Therese Tess Mabon

Förändringsledare, Expanderare, Maximerare och Coach

Tag: inre ledarskap (Page 1 of 6)

cowabungaaaaaa

Tiden har kommit.
Scenen är redo.
Inget annat måste hända.

Dina tankar är som laserstrålar.
Dina känslor är som kryptonit.
Varken tid, utrymme eller det som de innehåller kommer någonsin att vara detsamma.

Dina vänner är avskräckta.
Dina fiender retirerar.
Du har blivit otrolig.
Du kan inte misslyckas.

Äsch, det här är bara den normala, dagliga checklistan, att gå igenom
varje gryning, precis innan du startar din dag.  

Jag vet knappast varför vi påminner dig längre,
förutom att vi alla gillar att höra dig skrika, “Cowabunga-a-a-a”.
Och när vi ser dig dyka tillbaka ner till jorden från universum
på dina vingar – då gör du vår dag liksom.
Fortsätt så.

Cowabungaaaaaa!

 

Share

du sitter i förarsätet i ditt liv…

Om du sitter i bilen på väg hem från jobbet och lyssnar till Lugna Favoriter och blir sugen på att lyssna till lite rockmusik i stället. Vad gör du då?
Hoppas du att eftersom du är sugen på lite rock att Lugna Favoriter per automatik ska ändra och spela lite rock just för dig, eller hör du rocklåtar inom dig samtidigt som Lugna Favoriter får fortsätta?
Eller sträcker du ut handen för att justera kanalen till Bandit Rock?

Bra!
Ville bara kolla att du faktiskt tog ett steg och skapade den förändringen du ville ha.
Det är ju du som styr och skapar i ditt liv.

Share

Om “Nu då” = PT?

Funderar vidare kring det som maken sa häromdagen:
– You must find someone/something that is prepared to grow.

Och lägger ihop det med ett lyssnande på en intervju (ingen höjdarkvalite på ljud, men intressant innehåll) i Peter Breggmans ledarskapspodd där han intervjuar Tara Sophia Mohr. 

Tara pratar om hur du kan ta hjälp av din inre mentor, den där som föreställer dig x antal år framåt i tiden och som redan idag kan ge dig det råd du behöver genom att titta tillbaka på dig idag och säga något…

Min inre mentor säger till mig att PT betyder i mitt fall att jag är en PT på alla sätt och vis och särskilt om man ser på ledarskapsutveckling som en liknelse till att vara trädgårdsmästare. Där trillar min pollett ner.

PT = personlig trädgårdsmästare

Den personliga trädgårdsmästaren som hjälper dig, som är beredd att växa, i ditt växande.
Och det är precis det som min inre mentor gör när jag visualiserat kring henne tidigare…men jag har som sagt inte fattat det förrän de två delarna ovan möttes.
Makens ord och Taras ord.

Visst är det denna PT du letar efter 😉

 

Share

På pricken Martha Graham!

Marta Graham gav svaret nedan i en intervju. Visserligen handlade samtalet och hennes svar om kultur och konst, men för mig ser jag att samma svar handlar om det mesta i livet.

“There is no place for arrogance in the arts, but neither is there room for doubt or a perpetual need for affirmation. If you come to me with doubts about a particular move in a piece, or if you come to me and ask if what you’ve written has truth and power in it, these are doubts I can handle and respect. But if you come to me and moan about whether or not you really have a place in the dance or the theatre or in film, I’ll be the first person to pack your bags and walk you to the door. You are either admitting that you lack the talent and the will, or you are just looking for some easy attention. I don’t have time for that. The world doesn’t have time for that. Believe in your worth and work with a will so that others will see it. That’s how it is done; that’s how it was always done.” –Martha Graham/Interview with James Grissom/Photograph by Marty Lederhandler/1973/

Share

Handen på hjärtat – när var du sur senast?

Jag har tidigare skrivit om en podcast jag lyssnat till som är ett samtal om kärlek och relationer. Ett samtal mellan Krista Tippet och Alain de Botton som gäst.

Och här kommer ett utdrag ur det samtalet – en del/ ett fenomen som handlar just om att sura och tjura – som Alain de Botton fascineras av.
(Mina ord och mina tolkningar, förstärkningar blandas med Alains ord i stycket nedan)

———————————————————————————————

Alain menar att när du ser någon i en sådan situation (någon som surar och tjurar) så ser du också rakt in problemet med de romantiska illusionerna.
För det är ju så att vi inte sitter och tjurar och är sura över vem som helst.

Vi surar ju bara över/mot människor som vi tycker borde förstå oss, men som inte har förstått oss. Och det tycker vi förstås är helt oförlåtligt att de inte förstår oss.
De om någon borde ju förstå oss. 

Vilket också innebär att när vi älskar någon och de älskar oss så blir vi så otroligt stötta och kränkta när saker går fel.

För vi utgår från det antagande som styr oss mest i ett förhållande, antagandet att det är denna personen som är med mig i förhållandet borde veta exakt vad som finns i mitt sinne utan att jag helst ska behöva berätta.
Och om det är så att jag måste berätta för dig…ja, men då älskar du ju inte mig. Eller hur?

Du har säkert varit i en situation där du rusar in i badrummet och smäller igen dörren, varpå din älskade frågar dig:

Hur är det? Är något fel?

Och du kanske svarar: Mmmm – eller Nej. 

Och tycker samtidigt att den du älskar borde ju kunna läsa genom badrumsdörren rakt in i ditt hjärta och din själ vad som är på tok och veta varför du är arg/upprörd/ledsen.

Och just det här antagandet, att den du älskar ska kunna veta exakt vad du är/tänker/vill, är ett sånt otroligt stort krav och en begäran som inte går att uppnå. Nånsin.

Du ser säkert ofta att det här händer hos barn.
Och du uppför dig precis som ett litet barn i en sån här situation.
Barn tror ju att deras föräldrar kan läsa deras tankar.
Det tar dem en lång stund innan de inser att det enda sätt en annan person kan veta vad dem egentligen tänker är gen om att de berättar. Med ord. Barn lär sig detta.

Och sen glömmer vi bort allt detta när vi hamnar i ett kärleksförhållande…

Vi säger ju ofta till barn att de måste berätta för oss, att de måste använda ord för att beskriva hur de känner sig.

Att vi alltid måste ”kommunicera” – och att vi har en övertro på att vi alltid klarar av det. Klarar av att säga precis som det är. Rösten stockar sig hellre i halsen än säger orden som behöver sägas där och då.

Vi är oftast inte heller direkt generösa mot oss själva eller någon vi älskar när vi inte alltid klarar av det, att säga exakt vad som behöva sägas, eller brister på något vis i vår kommunikation.

 

Alain berättar vidare:
Och sen den här galna idén att sann kärlek skulle vara detsamma som att intuitivt förstå en annan person. Så jag blir galen när människor säger saker som ”Jag har träffat någon jag är förälskad i. Och det bästa är att hen förstår mig exakt utan att jag behöver berätta hur jag känner.” Så då tänker jag (samtidigt som larmklockor ringer inombords) ”Ok, lycka till med det, men om ni blir tillsammans i ett förhållande så kommer det där inte att kunna fortsätta i evighet”. 

Ingen kan intuitivt (genom tankeläsning och läsande av känsloyttringar) förstå en annan människa i alla dess delar och alla dess tankar. 

 

Nej, jag förstår dig inte alltid. Långt därifrån.
Jag vill vara med dig oavsett.
Och jag strävar efter att förstå mig före dig.
Det är ett av de verktyg jag använder för att
verka och värka i vår relation.
Puss till dig min make <3

Share

Att arbeta med (och för) sin kärlek

Att arbeta med sin kärleksrelation. Att inte tro att den är fast i ett spår och inte kan utvecklas. Att arbeta med sin egen kärlek. Att utveckla den. Det är viktigt.
Viktigt att inse. Viktigt att agera och jobba för den.

Alain de Botton säger bland annat så här i ett samtal med Krista Tippet:

En av de snällaste sakerna vi kan göra för någon vi älskar är ibland att se dem som ett barn. Inte för att infantilisera dem och göra dem mindre vetande, eller att de inte skulle förstå saker, utan som när vi som en vuxen person agerar generöst mot ett barn på det sätt som vi tolkar deras uppträdande.

Om ett barn säger på hemvägen ”Jag hatar dig” så reagerar du nog först med att tänka: ok, det där är nog inte riktigt sant. Barnet är nog trött, hungrigt, något annat har hänt under dagen som fortfarande spökar, en tand gör ont eller något annat gör ont i dem. Vi kikar helt enkelt efter en större förståelse som gör det bästa av situationen vi är i. Och vi gör det här hela tiden med barn, utan att tänka på det så reagerar vi så här. Samtidigt gör vi det så sällan med andra vuxna.

När en vuxen människa möter en annan vuxen människa och säger till hen:
”Jag har inte haft en bra dag. Låt mig vara ifred.”
Så tror den andra oftast direkt att det har något med en själv att göra – hen tar det personligt direkt. Egot blir upprört och argt och ledsamt.

Och om vi istället för att ta det personligt direkt ser vår medmänniska på ett lika generöst sätt som vi ser ett barn och tar reda på var det här som bekymrar dem och var det har kommit ifrån.
Att vi ser en hel kontext runt om dem som vi behöver hjälpa till att förstå.
Det är ett sätt att arbeta med kärlek.
Utifrån kärlek inifrån.
En generös sådan.

(Alains ord, blandade med mina ord och mina tolkningar, förståelser och förstärkningar)

Share

klok på alla sätt och vis – 3

Moralisk stress – finns den? Jo, det menar en av föreläsarna på Visdomskonferensen och säger bland annat:

I alla tider har människor plågats av svåra moraliska val, ibland till synes omöjliga. Men det är först på senare år som man har börjat uppmärksamma moralisk stress. Den kan uppkomma i arbetslivet. Den påverkar och påverkas av ledarskapet.

Ledarskap utövas i ett socialt och kulturellt sammanhang med mer eller mindre tydliga normer och värderingar. Men hur ser de ut och i vilken utsträckning delar vi dem? Och vad gör vi när våra egna och den omgivande organisationens värderingar inte stämmer överens?

Min parallelltanke till detta blir att fundera på hur viktigt det för mig är att vara autentisk – att den så väl hänger ihop med att jag får ett stresspåslag när jag inte följer min inre kompass. Som jag numera även ser som min moraliska kompass som påverkas av stressen när jag inte kan följa den.

Moralisk stress kan ge oss negativa, diffusa och svårgripbara känslor såsom
– Maktlöshet
– Meningslöshet
– Hopplöshet
– Frustration

Känner du igen dig? Kanske har även du upplevt moralisk stress?

Om ja, hur gör du för att förebygga moralisk stress? Här kommer några förslag från föreläsaren på individnivå:

Reflektion och mentala förberedelser
–  vilka värden är viktiga för mig i mitt privatliv, i mitt yrkesliv, osv

Fördjupad självkännedom
– fysisk, kognitiv och emotionell stressreaktion på kort och lång sikt

Mina verktyg för att förebygga stress av alla sorter handlar idag om att vara mer i varande än i görande för då har jag snabbare tillgång till återhämtning och framförallt snabbare tillgång till att synkronisera min inre kompass och fatta de beslut som sig bör för att kunna se till att kompassen blir kalibrerad så att den är tillbaka i synkronicitet igen. Och i varande tystnar mycket – vilket gör det så mycket lättare att höra min inre kompass.

Share

därför vill du förändra den du älskar…?

Jag har nu lyssnat tre (3!) gånger till ett samtal med Alain de Botton hos Krista Tippet på OnBeing.  Ett samtal om kärlek och relationer och det hårda och jobbiga arbetet som krävs för att få allt att fungera.

Och i samtalet om varför du vill förändra den du älskar.
Bland annat säger Alain så här (min översättning):

…en av de största förolämpningar som du kan säga till din älskade är idag – “Jag vill ändra dig.”

Redan de gamla grekerna hade en vision och en bild av kärlek som i huvudsak baserades kring utbildning, och att vad kärlek egentligen betyder  = kärlek är en välvillig process där två personer försöker lära varandra hur man blir de bästa versioner av sig själva.

Som att jag som din älskade har åtagit mig att “öka de beundransvärda egenskaper” som du besitter och du åt mig.

Och ändå är det så jäkla svårt. Att acceptera att jag vill förändra dig, fast jag har en tanke om att det då nog inte är kärlek. Svårt. Svårt. Och kan det vara kärlek såsom grekerna såg på det?

Är det så att alla vill förändra den de älskar?

Alain säger även såhär om citatet i bilden ovan (min översättning):

Jag skulle vilja påstå att alla könen vill ändra varandra, och de har alla en uppfattning om VEM sin älskare BÖR vara. Och jag tror att en nyttig övning som ibland psykologer använder i parterapi är att de ställer frågor såsom:

“Om du kan acceptera att din partner aldrig skulle förändras, hur skulle du känna då?”

Så ibland kan pessimism vara en vän till kärlek.
När vi accepterar att det faktiskt är verkligen mycket svårt för människor att vara på ett annat sätt än vad de är,  så att vi genom acceptansen kan vara mer redo för att tillåta vara dem de är.
Och då kan de goda nyheterna vara att vi inte har ett behov av att människor ska vara perfekta.

Så om jag nu är öppen för att acceptera att min partner aldrig kan förändras och att jag kan acceptera och älska den jag är i det och den min partner är…hur kan jag då jobba vidare med och i det hårda arbetet i att ändå försöka “öka de beundransvärda egenskaper” som jag vill ska växa tusenfalt? Och som jag behöver hjälp i att växa/öka för min egen del?

När vi förödmjukar någon, kommer de inte att lära sig något.
De enda villkor under vilka någon lär sig är villkoren för otrolig “snällhet”, ömhet och tålamod. Det är så vi lär oss .

Men problemet är att våra brister i våra relationer har gjort oss så angelägna om att visa att vi inte KAN vara de lärare vi BÖR vara. Och därför kan ofta viktiga och legitima saker som vi vill förmedla komma ut ur oss som förolämpningar, som försök att såra, och därför avvisas de och relationen börjar knaka i fogarna.

Svårt. Jag sa aldrig att det är lätt. Fundera och reflektera vidare kring frågan nedan…

Varför vill du förändra den du älskar?

 

Share

Omförhandling pågår…

Vad betyder det? Jo, att jag vill ändra innehållet i ett av mina uppdrag till ett annat. Ett som just nu i mina ögon passar bättre till organisationen.
Förändra ett uppdrag bara sisådär? Like the spur of a moment?
Nej, jag ser det som att det är ett situationsbaserat konsultuppdrag.
Och att situationen nu kräver annat.

Kanske kan figuren nedan vara en av de delar vi tar med oss in i omförhandlingen?

inspired from Tanmay Vora at QAspire.com

Share

hur får jag mina medarbetare och medledare att älska företaget?

Häromdagen skrev jag om vikten av att alla medarbetare ska älska sin organisation/företag innan kunderna gör det och inte tvärtom. Och då påmindes jag om en artikel som handlar om en mätning som visade att 70% av de anställda kände sig omotiverade på arbetet .

Artikelförfattaren (Travis Bradbury) visar på sätt att förvärra bristen på motivationen och hur förbättra motivationen. Och han säger bland annat att om ledare agerar som listan nedan så förvärras motivationen hos medarbetarna.

  1. Skapa många rutiner, oftast blir de idiotiska och meningslösa rutiner.
  2. Låta prestationer obemärkt passera förbi.
  3. Anställa fel medarbetare och låta fel medarbetare avancera uppåt.
  4. Behandla alla likadant.
  5. Tolerera dåliga resultat. 
  6. Vara apatisk som ledare. 

Om däremot listan nedan som visar på olika sätt att öka motivationen används av ledarna så kan läget avsevärt förbättras.

  1. Se till att ta bort alla de beteenden som finns i listan ovan.
  2. Följ “Platina-regeln”, inte den gyllene regeln. Platina-regeln är att behandla alla så som de vill bli behandlade. Den gyllene regeln handlar om att behandla alla så som du skulle vilja bli behandlad. Ser du skillnaden?
  3. Var stark utan att vara hård. Visa din styrka i tider av motstånd. Visa att du är stark. En starkhet som kommer inifrån utan att det är ett dömande av den andre.
  4. Kom ihåg att kommunikation inte är en envägs-dialog. Jag brukar påminna om att vi har fått 1 mun och 2 öron och därmed skall vi lyssna dubbelt så mycket som vi pratar. Samt att vi när vi når till en relation kan föra en dialog som är så mycket bättre än envägs-information/kommunikation.
  5. Var tydlig och transparent. Visa allt som finns att visa. Inga dolda agendor eller liknande.
  6. Ödmjukhet. Var ödmjuk.  Eller kanske eftersträva en ödmjuk orubblighet som Magnus beskriver det.
  7. Visa och var genuint intresserad av medarbetare och medledares balans mellan arbete och fritid, arbete och familj, arbete och andra intressen. Genuint intresserad. På riktigt. Det genomskådas direkt om det inte är ett autentiskt intresse.
  8. Sätt samman alla dessa delar ovan och du blir en ledare som dina medarbetare och medledare vill följa och jag lovar att de även kommer att känna sig så otroligt mycket mer motiverade i ditt sällskap. I ditt företag. I din organisation.

Lycka till!

 

 

Share

Page 1 of 6

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén