Therese Tess Mabon

Förändringsledare, Expanderare, Maximerare och Coach

Tag: insikt (Page 1 of 2)

chronos och kairos – två begrepp om tid

Jag har nyligen lyssnat till ännu ett samtal mellan Krista Tippet och i detta fall Richard Rohr på podden On Being.

Och det är ett par saker som söker sig djupt in i mig i det samtalet. Och idag lyfter jag fram det som Richard pratar om kring tid. Att det finns två ord i den gamla grekiskan för tid:

CHRONOS & KAIROS

Där chronos står för den kronologiska tiden, där minuter läggs till minuter, timmar vid timmar och dagar vid dagar så att ett år har passerat. Den förståelsen kring tid är den som vi är överens om i västvärlden. Den enar oss i en förståelse.

Kairos står för en annan tid. En upplevelse av en stund då polletten ramlar ner, då vi fattar allting, då vi kan utbrista “Eureka, jag förstår” eller liknande. En tid där vi landar i en mjuk förståelse och hela vi växer med den förståelsen och insikten. Och att då vi längtar efter fler stunder av kairos genom att vara kontemplativa (kan man säga så?) kan uppbringa en tillit till denna “djupa tid” (kairos) så att vi landar mjukt i förståelse kring fler och fler delar i och av livet. Och kan våga komma så djupt som möjligt i de stunder vi har möjlighet till “djup tid”.
Att det är i stunden av kairos som allt faller på plats och allt som inte längre är viktigt suddas ut.

Och för mig står chronos och kairos inte i motsats till varandra. De behöver varandra för att kunna finnas till.

MS. TIPPETT: A phrase that you use a lot that I’d like you to just flesh out is an aspect of this progression towards meaning, towards spiritual fullness, is “living in deep time.” Just say what you’re saying there.

FR. ROHR: OK, well, let me say, first of all, I’m not sure what I mean by that. [laughs] But a phrase was used in medieval Catholic spirituality was “the eternal now.” “When time comes to its fullness,” is the biblical phrase. I’m sure you’ve been told that in the Greek, in the New Testament, there’s two words for time. Chronos is chronological time, time as duration, one moment after another, and that’s what most of us think of as time.

But there was another word in Greek, kairos. And kairos was deep time. It was when you have those moments where you say, “Oh my god, this is it. I get it,” or, “This is as perfect as it can be,” or, “It doesn’t get any better than this,” or, “This moment is summing up the last five years of my life,” things like that where time comes to a fullness, and the dots connect, when we can learn how to more easily go back to those kind of moments or to live in that kind of space.

Now, I think that’s what the tradition means by the word “contemplation,” that to be a contemplative is to learn to trust deep time and to learn how to rest there and not be wrapped up in chronological time. Because what you’ve learned, especially by my age, is that all of it passes away. The things that you’re so impassioned about when you’re 22 or 42 don’t even mean anything anymore, and yet, you got so angry about it or so invested in it.

So already, the desert fathers and mothers discovered this word “contemplation” because I believe they found the word that most believers use, the word “prayer,” to be so trivialized, so cheapened by misuse. Prayer was sort of a functional thing you did to make announcements to God or tell God things, which God already knew, of course. And they created another word to give us access to this deep time, and that word that kept recurring throughout the 2,000-year history of Christianity was the contemplative mind. It’s a different form of consciousness. It’s a different form of time.

Vad jag lärt mig av Feldenkrais-lektioner

Vilken tur jag har som känner en Feldenkrais-pedagog. En vän som jag är glad att ha nära. Sofie har låtit mig få prova olika lektioner. Dels en individuell lektion då jag fick akut ryggsmärta (japp, stress i min kropp sätter sig ofta i ryggen) och därefter grupplektioner kring höft och axel. Och så en lektion i mitt vardagsrum med Podd-gänget. Jag kan varmt rekommendera både Sofie och Feldenkrais. 

Vad har jag lärt mig då?
1. Stacked bones – för mig är detta känslan i kroppen efter en lektion av Feldenkrais. Att mitt skelett staplas “rätt” i sin ursprunglighet och sitt original och jag LITAR fullt ut på att det håller mig. Jag behöver vare sig muskler eller senor för att kunna sitta eller stå. Mitt skelett är där för mig. Och det är en väldigt skön känsla att vara i.
Min reflektion: Det är ett förhållningssätt jag kan anamma i resten av livet likaså. Jag behöver inte “bli hållen” av annan person, mitt skelett håller mig. Jag kan bli hållen av annan, men måste inte. 

2. Lösning längre bort, enklare, mindre ansträngning – den här insikten kom när vi genomförde en höftlektion. Där vi först fick i uppgift att från ryggliggandes, utan instruktion om hur, skulle lyfta höger höft från underlaget.
Jag tog i med hull och hår väldigt lokalt runt höften med alla muskler jag kunde finnas om låg så nära som möjligt. Känslan jag hade var att jag kunde genomföra uppgiften, men att jag samtidigt var tvungen att erkänna att den var ganska ansträngande.
Sen fick vi utforska höftlyft på alla olika sätt, genom att trycka ner höger fot i golvet då vi låg med knäet pekandes uppåt. Sen genom att även sträcka ut vänster arm, även genom att peka med knäet åt vänster osv.
Och jag upplevde det så lätt att lyfta höften genom att trycka ner foten i marken med knäet pekandes uppåt. Knappt ansträngande alls och en markant skillnad i ökat avstånd mellan rumpa och golv än när jag använde alla “lokala” muskler för samma rörelse.
Min reflektion: Att om vi i ett problem inte kan genomföra lösningen/förändringen som behövs väldigt nära problemet. Då kan vi ta hjälp av några som är längre därifrån. För det kan bli en hävstångseffekt där vi når betydligt längre (öka avståndet) med mindre ansträngning (sätta i foten istället för att nyttja “lokala” muskler). Hängde du med?
Exempelvis i ett projekt inom äldreomsorgen så kanske vi inte kan lösa utmaningen med de medarbetare som är direkt berörda, men om vi använder oss av de anhöriga som är lite längre bort…då kommer vi att få se en enklare, men ansträngningslös, lösning/förändring. 

Om du har tid – kika på TEDx nedan där professor Dorit Aharonov ger oss olika perspektiv på Feldenkrais och lärande. Hennes principer ovan.

 

går du D I N väg?

Först ska vi fatta att det finns en väg för oss, mig, dig, varsin väg som vi kan gå. En som liksom blir bäst.

Sen ska vi fundera ut vilken väg det egentligen är.

När vi har funnit den så ska vi våga släppa taget om alla andra vägar och våga ta den som är bäst för just dig, eller dig.

Sen ska vi gå den.

inte är det lätt inte……

Kan vi vara i kontakt med utvecklingen i vårt eget liv?
Kan vi växa med den uppgift vår mänsklighet ger oss?
Kan vi anta de utmaningar vi får och till och med söka upp dem för att pröva oss själva, för att mogna, för att handla efter våra principer, vara ärliga mot oss själva, finna den väg som är vår och sist och slutligen inte bara känna den utan först och främst gå den?

ord från Vart du än går är du där – Jon Kabat-Zinn

Hopp i mörkret

blev min första bok att avsluta 2017. Den är skriven av Rebecca Solnit och jag blev nyfiken på att läsa boken efter att ha lyssnat till en intervju med henne på On Being (förstås!). Här finner du en review av hennes bok från underbara Maria Popova på Brainpickings. 

Jag har som vanligt många, många hundöron i boken och har förstärkt de orden som ropar högst till mig. Och nu när jag har läst denna har jag haft ett speciellt uppdrag i bakhuvudet som har bearbetats och varit i en process…som har fått en omgång av Rebeccas bok runtom uppdraget. Och jag har fått fler insikter och fler reflektioner. Kring mig. Kring uppdragets art. Kring uppdragets egentliga innehåll.

Om jag rekommenderar den? Japp!!
Läs, ett par sidor eller två, lägg åt sidan, reflektera, ta upp igen när du är redo.

 

En delning från boken får bli detta ganska långa stycke…

The notion of capturing positions of power, either through elections or insurrections, misses the point that the aim of revolution is to fundamentally change the relations of power. There is a vast area of do-it-yourself activity directed towards changing the world that does not have the state as its focus and that does not aim at gaining positions of power. It is an arena in which the old distinctions between reform and revolutions no longer seems relevant, simply because the question of who controls the state is not the focus of attention.

Och det är däri jag inser att ett av mina uppdrags egentliga innehåll handlar om att förflytta makten, förflytta makten att agera själv, utan styrningar.
Och “shit påmfrit” – det vill ju inte ledarna högst upp…verkligen inte…men de har samtidigt ännu inte sett detta egentliga innehåll – utan vill röra sig i tassemarkerna runtomkring och inte riktigt närma sig det heta sprängstoff som jag är mitt i.
Det bidde inte riktigt som de trodde…när de sa att de ville arbeta med Inflytande och Delaktighet…för det kan ju inte vara så svårt eller farligt (för dem själva)?

är jag i “rätt” rum?


Så här skrev jag på Facebook häromdagen:
Någon sa “Om du (tror att du) är den smartaste i rummet så är du i fel rum”…jag reflekterar kring mig, mitt lärande och mitt fortsatta växande…återkommer med fler ord om det snart. 
Ha tålamod!

Och nu kommer mina tankar och reflektioner i ett första skede kring detta…

Jag har sedan en längre tid frågat en av de organisationer jag arbetar med om de verkligen är redo, redo att kliva på och höja ambitionen, redo att kliva in och verkligen satsa för att nå sitt uttalade mål. Och i slutet av november fick jag ett svar. Eller att slags svar. Ett svar som visade att några ville och några inte. Ett svar som visade att helheten inte är redo. Att helheten nog inte (min tolkning) har ambitionen av att nå ett uttalat mål på det sättet/inom den tiden som jag har estimerat.

Så följdtanken hamnade i om…

  1. Ska jag vara kvar?
  2. Om jag ska vara kvar – HURDÅ?
  3. Och inte bara HURDÅ utan framförallt VARFÖRDÅ?

Jag har känt efter. Fler gånger. Tog en dag på Visdomskonferensen (som snart finns på Kunskapskanalen/play) – mötte andra människor i mitt nätverk. Kloka sådana. Och visa sådana. Som gav mig någon slags push framåt – upplever jag 🙂

Och så makens påminnelse om citatet: Om du verkligen är den smartaste personen i rummet varför är du kvar?

“Om du är så smart bör du vara medveten om att det enda sättet att fortsätta växa och utvecklas i livet är att vara runt människor som du kan lära av. Om du aldrig utmanas du kommer att stagnera. Att fortsätta att utveckla alla stora kunskapsområden innebär omge sig med människor smartare än du är, människor som är mer karismatiska, roligare, mer tekniskt avancerade, mer skickliga på sociala medier, mer analytiska … du fattar vad jag menar.
Gör detta till en allmän praxis samt en specifik. Genom specifik menar jag att definiera ett område som du vill växa i sedan hitta folk att ta kontakt med som är bättre på det än du är.”

  • svaret ovan funnet via en googling på makens fråga…

Ja, mmm, jo – jag finner människor utanför organisationen som kan ge mig alla dessa bitar. Och några inom organisationen som kan ge mig delar. Men tyvärr idag finner jag ingen som kan ge mig alla delar och som dessutom finner sig i organisationen. Och jag ser att det mer och mer är en av de nycklar som behövs…

Jobbiga tanke….hur f-n kommer jag vidare? Och så lyssnar jag på Anders Jansson på Värvet som pratar om varför han fortsätter att gilla läget att vara på “Anagram“.

“Jag måste försöka nå min ambitionsnivå…som man brottas med i projekt…där man kan säkerställa ambitionsnivån och kvalitén på det man gör och där handlar det mycket om att jobba med rätt folk och folk som liksom också har rätt ambitioner som inte bara ligger i paritet med min utan över min ambition i vissa fall…Så kan jag ligga över i ambition i vissa områden som inte de kan…men tillsammans så blir det skitbra liksom. ”
– Anders Jansson, intervjuad i Värvet av Kristoffer Triumf

  • Precis det där är ju på pricken det jag saknar – mina peers. Medarbetare/kollegor som hjälper mig att pusha mig till bättre lösningar, till nästa nivå, dit där vi ännu inte är, och kanske ännu inte vet om att vi ska till…
  • Jag inser idag att jag har ett behov av peers, av kollegor/medarbetare som liksom jag har en hög ambitionsnivå. Som liksom jag vill nå högre. Maximera. Expandera. Låta oss slå skallen i glastaket om det finns. Låta oss spränga glastaket om vi vill. Låta oss vandra den vägen vi skall vandra.
  • Jag har höga ambitionsnivåer och vill expandera och maximera i mitt allt. Om det inte finns utrymme för det så är det inte säkert att det är organisationen som inte vill eller vågar utan just differensen mellan mig, min ambition och organisationens ambition som är skev….och då är det upp till mig. Inte till organisationen…

Inte f-n blev det lättare av de insikterna…..

PS1: kvällsreflektion med maken – att det inte behöver vara låg ambition överlag hos mina peers, utan just i denna fråga som jag är mitt i, som är där jag endast verkar. Och att avsaknaden i denna explicita fråga säkert har sitt ursprung i avsaknaden av styrning och ledning. (Vilket jag också efterfrågar…)

PS2: I mitt flöde dök det förstås upp relaterade artiklar/tankar kring ämnet – bland annat denna: “I am not the smartest person in the room” av Jon Westenberg på Medium. 

vad unnar du dig?

Att unna sig. Att ge sig själv något som en tycker om.
Kanske en extra kaka till kaffet? Eller just en fikapaus?
Eller en paus utan något att stoppa i kroppen?
Eller knoppen? En paus utan sociala medier?

Är du medveten om dina vanor om vad du unnar dig och när?

Kan du upptäcka om det egentligen handlar om något mer?
Att ditt “unnande “för dig själv kanske egentligen är ditt sätt att svara ditt dåliga samvete med att du unnar dig något som du vill ha….fast det i själva verket skadar dig och tar dig längre ifrån där du vill vara?

Samtidigt som du står kvar med ett kanske ännu sämre samvete för att du just unnande dig även denna lilla chokladbit, detta lilla glas vin,
de här nya skorna eller en snygg pläd till soffan.

vad-handlar-det-om-egentligen

Vad handlar DITT unnande om egentligen?

 

att inspirera och bli inspirerad

du

Att inspirera är ett otacksamt arbete?
Att inspirera är ett tacksamt arbete?


Att bli inspirerad är det jag vill av dig. 
För att bli inspirerad hänger aldrig på mig själv, bara på du som ska inspirera mig. Oavsett om jag är så arg på den personen så är det hens uppdrag att nå fram till mig och nå in med sin inspiration. Att min ilska och förutfattade bild/förväntan gör mig avstängd och omöjlig att nå. Det är inte mitt fel. Ju. Den andra – DU – har ju ett uppdrag att inspirera. Men mig inspirerar du inte. 

Och se på fan, om du nu försöker inspirera så kommer jag ju inte att tro på dig, för jag vet ju att du nu bara gör dig till för att jag har sagt att jag är arg på dig för detta. Så nu tänker jag inte bli inspirerad. Av dig. 


Tänk.
Tänk om.
Tänk om jag som är på andra sidan av personen ovan ilska.
HUR kan jag ens överhuvudtaget nå fram?
Med möjlighet till insikt eller till inspiration.
Kan jag nå fram?
Kan jag nå in?

PS. Fotot ovan är mitt egna taget vid Stina Opitz utställning i Linköping häromåret.

inuti dig

jag såg dig. jag såg dig skrika. med kroppen. med rörelser. med ögonen. utan ord. sen kom det ord. inte de du ville säga. bara de du vågade säga.

jag såg dig. då. jag ser dig nu. jag vet att det känns för jävligt att vara dig just nu. jag fattar att du inte vill vara här. alls. och att ingen. ingen. ingen får veta. eller fatta det. för då är du bara en liten lort. tror du.

jag ser det. jag ser det som i en annan verklighet. du gör dina rörelser och säger de där orden du inte vill. och så tappar jag fotfästet. och jag tappar tålamodet. idag igen.

jag vill inte.

tappa tålamodet.

jag tycker inte om mig själv då.

eller dig.

så skapas den onda cirkeln som vi rör oss i. fortare och mer. snabbare och smalare. fokus krymper och tålamod krymper. ilska växer. likaså besvikelsen. som tilliten till en annan människa.

när allt du egentligen vill fråga efter tas längre och längre bort ifrån dig. och svaret du får av omvärlden. inklusive mig. blir precis det motsatta till det du längtade efter.

men det blir lättare så här. med dina skal. och andras ilska mot dig. för det är det enda du vet och känner till. att få kärlek är inte vad du tror att du är värd.

vad vi glömmer bort. är att. inuti dig finns redan jag. och inuti mig finns redan du. så jag väljer nu att älska dig. den dig som redan finns i mig. och jag älskar dig med allt jag vet och kan. bortom dina ord. bortom dina blickar. bortom dig.

inuti mig.

A photo by Quentin Dr. unsplash.com/photos/KD8jKVdCFoQ

Photocred to Quentin Dr, Unsplash.

tänker kring självinsikt

Att ha självinsikt är inte en självklarhet.
Att se sig själv inifrån och utifrån samtidigt.
Att se sig själv inifrån och utifrån och i den roll som du har idag i den organisationen som du verkar i. Är inte heller en självklarhet.
Att se den del av organisationen som du verkar i inifrån och utifrån är svårt. Det är liksom en ny nivå.
Att se sig själv som större, och samtidigt mindre. Att lämna jaget, och samtidigt göra vi:et stort.

Och tillsammans med självinsikten önskar jag även:
att det kommer samtidigt som ett icke-dömande eller någonannanism.
att självinsikten ses som en signal.
att den signalen inte bara raskt stoppas in den i det pusslet du tror att du lägger själv.
att den signalen som kommer faktiskt även passar i många olika pussel, inte bara i ditt eget, den ska passa in i ditt och i hela det sammanhang du är och verkar i.

Ska jag ta ett exempel?
Låt oss låtsas att ett företag har ett system för att följa upp kvaliteten på de olika enheterna som tillhör företaget. Företaget har en kvalitetsavdelning som idag följer upp allt. Kvalitetsavdelningen får in  signaler i sitt system. Och påpekar raskt att : ”Hallå där lilla Enheten där borta – här har ni gjort fel, vi har fått in en avvikelse. Ajabaja. Ordna upp och se till att det åtgärdas.”

Och Enheten som sliter med sitt uppdrag och har bett om hjälp att klara av sitt uppdrag ett antal tillfällen till just Företaget, upplever att nu får det vara nog. De ropar tillbaka och svarar att vi orkar inte mer. De svarar på varför signalen uppkommit i systemet och ber återigen om hjälp. 

Kvalitetsavdelningen svarar tillbaka: ”Men lilla Enheten, inte ska ni ta detta så personligt, så är det ju inte menat.”
Enheten pekar igen på sitt svar och sin fråga om hjälp.
Och får till slut hjälp.

Reflektion:
Om Kvalitetsavdelningen sett sig själv som en av delarna i helheten i hela företaget, förstått sin roll och uppdrag, och det kommer en signal att en av enheterna som de hör ihop med har en avvikelse i kvalitén, hur kommer det sig då att de inte först har kikat på sig själva och sin roll i helheten.
Tagit hem signalen till sig först och lyssnat inåt – hur kunde vi på kvalitetsavdelningen ha agerat annorlunda för att detta inte skulle ha skett?
Vilket stöd kan vi på kvalitetsavdelningen ge för att det ska fungera?
Vilket stöd kan vara det rätta för att vi ska kunna prata med Enheten utan att ”lilla-gumman”-dem/behandla dem nedlåtande?
Hur ställer vi på kvalitetsavdelningen denna återkoppling kring signalen till dem så att vi:et blir större i denna fråga och så att det garanteras att det inte blir en upplevelse av att vi är separata, eller att vi skuldbelägger, eller att vi är med och skapar ett vi och dem?

För ett företag är ju ett VI. Och består av flera mindre vi. Men dess styrka är ju det stora, gemensamma VI:et.

djupa samtal på kvällspromenaden

Tack vare vår lilla vovve så går vi ut och går mer. Och när vi går tillsammans i familjen blir det samtal. Samtal som har ett annat djup än vid andra tidpunkter oftast. Och vad av dessa som är hönan eller ägget vet jag inte riktigt. Just nu väljer jag att tro att det är samtalen som kommit av vovven och hans behov av promenader.

Ikväll var det ett sådant djupt samtal igen. Jag, vovven och bägge sönerna gick ut. Lite motvilligt från J´s håll och där började samtalet. Och ja, tidigt brast både hans och mitt tålamod och jag hamnade igen i den där tjat- och gnat-fällan som mammor ofta gör. Fortsatte att hävda att jag bara påminde honom och att jag inte tjatade och att jag bara gör det för att jag vill honom väl och för att jag som hans förälder har ett ansvar. Och han svarade att han var inte glad över detta tjat/påminnelser och att han inte ville ha det så.

A´s instick var oftast för att muntra upp eller för att hålla med någon av oss. Så vi fick lite tystnad i vårt samtal på det viset. Tystnad där vi kunde få reflektera en stund medan A pratade.

Och först nu, ett par timmar efteråt, kan jag landa i vad det egentligen handlar om. Att det jag gör inte är bra för J. Att han lär mig, igen, en läxa. Ger mig en gåva. Självinsikt.
Att när jag gör som jag gör med tjat, gnat och påminnelser inte har den effekten jag hoppas på utan totalt motsatt effekt. Det skapar en känsla hos honom som att jag inte har tillit och tilltro till honom. När det är just det jag vill kunna ge honom.
Men att jag inte tror att jag kan göra det ännu och därför använder mig av tjat, gnat och påminnelser som ett verktyg för att han ska visa att han kan så att jag sen kan lita på honom fullt ut.

Och så funkar det inte alls.

Tack J för gåvan ikväll, jag ska träna på den och jag hoppas att vi kan vända denna effekt innan det är försent. Jag börjar redan nu med tilliten. Även när det gäller tandborstningen.

Tack min fina älskade J.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Throwback to a galaxy far far away…

Page 1 of 2

Powered by WordPress & Theme by Anders Norén