. Guld-tior och enkronor. Bland det som blev stulet fanns nämligen mer än 1000kr i guld-tior. Blanka och fina som sonen samlat länge och putsat på vid tillfällen. Usch och fy och blä!

En stor klump växte i allas våra magar och den drabbade sonen kom i en lätt chock. Det var det mest obehagliga som hänt oss på länge. Hur kan jag lita på någon igen undrade min yngsta. Han undrade det igår och idag. Och vi har pratat och lyssnat och känt och funderat tillsammans kring vilket liv dessa personer har och har haft som gör att de begår inbrott. Hur mycket kärlek har de fått i sina liv? Och hur bra mår de efter att den första adrenalinkicken gick över? Hur kan de leva med sig själva?

Vad vi skulle ha kunnat gjort annorlunda har vi också ältat. Och en av de delarna som vi nu kommer att öka är att låsa våra ytterdörrar oftare. Samtidigt som jag inte vill leva i en sådan värld där vi måste bevaka och låsa in oss. Jag tror inte på en sådan värld. Jag vill tro på medmänniskan och på världen.

Jag lade igår upp ett statusinlägg på Facebook och är så tacksam över all kärlek, styrka och värme som har flödat till oss. Vi har verkligen känt den. Tack kära vänner!
Vi är lugnare nu och andades ut det mesta av klumpen i magen igår genom våra långa och lugna utandningar.
I inlägget skrev jag att jag skickade “bad karma” till dessa som gjorde inbrottet igår. Och just då kändes det helt rätt. Men just nu vill jag skicka villkorslös kärlek. Jag får börja vara den jag vill vara så får andra följa när de är redo. Under tiden skickar jag villkorslös kärlek i massor – till alla som behöver det, till alla jag känner och till resten av universum!

PS: Och vår lilla larmhund Snowy? Skällde inte han när de gick in? Nej, han låg djupt försjunken i sin kvällssömn.

PS2: Nu har bloggutmaningen pågått i tre veckor! Detta är inlägg 22 av 100.

 

 

Share