fördelar att leva utan livmoder

Häromdagen skrev jag ett första inlägg om att leva utan livmoder och det berörde människor i min närhet på sätt jag inte var beredd på. Självklart är detta bara mina tankar och mina perspektiv på hur det varit för mig. Och det kan inte jämföras mig dina. Jag var aldrig nära cancer-domen. Men ombud var och är. Avstå kanske från läsningen….

Om du däremot funderar på att göra ett ingrepp för annan anledning så kanske du är nyfiken på dina perspektiv…..

Fördelar

  1. att inte behöva stoppa in några preventivmedel i kroppen att kunna ha sex och älska när jag vill utan att ens fundera på att bli gravid
  2. att inte ha menstruation och lägga ut den pengen på tamponger och bindor som jag hade behövt under åren
  3. att inte behöva besöka eller ens undersökas hos en en gynekolog i den där stolen som borde uppdaterats för evigheter sen
  4. att män som känner ett stort behov av att “sprida sin säd” finner sig lite tillplattade av att inte kunna nå fram till mig som den man de vill tro att de är
  5. nämnde jag sex och älskog utan att ens fundera på att skydda mig mot graviditet

 

Nackdelar

  1. att inte veta när jag skulle haft en menscykel
  2. att inte veta när mensen skulle upphöra så att jag kanske haft någon koll på om det var klimakteriet som är på ingående
  3. att inte veta om de dagarna då mina bröstvårtor är ömma och inte vill vare sig bli rörda eller röra sig – att inte veta om det hänger ihop med klimakteriet eller ej
  4. att jag inte gjorde detta med eget bevåg utan att det var på läkares inrådan då jag hade förändrade celler….och mina tankar kring varför det kan vara så…kan det vara av det HPV som jag hade under mina aktiva sex-år som ung? Då jag hade klamydia som 17-åring. Kan det vara det som lätt fram till dessa cellförändringar?

Detta inlägg hänger ihop med förra veckans 14 år utan livmoder.

Share

14 år utan livmoder

Dags att berätta även här om mina upplevelser sedan jag fick genomgå en vaginal hysterektomi i december 2003.

Varför och hur?

I juli 2002 föddes min yngsta son och efter den förlossningen blödde jag länge, länge. Nästan upp till tre månader av och till. Länge för att vara mig. Och vid den påföljande undersökningen med cellprovstagning så konstaterades att det var lite för mycket och jag blev först ordinerat att ta bort en del av livmodershalsen.Vid det ingreppet så konstaterade de att det var 1 mm för mycket. Och så ville läkarna inte ha det.

Mitt samtal med läkaren blev ett som rörde sig kring om jag var färdig med att föda barn eller ej…för om jag/vi ville försöka skaffa ett barn till eller två – då skulle jag stå under väldigt nära uppsyn för att undersöka och se att det bara fick fortgå så länge jag mådde bra och mina prover visade likaså. Inget svårt beslut för vare sig mig eller maken. Vi var “klara” med att skaffa barn. Och vi kunde gå vidare med ett ingrepp för att genom vagina avlägsna livmodern.

Jag vaknade faktiskt upp lite för tidigt under mitt ingrepp och kunde prata med gynekologen när hon sydde ihop mig. Och fick kika på min livmoder nu när den var utanför min kropp. Som ett litet gråpäron. Liten. Grå för att den var utanför kroppen och utan blodtillförsel. Och inte längre en del av mig.

I tiden som följde med rehab så var jag väldigt annorlunda än övriga i min grupp. Jag hade i augusti även gjort en rekonstruktion av ett nytt främre korsband i vänster knä och höll på med träning för att kunna vara tillbaka till rugbylaget så snart som möjligt. Så när sjukgymnasten, för rehab i gänget som alla opererat sig vaginalt och tagit bort livmodern, sa att vi absolut inte fick göra några övningar stående och absolut inte, inte några hopp alls. När jag hade hört det en (1) gång så gick jag ifrån den rehab-gruppen och fortsatte med egen rehab på Sophiahemmet med min knä-rehab istället. Och allt har hittills funkat riktigt bra.

Mens då? Äggstockar och äggledare? Klimakterie?

Nej, ända sedan ingreppet inget blod, ingen menstruation. Både mina äggledare och   allt annat är kvar. Det var bara livmodern som den muskel den är som jag har fått borttagen. Mina äggledare och äggstockar sitter fast i vävnaderna där de varit sen de vuxit fram i mig. Och ja, på något vis sker ägglossning, men de kan ju inte komma ut till vagina för det är igensytt från där livmodern fäste vid vaginan. Så länge inget ingrepp har skett kring de hormonella delarna i mig så har jag heller inte kommit tidigare i klimakteriet. Jag var 34 år när ingreppet ägde rum.

Jag har pratat en del om detta med vänner och familj, men inte mött mer än en (1) vän som har tagit bort livmodern och hon fick göra det på en privat försäkring i Västra Götaland. Hennes största anledning var att bli av med menssmärtor och hon blev rekommenderad detta av sin gynekolog. Och hon har heller inte ångrat sig.

Som jag inte heller har. Min menstruation har aldrig varig vare sig smärtsam eller riklig, pågick kanske i 2-3 dagar åt gången och ofta väldigt långe emellan varje cykel. Jag har ändå varit glad att slippa menstruationen efter att vi var klara med familjebildningen. Den första gången jag kände att jag var sorgsen att jag inte hade en livmoder var att jag som enda kvinna i familjen inte kunde på ett naturligt sätt ha bindor och tamponger hemma och på så vis göra det synligt och naturligt för sönerna i deras uppväxt. Men så bidde det alltså inte. Utan spontana samtal och lek med tamponger någon gång (mamma, de här är ju värsta vattenbomberna i ett vattenkrig asså….som yngsta sonen sagt en gång).

Mer i ett annat inlägg om fördelar och nackdelar med att leva utan livmoder i nästa vecka.

 

Share