Vart går ditt fokus?

Häromdagen var jag så trött och upplevde att jag typ bara varit i min pannlob hela dagen, eller ett par dagar. Så när Peter, på mindfulness-kursen jag assisterar, lyfte upp frågan vart går ditt fokus? då landade en insikt i mig om vad som hänt och jag såg min dag igen som en i publiken på bio.

Jag hade under de dagarna verkligen bara riktat fokus UTÅT och helt glömt bort att även rikta det INÅT. Emellanåt. En stund här och där. Kanske 10 minuter på mitt Headspace “pack” om relationer….30 st 10-minuters visuella meditationer.

Peter påminde även om ordet koncentration. Att samla till en mittpunkt. Och det hade jag inte heller gjort alls när jag kände mig trött. Jag hade snarare gjort det motsatta. Spridit ut mig åt alla håll och kanter. Och som utspridd kan i alla fall inte jag balansera på denna livets sköra tråd.

Photo by Leio McLaren on Unsplash

SparaSpara

Share

insikt om varför jag oroar mig

Ibland så dimper det ner en insikt, och det sker oftare än jag är beredd. Jag kan bli överrumplad när de kommer som i stora grupper och släpper som insiktsbomber i en bombräd……och så är det tyst ett tag…..sen kommer det ett stort lass igen.

Förra veckan en insikt om att jag oftast (läs för det mesta) försöker vara så nyttig som bara den. Nyttig, effektiv, ordentlig, you name it. Fast det har jag liksom inte velat se från alla perspektiv. Förrän förra veckan då. Då insikten ramlade ner som betydde att vi lägger till ett filter med FÖR VEM det är nyttigt och lägger in mig före någon annan en stund. Att det ska vara nyttigt för mig. Ja, du hänger med tänker jag.

Och så imorse, läsandes denna artikel (nej, jag har inte varit källkritisk i detta läsande),  så dimper insikten ner om varför jag oroar mig för saker och ting som jag inte alls kan påverka eller kontrollera.

In fact, worrying can help calm the limbic system by increasing activity in the medial prefrontal cortex and decreasing activity in the amygdala. That might seem counterintuitive, but it just goes to show that if you’re feeling anxiety, doing something about it — even worrying — is better than doing nothing.

Alltså, genom att oroa mig så hjälper jag omedvetet till att lugna det limbiska systemet genom att öka aktiviteten i mediala prefrontala cortex och minska aktiviteten i amygdala. Det kan ju kännas som att det motverkar varandra, men det visar på att om du känner en rädsla, genom att oroa sig för vad som kan komma ut ur den situationen som skapat rädslan så gör du faktiskt något åt problemet i situationen och du är nyttig…..

Nu är ju denna lösning, dvs att vara nyttig genom att oroa sig, inte en bra och hållbar lösning över tid för vare sig min hjärna eller mitt beteende. Utan det som kan få till en förändring som ger mig mer är ett gammalt beprövat trick…….

Att fråga sig själv:  -Vad är jag tacksam över?
Den frågan ökar både produktionen av serotonin och dopamin. Och även densiteten i neuronerna. Vilket i sin tur ökar din emotionella intelligens.

It’s not finding gratitude that matters most; it’s remembering to look in the first place. Remembering to be grateful is a form of emotional intelligence. One study found that it actually affected neuron density in both the ventromedial and lateral prefrontal cortex. These density changes suggest that as emotional intelligence increases, the neurons in these areas become more efficient. With higher emotional intelligence, it simply takes less effort to be grateful.

Share

metaforen om mitt liv idag

Det regnar. Plötsligt och somrigt. Hur länge till? undrar jag. Snart måste jag ju börja cykla till den där tiden jag har att passa. Nej, jag hinner inte vänta längre.

Ut i regnet, på hojen, i regnponchon. Raska tramptag ner mot KTH-hallen. In i skogen, förbi Ugglevikskällan och stopp i uppförsbacken. Orka, orka, orka. Trampa på. Genväg ner mot rälsen, svänger vänster och sen höger. Kikar på maps i ajfånen och försöker tyda instruktionerna i ett par steg framåt. Minnas exakt är vad jag förväntar av mig själv. Leverans av precision och effektivitet. Alltid. Det är ju bilden jag har av mig. Den andra ser och förväntar sig. Tror jag.

Trampar vidare i lätt nerförsbacke. Ser vägbyggen framför. Och tar en pareringsmöjlighet till vänster och en cykelbana. Ha, tänker jag, lyckades trumfa och maximera denna del. Trampar på, kikar på maps igen. Höger om 60m. Precis, där har jag ju kört tidigare. Fast det ser väldigt mycket ut som en byggplats nu. 15 m kvar. Amen, vad f-n, det ÄR en byggplats och jag får inte hoja igenom. Ok, trampa vidare rakt fram för förr eller senare kommer en väg till höger.

1km senare, 4 minuter senare och med 4 minuter tillgodo innan mitt bokade möte ska börja, då svänger jag äntligen höger. Och möts av stans troligen jobbigaste och segaste uppförsbacke. Trampar på av bara den. Blir varm, och klibbig. Regnet har upphört och på backkrönet kan jag se hur det dunstar ånga från gatan. Då tar orken slut och jag får kliva av. 2 minuter kvar.

Shit, vilket nummer på gatan? Och var svänga? Portkod? In i ajfånen igen för att finna exakta detaljerna. Krockar nästan med parkerad volvo. Finner en gränd in till höger, tar den och finner gatunumret samtidigt. 1 min kvar.

Låser hojen. Tar mina grejer och in genom porten. Till rätt våning och in i lugnet. 1 min efter utsatt tid. Möts av stillhet och lugn. I 6 minuter till. Sen blir jag välkomnad och får frågan varför jag kommit dit.

Då berättar jag historien ovan och säger att det är precis så som mitt liv känns idag…att det jag tvärsäkert vet (att avtagsvägen till höger finns och funkar) inte är sant….att den extra sväng jag får ta är där jag är i livet. Jag trampar på på en transportsträcka som ska ta mig till en ny väg som är viktigare än den jag är på nu. Men vart den leder och när den kommer och varför just den är bra……där vet jag inte alls.

Så skönt det vore att lägga sig i gräset i dikesrenen med hojen och bara titta på molnen. Det är dags för det nu.

Share

kejsarsnitt eller vaginalt – och bakterier på vägen

När vi når en ålder av 3 år då har vår tarmflora kommit att bli ganska mogen för att ta sig an resten av livet. Man brukar ju säga att våra gener hjälper till att designa våra kroppar, men de är verkligen inte chefs-arkitekterna när det handlar om vår miljö och kultur i våra tarmar. Identiska tvillingar delar ju samma uppsättning gener, men långt ifrån samma bakterie-mix i tarmarna. Vår livsstil, händelser i livet, sjukdomar, hobbies, etc – allt detta influerar oss och skapar bakterie-populationen inuti våra kroppar.

Så de första bakterier som populariserar våra tarmar lägger grunden för framtiden i våra kroppar. Studier visar att de bakterier som vi utsätts för under våra tre första veckor livet är enormt viktiga för vår utveckling av vårt immunförsvar. Tarmfloran hos en 3-veckors bebis kan förutspå om det finns en ökad risk för att drabbas av allergier eller astma mm senare i livet.
Så hur kan vi se till att ”plocka upp” bättre bakterier än sämre i början av våra liv?


När ett barn föds med kejsarsnitt så är allt sterilt och fint och bra för alla, förutom den lilla delen att de första bakterierna som den nyfödda nås av är från huden.
Och på din hud bor mängder av olika sorters bakterier som kan hamna i den nyföddas mage och tarmar. Ett barn som föds vaginalt – det barnets första möte är med bakterierna i vagina och de är mycket mycket snällare mot barnet.
Och det sker ibland att barn som föds med kejsarsnitt får lactobacillus tillfört så att den goda tarmfloran får en skjuts åt rätt håll – för just den har barn som föds vaginalt liksom redan fått på naturlig väg.

Runt 7-års ålder har barn som fötts vaginalt och via kejsarsnitt kommit ikapp varandra så att tarmfloran ser liknande ut. Puh – tack och lov för att kroppen liksom tar hand om detta själv – eller ibland med lite hjälp 🙂

 

Källan till dessa ord, tankar och reflektioner är förstås – “Charmen med Tarmen” av Giulia Enders. 

 

Share

tacksam för insikter

When one loves, one does not calculate – Therese of Lisieux

Jag läste färdigt the Happiness project tidigare i år och skrev ner en massa tankar och reflektioner kring den till mig själv – och idag har jag återvänt och läst det i min Evernote-samling. Och då, i den stunden, landar insikten igen. Den som kommit i en annan stund – både när jag först läst den, och igen när jag skrev ner den och så nu igen idag.  Tredje gången gillt? Oavsett så är jag tacksam för att få påminnelser och få uppleva insikter. Känslan av att få en insikt att landa är i mig som om en fjäder sakta faller neråt i sin rörelse för att slutligen landa tryggt och stilla.

 

Foto lånat av Tony Alter på Flickr – Feather

Insikten – och kanske den största behållningen av boken?
Don´t be a calculator looking for a return!

Gretchen som skrivit boken säger också:
Var en spenderare – tänk över huvudtaget inte alls på att du ska få något tillbaka. 

It is by spending oneself, that one becomes rich – Sarah Bernhard
Share

chronos och kairos – två begrepp om tid

Jag har nyligen lyssnat till ännu ett samtal mellan Krista Tippet och i detta fall Richard Rohr på podden On Being.

Och det är ett par saker som söker sig djupt in i mig i det samtalet. Och idag lyfter jag fram det som Richard pratar om kring tid. Att det finns två ord i den gamla grekiskan för tid:

CHRONOS & KAIROS

Där chronos står för den kronologiska tiden, där minuter läggs till minuter, timmar vid timmar och dagar vid dagar så att ett år har passerat. Den förståelsen kring tid är den som vi är överens om i västvärlden. Den enar oss i en förståelse.

Kairos står för en annan tid. En upplevelse av en stund då polletten ramlar ner, då vi fattar allting, då vi kan utbrista “Eureka, jag förstår” eller liknande. En tid där vi landar i en mjuk förståelse och hela vi växer med den förståelsen och insikten. Och att då vi längtar efter fler stunder av kairos genom att vara kontemplativa (kan man säga så?) kan uppbringa en tillit till denna “djupa tid” (kairos) så att vi landar mjukt i förståelse kring fler och fler delar i och av livet. Och kan våga komma så djupt som möjligt i de stunder vi har möjlighet till “djup tid”.
Att det är i stunden av kairos som allt faller på plats och allt som inte längre är viktigt suddas ut.

Och för mig står chronos och kairos inte i motsats till varandra. De behöver varandra för att kunna finnas till.

MS. TIPPETT: A phrase that you use a lot that I’d like you to just flesh out is an aspect of this progression towards meaning, towards spiritual fullness, is “living in deep time.” Just say what you’re saying there.

FR. ROHR: OK, well, let me say, first of all, I’m not sure what I mean by that. [laughs] But a phrase was used in medieval Catholic spirituality was “the eternal now.” “When time comes to its fullness,” is the biblical phrase. I’m sure you’ve been told that in the Greek, in the New Testament, there’s two words for time. Chronos is chronological time, time as duration, one moment after another, and that’s what most of us think of as time.

But there was another word in Greek, kairos. And kairos was deep time. It was when you have those moments where you say, “Oh my god, this is it. I get it,” or, “This is as perfect as it can be,” or, “It doesn’t get any better than this,” or, “This moment is summing up the last five years of my life,” things like that where time comes to a fullness, and the dots connect, when we can learn how to more easily go back to those kind of moments or to live in that kind of space.

Now, I think that’s what the tradition means by the word “contemplation,” that to be a contemplative is to learn to trust deep time and to learn how to rest there and not be wrapped up in chronological time. Because what you’ve learned, especially by my age, is that all of it passes away. The things that you’re so impassioned about when you’re 22 or 42 don’t even mean anything anymore, and yet, you got so angry about it or so invested in it.

So already, the desert fathers and mothers discovered this word “contemplation” because I believe they found the word that most believers use, the word “prayer,” to be so trivialized, so cheapened by misuse. Prayer was sort of a functional thing you did to make announcements to God or tell God things, which God already knew, of course. And they created another word to give us access to this deep time, and that word that kept recurring throughout the 2,000-year history of Christianity was the contemplative mind. It’s a different form of consciousness. It’s a different form of time.

Share

Vad jag lärt mig av Feldenkrais-lektioner

Vilken tur jag har som känner en Feldenkrais-pedagog. En vän som jag är glad att ha nära. Sofie har låtit mig få prova olika lektioner. Dels en individuell lektion då jag fick akut ryggsmärta (japp, stress i min kropp sätter sig ofta i ryggen) och därefter grupplektioner kring höft och axel. Och så en lektion i mitt vardagsrum med Podd-gänget. Jag kan varmt rekommendera både Sofie och Feldenkrais. 

Vad har jag lärt mig då?
1. Stacked bones – för mig är detta känslan i kroppen efter en lektion av Feldenkrais. Att mitt skelett staplas “rätt” i sin ursprunglighet och sitt original och jag LITAR fullt ut på att det håller mig. Jag behöver vare sig muskler eller senor för att kunna sitta eller stå. Mitt skelett är där för mig. Och det är en väldigt skön känsla att vara i.
Min reflektion: Det är ett förhållningssätt jag kan anamma i resten av livet likaså. Jag behöver inte “bli hållen” av annan person, mitt skelett håller mig. Jag kan bli hållen av annan, men måste inte. 

2. Lösning längre bort, enklare, mindre ansträngning – den här insikten kom när vi genomförde en höftlektion. Där vi först fick i uppgift att från ryggliggandes, utan instruktion om hur, skulle lyfta höger höft från underlaget.
Jag tog i med hull och hår väldigt lokalt runt höften med alla muskler jag kunde finnas om låg så nära som möjligt. Känslan jag hade var att jag kunde genomföra uppgiften, men att jag samtidigt var tvungen att erkänna att den var ganska ansträngande.
Sen fick vi utforska höftlyft på alla olika sätt, genom att trycka ner höger fot i golvet då vi låg med knäet pekandes uppåt. Sen genom att även sträcka ut vänster arm, även genom att peka med knäet åt vänster osv.
Och jag upplevde det så lätt att lyfta höften genom att trycka ner foten i marken med knäet pekandes uppåt. Knappt ansträngande alls och en markant skillnad i ökat avstånd mellan rumpa och golv än när jag använde alla “lokala” muskler för samma rörelse.
Min reflektion: Att om vi i ett problem inte kan genomföra lösningen/förändringen som behövs väldigt nära problemet. Då kan vi ta hjälp av några som är längre därifrån. För det kan bli en hävstångseffekt där vi når betydligt längre (öka avståndet) med mindre ansträngning (sätta i foten istället för att nyttja “lokala” muskler). Hängde du med?
Exempelvis i ett projekt inom äldreomsorgen så kanske vi inte kan lösa utmaningen med de medarbetare som är direkt berörda, men om vi använder oss av de anhöriga som är lite längre bort…då kommer vi att få se en enklare, men ansträngningslös, lösning/förändring. 

Om du har tid – kika på TEDx nedan där professor Dorit Aharonov ger oss olika perspektiv på Feldenkrais och lärande. Hennes principer ovan.

 

Share

går du D I N väg?

Först ska vi fatta att det finns en väg för oss, mig, dig, varsin väg som vi kan gå. En som liksom blir bäst.

Sen ska vi fundera ut vilken väg det egentligen är.

När vi har funnit den så ska vi våga släppa taget om alla andra vägar och våga ta den som är bäst för just dig, eller dig.

Sen ska vi gå den.

inte är det lätt inte……

Kan vi vara i kontakt med utvecklingen i vårt eget liv?
Kan vi växa med den uppgift vår mänsklighet ger oss?
Kan vi anta de utmaningar vi får och till och med söka upp dem för att pröva oss själva, för att mogna, för att handla efter våra principer, vara ärliga mot oss själva, finna den väg som är vår och sist och slutligen inte bara känna den utan först och främst gå den?

ord från Vart du än går är du där – Jon Kabat-Zinn

Share

Hopp i mörkret

blev min första bok att avsluta 2017. Den är skriven av Rebecca Solnit och jag blev nyfiken på att läsa boken efter att ha lyssnat till en intervju med henne på On Being (förstås!). Här finner du en review av hennes bok från underbara Maria Popova på Brainpickings. 

Jag har som vanligt många, många hundöron i boken och har förstärkt de orden som ropar högst till mig. Och nu när jag har läst denna har jag haft ett speciellt uppdrag i bakhuvudet som har bearbetats och varit i en process…som har fått en omgång av Rebeccas bok runtom uppdraget. Och jag har fått fler insikter och fler reflektioner. Kring mig. Kring uppdragets art. Kring uppdragets egentliga innehåll.

Om jag rekommenderar den? Japp!!
Läs, ett par sidor eller två, lägg åt sidan, reflektera, ta upp igen när du är redo.

 

En delning från boken får bli detta ganska långa stycke…

The notion of capturing positions of power, either through elections or insurrections, misses the point that the aim of revolution is to fundamentally change the relations of power. There is a vast area of do-it-yourself activity directed towards changing the world that does not have the state as its focus and that does not aim at gaining positions of power. It is an arena in which the old distinctions between reform and revolutions no longer seems relevant, simply because the question of who controls the state is not the focus of attention.

Och det är däri jag inser att ett av mina uppdrags egentliga innehåll handlar om att förflytta makten, förflytta makten att agera själv, utan styrningar.
Och “shit påmfrit” – det vill ju inte ledarna högst upp…verkligen inte…men de har samtidigt ännu inte sett detta egentliga innehåll – utan vill röra sig i tassemarkerna runtomkring och inte riktigt närma sig det heta sprängstoff som jag är mitt i.
Det bidde inte riktigt som de trodde…när de sa att de ville arbeta med Inflytande och Delaktighet…för det kan ju inte vara så svårt eller farligt (för dem själva)?

Share

är jag i “rätt” rum?


Så här skrev jag på Facebook häromdagen:
Någon sa “Om du (tror att du) är den smartaste i rummet så är du i fel rum”…jag reflekterar kring mig, mitt lärande och mitt fortsatta växande…återkommer med fler ord om det snart. 
Ha tålamod!

Och nu kommer mina tankar och reflektioner i ett första skede kring detta…

Jag har sedan en längre tid frågat en av de organisationer jag arbetar med om de verkligen är redo, redo att kliva på och höja ambitionen, redo att kliva in och verkligen satsa för att nå sitt uttalade mål. Och i slutet av november fick jag ett svar. Eller att slags svar. Ett svar som visade att några ville och några inte. Ett svar som visade att helheten inte är redo. Att helheten nog inte (min tolkning) har ambitionen av att nå ett uttalat mål på det sättet/inom den tiden som jag har estimerat.

Så följdtanken hamnade i om…

  1. Ska jag vara kvar?
  2. Om jag ska vara kvar – HURDÅ?
  3. Och inte bara HURDÅ utan framförallt VARFÖRDÅ?

Jag har känt efter. Fler gånger. Tog en dag på Visdomskonferensen (som snart finns på Kunskapskanalen/play) – mötte andra människor i mitt nätverk. Kloka sådana. Och visa sådana. Som gav mig någon slags push framåt – upplever jag 🙂

Och så makens påminnelse om citatet: Om du verkligen är den smartaste personen i rummet varför är du kvar?

“Om du är så smart bör du vara medveten om att det enda sättet att fortsätta växa och utvecklas i livet är att vara runt människor som du kan lära av. Om du aldrig utmanas du kommer att stagnera. Att fortsätta att utveckla alla stora kunskapsområden innebär omge sig med människor smartare än du är, människor som är mer karismatiska, roligare, mer tekniskt avancerade, mer skickliga på sociala medier, mer analytiska … du fattar vad jag menar.
Gör detta till en allmän praxis samt en specifik. Genom specifik menar jag att definiera ett område som du vill växa i sedan hitta folk att ta kontakt med som är bättre på det än du är.”

  • svaret ovan funnet via en googling på makens fråga…

Ja, mmm, jo – jag finner människor utanför organisationen som kan ge mig alla dessa bitar. Och några inom organisationen som kan ge mig delar. Men tyvärr idag finner jag ingen som kan ge mig alla delar och som dessutom finner sig i organisationen. Och jag ser att det mer och mer är en av de nycklar som behövs…

Jobbiga tanke….hur f-n kommer jag vidare? Och så lyssnar jag på Anders Jansson på Värvet som pratar om varför han fortsätter att gilla läget att vara på “Anagram“.

“Jag måste försöka nå min ambitionsnivå…som man brottas med i projekt…där man kan säkerställa ambitionsnivån och kvalitén på det man gör och där handlar det mycket om att jobba med rätt folk och folk som liksom också har rätt ambitioner som inte bara ligger i paritet med min utan över min ambition i vissa fall…Så kan jag ligga över i ambition i vissa områden som inte de kan…men tillsammans så blir det skitbra liksom. ”
– Anders Jansson, intervjuad i Värvet av Kristoffer Triumf

  • Precis det där är ju på pricken det jag saknar – mina peers. Medarbetare/kollegor som hjälper mig att pusha mig till bättre lösningar, till nästa nivå, dit där vi ännu inte är, och kanske ännu inte vet om att vi ska till…
  • Jag inser idag att jag har ett behov av peers, av kollegor/medarbetare som liksom jag har en hög ambitionsnivå. Som liksom jag vill nå högre. Maximera. Expandera. Låta oss slå skallen i glastaket om det finns. Låta oss spränga glastaket om vi vill. Låta oss vandra den vägen vi skall vandra.
  • Jag har höga ambitionsnivåer och vill expandera och maximera i mitt allt. Om det inte finns utrymme för det så är det inte säkert att det är organisationen som inte vill eller vågar utan just differensen mellan mig, min ambition och organisationens ambition som är skev….och då är det upp till mig. Inte till organisationen…

Inte f-n blev det lättare av de insikterna…..

PS1: kvällsreflektion med maken – att det inte behöver vara låg ambition överlag hos mina peers, utan just i denna fråga som jag är mitt i, som är där jag endast verkar. Och att avsaknaden i denna explicita fråga säkert har sitt ursprung i avsaknaden av styrning och ledning. (Vilket jag också efterfrågar…)

PS2: I mitt flöde dök det förstås upp relaterade artiklar/tankar kring ämnet – bland annat denna: “I am not the smartest person in the room” av Jon Westenberg på Medium. 

Share