Växtvärk del 6

att göra förändringar utan att märka det förrän i efterhand – vissa steg sker så omedvetet i ditt system redan nu att du först blir medveten om att du sagt nej till saker du tidigare brukade säga ja till, när de inte längre gagnar dig, det här är vad du ska vänja dig vid för det är din framtid.

Om vikten av (att på ett sätt som passar dig) föra noteringar i din resa så att du genom att ta stöd i dem kan se hela din utveckling. Det är så himla lätt att se sin egen utveckling när du har “bokfört” vilka steg du gjort. Det kan vara svårare att se din utveckling om du inte “bokför”den.

En övning som jag ibland använder med mina klienter är att jag tar dem igenom 4 hörn.

Hörn 1 = startdatumet som klienten väljer – Hur kändes det då? Att vara där?
Hörn 2 = diagonalt mittemot startdatumet, vilket också är dagens datum – Hur känns det idag? Att vara här?
Hörn 3 = vid sidan av dessa båda så att du kan se HELA den resan som du har gjort mellan dessa datum. Vad ser du? Vilken utveckling har du gjort? Vad sticker ut och syns starkast för dig?
Hörn 4 = diagonalt mittemot hörn 3 och vid sidan om hörn 1 0ch hörn 2 – Nu när du ser på din resa och tar in vad du har hört dig själv säga om den – Vad i den vill du ta med dig in i framtiden? Vad vill du inte ta med dig? Vilka råd vill du ge till ditt framtida jag (tänk att du idag står som i ett nytt “hörn 1” och ser fram mot ditt framtida jag i ett nytt “hörn 2”)

Syftet med övningen är att ge dig/dem ett verktyg i att kunna se sin egen utveckling som om du/de vore en fluga på väggen i sitt eget liv.

Testa själv om du vill!

Jag skriver gärna i min dagbok och främst här…. att läsa tillbaka och se min utveckling synliggjord är som terapi för mig. Hoppas det funkar för dig.

Ursprunget från mitt tidigare inlägg om det är så här förändring känns?….

Share

är det så här förändring känns?

  1. att känna många känslor, ofta motsatta, samtidigt – som att du både är upphetsad och astrött, och du är rastlös och vill komma vidare.
  2. att inte ha koll på vilken riktning din kompass pekar åt – för det mesta känns ovant och nytt, inte riktigt som det brukar, och samtidigt är det precis som det brukar kännas, fast nytt, och det enda du vet är att även om du inte vet vart du är på väg eller varför så vet du att du är på väg och att det är det enda du kan göra.
  3. att känna sig ensam, kanske ensammast i världen – för inte ens du fattar vad som händer i dig, så hur ska någon annan kunna förstå dig, och vet du….det är helt ok att alla inte förstår dig, vet dock att det finns personer som förstår dig, sök dig till dem.
  4. att känna att det jag är/gör triggar igång andras tyckanden om mig – när jag växer så ser andra människor oundvikligen det, och de tvingas ta itu med sina bekymmer, men vet du….det är deras bekymmer och inte dina, även om de försöker att lägga skulden på dig, tro dem inte.
  5. att känna sig ansvarig för alla andra – det är verkligen, verkligen helt OK att sätta sig själv först! Ta på dig din egen syrgasmask innan du hjälper någon annan. Ta hand om dig och dina behov först. Det är inte meningen att du är ansvarig för alla andra före dig….det kommer inte att sluta bra för någon.
  6. att känna sig som att spela en roll av en annan, fast inte göra det, bara att rollen är så ny att den ännu inte känns som du – ja, det är jobbigt att bli mer av sig själv, för det är just precis vad det handlar om, att bli mer du och visa det för världen, läskigt för att du inte är van, läskig för att du måste testa live inför andra direkt på studs utan en massa genrep i hemlighet och VET att du är precis som alla andra, ingen annan har heller tränat på sin roll i att vara mer dem.
  7. att göra förändringar utan att märka det förrän i efterhand – vissa steg sker så omedvetet i ditt system redan nu att du först blir medveten om att du sagt nej till saker du tidigare brukade säga ja till, när de inte längre gagnar dig, det här är vad du ska vänja dig vid för det är din framtid.
  8. att fortfarande vara elak mot sig själv – ja, vi är alla livrädda för våra superkrafter, för att visa mer av oss själva för världen, för din inre kritiker får hur mycket arbete som helst om den är det humöret, och försöker ta kontroll på ditt växande, för “du ska ju inte tro att du är något”-den amygdala-snurren är det dags att sluta tro på. Var snäll mot dig själv, du utvecklas även när du inte tror att du gör det.
  9. att med säkerhet veta att även om det känns superläskigt med denna ovissa resa så går det INTE att vända tillbaka – förvandlingen av att bli mer av dig är redan igång och du kan bara dyka djupare in i den resan som tar dig närmre till din passion.
  10. du inser att du är medveten om allt, du är vaken och mitt i livet.

 

Share

hur ledare kan skapa en “ny” berättelse

Garrhet Sampson

För ett par år sedan så blev jag tillfrågad om att ingå i Saras “hub”. Att de som ingick i “huben” tillsammans skulle ta sig an en gemensam utbildning, en MOOC (Massive Open On-line Course) vid MIT var kriteriet. Jag svarade raskt ja utan att veta exakt vad jag givit mig in på.

Och vilken resa vi har haft sen dess. Ett upptäckande av perspektiv, gemenskap och verktyg till min verktygslåda gav den kursen och den “huben”.
Kursen (Theory U: Transforming business, society and self) finns fortfarande att gå, men den här “huben” finns inte en likadan att uppbåda 😉

Eftersom jag har gått kursen så följer jag den i olika sociala medier och citatet nedan dök  upp i slutet av 2017. Nu är jag redo att dela det med er.

Leaders must create or “hold” a space that invites others in. The key to holding a space is listening: to yourself (to what life calls you to do), to others (particularly others who may be related to that call), and to that which emerges from the collective that you convene. But it also requires a good deal of intention. You must keep your attention focused on the highest future possibility of the group.
by Otto Scharmer, Theory U: Learning from the Future as It Emerges

Vad vill jag säga med ovanstående citat?

Att alla som ser sig själva som ledare, oavsett om det finns en titel som tillhör dig eller rättfärdigar dig som ledare, alla som ser sig själva som ledare – detta är precis vad ni kan skapa om ni vill. En ny berättelse som kan växa fram tillsammans med era medmänniskor, medarbetare, medchefer och alla andra som berörs av det du gör och av den du är.

Så upp till bevis….är du den ledare du vill vara?
Eller har du mer önskan om växande och lärande?
Kontakta mig när du är redo!

Du når mig här…..

 

PS. Jag har tidigare skrivit om kursen i flera inlägg – bland annat  här (V A D) och här (att vara upprymd eller känslan när du hittar hem)

Share

cowabungaaaaaa

Tiden har kommit.
Scenen är redo.
Inget annat måste hända.

Dina tankar är som laserstrålar.
Dina känslor är som kryptonit.
Varken tid, utrymme eller det som de innehåller kommer någonsin att vara detsamma.

Dina vänner är avskräckta.
Dina fiender retirerar.
Du har blivit otrolig.
Du kan inte misslyckas.

Äsch, det här är bara den normala, dagliga checklistan, att gå igenom
varje gryning, precis innan du startar din dag.  

Jag vet knappast varför vi påminner dig längre,
förutom att vi alla gillar att höra dig skrika, “Cowabunga-a-a-a”.
Och när vi ser dig dyka tillbaka ner till jorden från universum
på dina vingar – då gör du vår dag liksom.
Fortsätt så.

Cowabungaaaaaa!

 

Share

du sitter i förarsätet i ditt liv…

Om du sitter i bilen på väg hem från jobbet och lyssnar till Lugna Favoriter och blir sugen på att lyssna till lite rockmusik i stället. Vad gör du då?
Hoppas du att eftersom du är sugen på lite rock att Lugna Favoriter per automatik ska ändra och spela lite rock just för dig, eller hör du rocklåtar inom dig samtidigt som Lugna Favoriter får fortsätta?
Eller sträcker du ut handen för att justera kanalen till Bandit Rock?

Bra!
Ville bara kolla att du faktiskt tog ett steg och skapade den förändringen du ville ha.
Det är ju du som styr och skapar i ditt liv.

Share

Om “Nu då” = PT?

Funderar vidare kring det som maken sa häromdagen:
– You must find someone/something that is prepared to grow.

Och lägger ihop det med ett lyssnande på en intervju (ingen höjdarkvalite på ljud, men intressant innehåll) i Peter Breggmans ledarskapspodd där han intervjuar Tara Sophia Mohr. 

Tara pratar om hur du kan ta hjälp av din inre mentor, den där som föreställer dig x antal år framåt i tiden och som redan idag kan ge dig det råd du behöver genom att titta tillbaka på dig idag och säga något…

Min inre mentor säger till mig att PT betyder i mitt fall att jag är en PT på alla sätt och vis och särskilt om man ser på ledarskapsutveckling som en liknelse till att vara trädgårdsmästare. Där trillar min pollett ner.

PT = personlig trädgårdsmästare

Den personliga trädgårdsmästaren som hjälper dig, som är beredd att växa, i ditt växande.
Och det är precis det som min inre mentor gör när jag visualiserat kring henne tidigare…men jag har som sagt inte fattat det förrän de två delarna ovan möttes.
Makens ord och Taras ord.

Visst är det denna PT du letar efter 😉

 

Share

På pricken Martha Graham!

Marta Graham gav svaret nedan i en intervju. Visserligen handlade samtalet och hennes svar om kultur och konst, men för mig ser jag att samma svar handlar om det mesta i livet.

“There is no place for arrogance in the arts, but neither is there room for doubt or a perpetual need for affirmation. If you come to me with doubts about a particular move in a piece, or if you come to me and ask if what you’ve written has truth and power in it, these are doubts I can handle and respect. But if you come to me and moan about whether or not you really have a place in the dance or the theatre or in film, I’ll be the first person to pack your bags and walk you to the door. You are either admitting that you lack the talent and the will, or you are just looking for some easy attention. I don’t have time for that. The world doesn’t have time for that. Believe in your worth and work with a will so that others will see it. That’s how it is done; that’s how it was always done.” –Martha Graham/Interview with James Grissom/Photograph by Marty Lederhandler/1973/

Share

Handen på hjärtat – när var du sur senast?

Jag har tidigare skrivit om en podcast jag lyssnat till som är ett samtal om kärlek och relationer. Ett samtal mellan Krista Tippet och Alain de Botton som gäst.

Och här kommer ett utdrag ur det samtalet – en del/ ett fenomen som handlar just om att sura och tjura – som Alain de Botton fascineras av.
(Mina ord och mina tolkningar, förstärkningar blandas med Alains ord i stycket nedan)

———————————————————————————————

Alain menar att när du ser någon i en sådan situation (någon som surar och tjurar) så ser du också rakt in problemet med de romantiska illusionerna.
För det är ju så att vi inte sitter och tjurar och är sura över vem som helst.

Vi surar ju bara över/mot människor som vi tycker borde förstå oss, men som inte har förstått oss. Och det tycker vi förstås är helt oförlåtligt att de inte förstår oss.
De om någon borde ju förstå oss. 

Vilket också innebär att när vi älskar någon och de älskar oss så blir vi så otroligt stötta och kränkta när saker går fel.

För vi utgår från det antagande som styr oss mest i ett förhållande, antagandet att det är denna personen som är med mig i förhållandet borde veta exakt vad som finns i mitt sinne utan att jag helst ska behöva berätta.
Och om det är så att jag måste berätta för dig…ja, men då älskar du ju inte mig. Eller hur?

Du har säkert varit i en situation där du rusar in i badrummet och smäller igen dörren, varpå din älskade frågar dig:

Hur är det? Är något fel?

Och du kanske svarar: Mmmm – eller Nej. 

Och tycker samtidigt att den du älskar borde ju kunna läsa genom badrumsdörren rakt in i ditt hjärta och din själ vad som är på tok och veta varför du är arg/upprörd/ledsen.

Och just det här antagandet, att den du älskar ska kunna veta exakt vad du är/tänker/vill, är ett sånt otroligt stort krav och en begäran som inte går att uppnå. Nånsin.

Du ser säkert ofta att det här händer hos barn.
Och du uppför dig precis som ett litet barn i en sån här situation.
Barn tror ju att deras föräldrar kan läsa deras tankar.
Det tar dem en lång stund innan de inser att det enda sätt en annan person kan veta vad dem egentligen tänker är gen om att de berättar. Med ord. Barn lär sig detta.

Och sen glömmer vi bort allt detta när vi hamnar i ett kärleksförhållande…

Vi säger ju ofta till barn att de måste berätta för oss, att de måste använda ord för att beskriva hur de känner sig.

Att vi alltid måste ”kommunicera” – och att vi har en övertro på att vi alltid klarar av det. Klarar av att säga precis som det är. Rösten stockar sig hellre i halsen än säger orden som behöver sägas där och då.

Vi är oftast inte heller direkt generösa mot oss själva eller någon vi älskar när vi inte alltid klarar av det, att säga exakt vad som behöva sägas, eller brister på något vis i vår kommunikation.

 

Alain berättar vidare:
Och sen den här galna idén att sann kärlek skulle vara detsamma som att intuitivt förstå en annan person. Så jag blir galen när människor säger saker som ”Jag har träffat någon jag är förälskad i. Och det bästa är att hen förstår mig exakt utan att jag behöver berätta hur jag känner.” Så då tänker jag (samtidigt som larmklockor ringer inombords) ”Ok, lycka till med det, men om ni blir tillsammans i ett förhållande så kommer det där inte att kunna fortsätta i evighet”. 

Ingen kan intuitivt (genom tankeläsning och läsande av känsloyttringar) förstå en annan människa i alla dess delar och alla dess tankar. 

 

Nej, jag förstår dig inte alltid. Långt därifrån.
Jag vill vara med dig oavsett.
Och jag strävar efter att förstå mig före dig.
Det är ett av de verktyg jag använder för att
verka och värka i vår relation.
Puss till dig min make <3

Share

Att arbeta med (och för) sin kärlek

Att arbeta med sin kärleksrelation. Att inte tro att den är fast i ett spår och inte kan utvecklas. Att arbeta med sin egen kärlek. Att utveckla den. Det är viktigt.
Viktigt att inse. Viktigt att agera och jobba för den.

Alain de Botton säger bland annat så här i ett samtal med Krista Tippet:

En av de snällaste sakerna vi kan göra för någon vi älskar är ibland att se dem som ett barn. Inte för att infantilisera dem och göra dem mindre vetande, eller att de inte skulle förstå saker, utan som när vi som en vuxen person agerar generöst mot ett barn på det sätt som vi tolkar deras uppträdande.

Om ett barn säger på hemvägen ”Jag hatar dig” så reagerar du nog först med att tänka: ok, det där är nog inte riktigt sant. Barnet är nog trött, hungrigt, något annat har hänt under dagen som fortfarande spökar, en tand gör ont eller något annat gör ont i dem. Vi kikar helt enkelt efter en större förståelse som gör det bästa av situationen vi är i. Och vi gör det här hela tiden med barn, utan att tänka på det så reagerar vi så här. Samtidigt gör vi det så sällan med andra vuxna.

När en vuxen människa möter en annan vuxen människa och säger till hen:
”Jag har inte haft en bra dag. Låt mig vara ifred.”
Så tror den andra oftast direkt att det har något med en själv att göra – hen tar det personligt direkt. Egot blir upprört och argt och ledsamt.

Och om vi istället för att ta det personligt direkt ser vår medmänniska på ett lika generöst sätt som vi ser ett barn och tar reda på var det här som bekymrar dem och var det har kommit ifrån.
Att vi ser en hel kontext runt om dem som vi behöver hjälpa till att förstå.
Det är ett sätt att arbeta med kärlek.
Utifrån kärlek inifrån.
En generös sådan.

(Alains ord, blandade med mina ord och mina tolkningar, förståelser och förstärkningar)

Share

klok på alla sätt och vis – 3

Moralisk stress – finns den? Jo, det menar en av föreläsarna på Visdomskonferensen och säger bland annat:

I alla tider har människor plågats av svåra moraliska val, ibland till synes omöjliga. Men det är först på senare år som man har börjat uppmärksamma moralisk stress. Den kan uppkomma i arbetslivet. Den påverkar och påverkas av ledarskapet.

Ledarskap utövas i ett socialt och kulturellt sammanhang med mer eller mindre tydliga normer och värderingar. Men hur ser de ut och i vilken utsträckning delar vi dem? Och vad gör vi när våra egna och den omgivande organisationens värderingar inte stämmer överens?

Min parallelltanke till detta blir att fundera på hur viktigt det för mig är att vara autentisk – att den så väl hänger ihop med att jag får ett stresspåslag när jag inte följer min inre kompass. Som jag numera även ser som min moraliska kompass som påverkas av stressen när jag inte kan följa den.

Moralisk stress kan ge oss negativa, diffusa och svårgripbara känslor såsom
– Maktlöshet
– Meningslöshet
– Hopplöshet
– Frustration

Känner du igen dig? Kanske har även du upplevt moralisk stress?

Om ja, hur gör du för att förebygga moralisk stress? Här kommer några förslag från föreläsaren på individnivå:

Reflektion och mentala förberedelser
–  vilka värden är viktiga för mig i mitt privatliv, i mitt yrkesliv, osv

Fördjupad självkännedom
– fysisk, kognitiv och emotionell stressreaktion på kort och lång sikt

Mina verktyg för att förebygga stress av alla sorter handlar idag om att vara mer i varande än i görande för då har jag snabbare tillgång till återhämtning och framförallt snabbare tillgång till att synkronisera min inre kompass och fatta de beslut som sig bör för att kunna se till att kompassen blir kalibrerad så att den är tillbaka i synkronicitet igen. Och i varande tystnar mycket – vilket gör det så mycket lättare att höra min inre kompass.

Share