mitt år här och framåt (från 2017 mot 2018)

Tusen tack från mig till dig som hälsar på här!

Nedan ett par tankar och ord från mig till dig!

Från 2017 mot 2018…

Jag tar avstamp för mitt skrivande.
Mina ord som ska komma.
Från mitt inre. Till dig. Er.
Mina tolkningar. Vändningar. Breddningar.

Av perspektiv, ifrån andras skor.
Av frågor. Av undringar.
Av upplevelser. Av seenden.

Jag tar mitt avstamp här. Från 2017.
Mot 2018.
Genom gammalt mot nytt.
Historien mot framtiden.

De flesta av mina inlägg på bloggen kommer så oerhört spontant och för det mesta med stark kraft till mig. Vissa av inläggen verkar drabba lite hårdare och tyngre för de som läser dem. Som kanske dessa har givit dig en insikt?

  1. Låter du din “gryta”/njutning/kåthet sjuda?
  2. vårt tredje äktenskap…eller tredje “affär”
  3. 14 år utan livmoder
  4. Psoas – mycket mer än en muskel
  5. Välkommen hit min sexlust!
  6. chronos och kairos – två begrepp om tid
  7. 7 verb som kan stärka en relation
  8. Varför dricker du alkohol?
  9. Vad jag lärt mig av Feldenkreislektioner
  10. “Vart är vi på väg?”

Listan ovan är de mest lästa av 2017 års inlägg per den 13 december 2017.

Vad vill du läsa mer av här hos mig under 2018?
Och vad vill du läsa mindre av?

#undrarnyfikentess

 

Som inte heller kan låta bli att dela en text från Universum som jag fick idag:

Tess, soon the new year starts, so now’s a great time to:
1. Wipe the slate clean.
2. Focus upon what you really want.
3. Chart your course.
Or is that a bit old school? Feels tiring? Ugh!
How about an adventurous alternative:
1. Give thanks that your life is exactly as it is.
2. Decide that 2018 will be the happiest year of your life yet.
3. Every day, follow your heart and instincts down new paths.
This will be your year, Tess
  The Universe
You really are READY, Tess. And your clear mission in life is ready for you.
Share

samtycke i livet

Jag har länge (mer än 20 år) försökt att sätta fingret på vad det är jag upplever när jag är med just en speciell person. Vi kan kalla denna person för Ruben.

När jag är med Ruben så finns det så otroligt mycket signaler som skickas ifrån Ruben till mig och till alla andra som kanske är med oss. Ruben är avsändare av de flesta av dessa, i alla fall initialt och skapar ett överflöd av signaler från alla. För alla blir helt konfunderade.

Ruben vill verkligen bara väl tror han. Han vill ju bara vara vänlig och ge något till mig/oss.  Men 9,9 av 10 gånger glömmer Ruben att fråga om jag/vi verkligen vill ta emot detta.
Ärligt talat är Ruben helt omedveten om någon annan än sig själv 9 gånger av dessa 10.
Och lite nyfiken på mig/oss 0,9 gånger av 10.

Låter det ok med dig?
Att du hamnar i ett rollspel där du kan välja ett fåtal roller utifrån Rubens agerande?
Jag är inte ok med det, men har inte kunnat sätta fingret på vad som egentligen sker förrän jag i dagarna kom i kontakt med Samtyckeshjulet – Wheel of consent hos Betty Martin.

Samtyckeshjulet används idag i terapier och utforskande i sexualitet, beröring och intimitet. Och jag vill således dra parallellen till den möjliga intima, icke-sexuella relationen som jag har med Ruben. Han vill vara med mig och han älskar mig som en i storfamiljen. Jag vill vara med honom och älskar honom som en i familjen. Men det finns ingen, inte ens den minsta gnutta sexualitet emellan oss. Och så vill jag att det ska förbli. Men jag önskar och hoppas att vi kan ändra på intimiteten emellan oss så att vi kan komma närmre varandra i samtycke och därmed må bättre längre.

Då, i den framtiden skulle inte längre Ruben kunna ge något utan att vara nyfiken på om jag vill ta emot det. Och jag kan ge tillbaka till Ruben genom att ta emot det.

Jag är tacksam att jag fann detta och kunde se parallellen. Och påminns nu om att jag nog var detta på spåren när jag skrev om Karpmans teori.

 

SparaSpara

Share

Vart går ditt fokus?

Häromdagen var jag så trött och upplevde att jag typ bara varit i min pannlob hela dagen, eller ett par dagar. Så när Peter, på mindfulness-kursen jag assisterar, lyfte upp frågan vart går ditt fokus? då landade en insikt i mig om vad som hänt och jag såg min dag igen som en i publiken på bio.

Jag hade under de dagarna verkligen bara riktat fokus UTÅT och helt glömt bort att även rikta det INÅT. Emellanåt. En stund här och där. Kanske 10 minuter på mitt Headspace “pack” om relationer….30 st 10-minuters visuella meditationer.

Peter påminde även om ordet koncentration. Att samla till en mittpunkt. Och det hade jag inte heller gjort alls när jag kände mig trött. Jag hade snarare gjort det motsatta. Spridit ut mig åt alla håll och kanter. Och som utspridd kan i alla fall inte jag balansera på denna livets sköra tråd.

Photo by Leio McLaren on Unsplash

SparaSpara

Share

insikt om varför jag oroar mig

Ibland så dimper det ner en insikt, och det sker oftare än jag är beredd. Jag kan bli överrumplad när de kommer som i stora grupper och släpper som insiktsbomber i en bombräd……och så är det tyst ett tag…..sen kommer det ett stort lass igen.

Förra veckan en insikt om att jag oftast (läs för det mesta) försöker vara så nyttig som bara den. Nyttig, effektiv, ordentlig, you name it. Fast det har jag liksom inte velat se från alla perspektiv. Förrän förra veckan då. Då insikten ramlade ner som betydde att vi lägger till ett filter med FÖR VEM det är nyttigt och lägger in mig före någon annan en stund. Att det ska vara nyttigt för mig. Ja, du hänger med tänker jag.

Och så imorse, läsandes denna artikel (nej, jag har inte varit källkritisk i detta läsande),  så dimper insikten ner om varför jag oroar mig för saker och ting som jag inte alls kan påverka eller kontrollera.

In fact, worrying can help calm the limbic system by increasing activity in the medial prefrontal cortex and decreasing activity in the amygdala. That might seem counterintuitive, but it just goes to show that if you’re feeling anxiety, doing something about it — even worrying — is better than doing nothing.

Alltså, genom att oroa mig så hjälper jag omedvetet till att lugna det limbiska systemet genom att öka aktiviteten i mediala prefrontala cortex och minska aktiviteten i amygdala. Det kan ju kännas som att det motverkar varandra, men det visar på att om du känner en rädsla, genom att oroa sig för vad som kan komma ut ur den situationen som skapat rädslan så gör du faktiskt något åt problemet i situationen och du är nyttig…..

Nu är ju denna lösning, dvs att vara nyttig genom att oroa sig, inte en bra och hållbar lösning över tid för vare sig min hjärna eller mitt beteende. Utan det som kan få till en förändring som ger mig mer är ett gammalt beprövat trick…….

Att fråga sig själv:  -Vad är jag tacksam över?
Den frågan ökar både produktionen av serotonin och dopamin. Och även densiteten i neuronerna. Vilket i sin tur ökar din emotionella intelligens.

It’s not finding gratitude that matters most; it’s remembering to look in the first place. Remembering to be grateful is a form of emotional intelligence. One study found that it actually affected neuron density in both the ventromedial and lateral prefrontal cortex. These density changes suggest that as emotional intelligence increases, the neurons in these areas become more efficient. With higher emotional intelligence, it simply takes less effort to be grateful.

Share

metaforen om mitt liv idag

Det regnar. Plötsligt och somrigt. Hur länge till? undrar jag. Snart måste jag ju börja cykla till den där tiden jag har att passa. Nej, jag hinner inte vänta längre.

Ut i regnet, på hojen, i regnponchon. Raska tramptag ner mot KTH-hallen. In i skogen, förbi Ugglevikskällan och stopp i uppförsbacken. Orka, orka, orka. Trampa på. Genväg ner mot rälsen, svänger vänster och sen höger. Kikar på maps i ajfånen och försöker tyda instruktionerna i ett par steg framåt. Minnas exakt är vad jag förväntar av mig själv. Leverans av precision och effektivitet. Alltid. Det är ju bilden jag har av mig. Den andra ser och förväntar sig. Tror jag.

Trampar vidare i lätt nerförsbacke. Ser vägbyggen framför. Och tar en pareringsmöjlighet till vänster och en cykelbana. Ha, tänker jag, lyckades trumfa och maximera denna del. Trampar på, kikar på maps igen. Höger om 60m. Precis, där har jag ju kört tidigare. Fast det ser väldigt mycket ut som en byggplats nu. 15 m kvar. Amen, vad f-n, det ÄR en byggplats och jag får inte hoja igenom. Ok, trampa vidare rakt fram för förr eller senare kommer en väg till höger.

1km senare, 4 minuter senare och med 4 minuter tillgodo innan mitt bokade möte ska börja, då svänger jag äntligen höger. Och möts av stans troligen jobbigaste och segaste uppförsbacke. Trampar på av bara den. Blir varm, och klibbig. Regnet har upphört och på backkrönet kan jag se hur det dunstar ånga från gatan. Då tar orken slut och jag får kliva av. 2 minuter kvar.

Shit, vilket nummer på gatan? Och var svänga? Portkod? In i ajfånen igen för att finna exakta detaljerna. Krockar nästan med parkerad volvo. Finner en gränd in till höger, tar den och finner gatunumret samtidigt. 1 min kvar.

Låser hojen. Tar mina grejer och in genom porten. Till rätt våning och in i lugnet. 1 min efter utsatt tid. Möts av stillhet och lugn. I 6 minuter till. Sen blir jag välkomnad och får frågan varför jag kommit dit.

Då berättar jag historien ovan och säger att det är precis så som mitt liv känns idag…att det jag tvärsäkert vet (att avtagsvägen till höger finns och funkar) inte är sant….att den extra sväng jag får ta är där jag är i livet. Jag trampar på på en transportsträcka som ska ta mig till en ny väg som är viktigare än den jag är på nu. Men vart den leder och när den kommer och varför just den är bra……där vet jag inte alls.

Så skönt det vore att lägga sig i gräset i dikesrenen med hojen och bara titta på molnen. Det är dags för det nu.

Share

kejsarsnitt eller vaginalt – och bakterier på vägen

När vi når en ålder av 3 år då har vår tarmflora kommit att bli ganska mogen för att ta sig an resten av livet. Man brukar ju säga att våra gener hjälper till att designa våra kroppar, men de är verkligen inte chefs-arkitekterna när det handlar om vår miljö och kultur i våra tarmar. Identiska tvillingar delar ju samma uppsättning gener, men långt ifrån samma bakterie-mix i tarmarna. Vår livsstil, händelser i livet, sjukdomar, hobbies, etc – allt detta influerar oss och skapar bakterie-populationen inuti våra kroppar.

Så de första bakterier som populariserar våra tarmar lägger grunden för framtiden i våra kroppar. Studier visar att de bakterier som vi utsätts för under våra tre första veckor livet är enormt viktiga för vår utveckling av vårt immunförsvar. Tarmfloran hos en 3-veckors bebis kan förutspå om det finns en ökad risk för att drabbas av allergier eller astma mm senare i livet.
Så hur kan vi se till att ”plocka upp” bättre bakterier än sämre i början av våra liv?


När ett barn föds med kejsarsnitt så är allt sterilt och fint och bra för alla, förutom den lilla delen att de första bakterierna som den nyfödda nås av är från huden.
Och på din hud bor mängder av olika sorters bakterier som kan hamna i den nyföddas mage och tarmar. Ett barn som föds vaginalt – det barnets första möte är med bakterierna i vagina och de är mycket mycket snällare mot barnet.
Och det sker ibland att barn som föds med kejsarsnitt får lactobacillus tillfört så att den goda tarmfloran får en skjuts åt rätt håll – för just den har barn som föds vaginalt liksom redan fått på naturlig väg.

Runt 7-års ålder har barn som fötts vaginalt och via kejsarsnitt kommit ikapp varandra så att tarmfloran ser liknande ut. Puh – tack och lov för att kroppen liksom tar hand om detta själv – eller ibland med lite hjälp 🙂

 

Källan till dessa ord, tankar och reflektioner är förstås – “Charmen med Tarmen” av Giulia Enders. 

 

Share

tacksam för insikter

When one loves, one does not calculate – Therese of Lisieux

Jag läste färdigt the Happiness project tidigare i år och skrev ner en massa tankar och reflektioner kring den till mig själv – och idag har jag återvänt och läst det i min Evernote-samling. Och då, i den stunden, landar insikten igen. Den som kommit i en annan stund – både när jag först läst den, och igen när jag skrev ner den och så nu igen idag.  Tredje gången gillt? Oavsett så är jag tacksam för att få påminnelser och få uppleva insikter. Känslan av att få en insikt att landa är i mig som om en fjäder sakta faller neråt i sin rörelse för att slutligen landa tryggt och stilla.

 

Foto lånat av Tony Alter på Flickr – Feather

Insikten – och kanske den största behållningen av boken?
Don´t be a calculator looking for a return!

Gretchen som skrivit boken säger också:
Var en spenderare – tänk över huvudtaget inte alls på att du ska få något tillbaka. 

It is by spending oneself, that one becomes rich – Sarah Bernhard
Share

chronos och kairos – två begrepp om tid

Jag har nyligen lyssnat till ännu ett samtal mellan Krista Tippet och i detta fall Richard Rohr på podden On Being.

Och det är ett par saker som söker sig djupt in i mig i det samtalet. Och idag lyfter jag fram det som Richard pratar om kring tid. Att det finns två ord i den gamla grekiskan för tid:

CHRONOS & KAIROS

Där chronos står för den kronologiska tiden, där minuter läggs till minuter, timmar vid timmar och dagar vid dagar så att ett år har passerat. Den förståelsen kring tid är den som vi är överens om i västvärlden. Den enar oss i en förståelse.

Kairos står för en annan tid. En upplevelse av en stund då polletten ramlar ner, då vi fattar allting, då vi kan utbrista “Eureka, jag förstår” eller liknande. En tid där vi landar i en mjuk förståelse och hela vi växer med den förståelsen och insikten. Och att då vi längtar efter fler stunder av kairos genom att vara kontemplativa (kan man säga så?) kan uppbringa en tillit till denna “djupa tid” (kairos) så att vi landar mjukt i förståelse kring fler och fler delar i och av livet. Och kan våga komma så djupt som möjligt i de stunder vi har möjlighet till “djup tid”.
Att det är i stunden av kairos som allt faller på plats och allt som inte längre är viktigt suddas ut.

Och för mig står chronos och kairos inte i motsats till varandra. De behöver varandra för att kunna finnas till.

MS. TIPPETT: A phrase that you use a lot that I’d like you to just flesh out is an aspect of this progression towards meaning, towards spiritual fullness, is “living in deep time.” Just say what you’re saying there.

FR. ROHR: OK, well, let me say, first of all, I’m not sure what I mean by that. [laughs] But a phrase was used in medieval Catholic spirituality was “the eternal now.” “When time comes to its fullness,” is the biblical phrase. I’m sure you’ve been told that in the Greek, in the New Testament, there’s two words for time. Chronos is chronological time, time as duration, one moment after another, and that’s what most of us think of as time.

But there was another word in Greek, kairos. And kairos was deep time. It was when you have those moments where you say, “Oh my god, this is it. I get it,” or, “This is as perfect as it can be,” or, “It doesn’t get any better than this,” or, “This moment is summing up the last five years of my life,” things like that where time comes to a fullness, and the dots connect, when we can learn how to more easily go back to those kind of moments or to live in that kind of space.

Now, I think that’s what the tradition means by the word “contemplation,” that to be a contemplative is to learn to trust deep time and to learn how to rest there and not be wrapped up in chronological time. Because what you’ve learned, especially by my age, is that all of it passes away. The things that you’re so impassioned about when you’re 22 or 42 don’t even mean anything anymore, and yet, you got so angry about it or so invested in it.

So already, the desert fathers and mothers discovered this word “contemplation” because I believe they found the word that most believers use, the word “prayer,” to be so trivialized, so cheapened by misuse. Prayer was sort of a functional thing you did to make announcements to God or tell God things, which God already knew, of course. And they created another word to give us access to this deep time, and that word that kept recurring throughout the 2,000-year history of Christianity was the contemplative mind. It’s a different form of consciousness. It’s a different form of time.

Share

Vad jag lärt mig av Feldenkrais-lektioner

Vilken tur jag har som känner en Feldenkrais-pedagog. En vän som jag är glad att ha nära. Sofie har låtit mig få prova olika lektioner. Dels en individuell lektion då jag fick akut ryggsmärta (japp, stress i min kropp sätter sig ofta i ryggen) och därefter grupplektioner kring höft och axel. Och så en lektion i mitt vardagsrum med Podd-gänget. Jag kan varmt rekommendera både Sofie och Feldenkrais. 

Vad har jag lärt mig då?
1. Stacked bones – för mig är detta känslan i kroppen efter en lektion av Feldenkrais. Att mitt skelett staplas “rätt” i sin ursprunglighet och sitt original och jag LITAR fullt ut på att det håller mig. Jag behöver vare sig muskler eller senor för att kunna sitta eller stå. Mitt skelett är där för mig. Och det är en väldigt skön känsla att vara i.
Min reflektion: Det är ett förhållningssätt jag kan anamma i resten av livet likaså. Jag behöver inte “bli hållen” av annan person, mitt skelett håller mig. Jag kan bli hållen av annan, men måste inte. 

2. Lösning längre bort, enklare, mindre ansträngning – den här insikten kom när vi genomförde en höftlektion. Där vi först fick i uppgift att från ryggliggandes, utan instruktion om hur, skulle lyfta höger höft från underlaget.
Jag tog i med hull och hår väldigt lokalt runt höften med alla muskler jag kunde finnas om låg så nära som möjligt. Känslan jag hade var att jag kunde genomföra uppgiften, men att jag samtidigt var tvungen att erkänna att den var ganska ansträngande.
Sen fick vi utforska höftlyft på alla olika sätt, genom att trycka ner höger fot i golvet då vi låg med knäet pekandes uppåt. Sen genom att även sträcka ut vänster arm, även genom att peka med knäet åt vänster osv.
Och jag upplevde det så lätt att lyfta höften genom att trycka ner foten i marken med knäet pekandes uppåt. Knappt ansträngande alls och en markant skillnad i ökat avstånd mellan rumpa och golv än när jag använde alla “lokala” muskler för samma rörelse.
Min reflektion: Att om vi i ett problem inte kan genomföra lösningen/förändringen som behövs väldigt nära problemet. Då kan vi ta hjälp av några som är längre därifrån. För det kan bli en hävstångseffekt där vi når betydligt längre (öka avståndet) med mindre ansträngning (sätta i foten istället för att nyttja “lokala” muskler). Hängde du med?
Exempelvis i ett projekt inom äldreomsorgen så kanske vi inte kan lösa utmaningen med de medarbetare som är direkt berörda, men om vi använder oss av de anhöriga som är lite längre bort…då kommer vi att få se en enklare, men ansträngningslös, lösning/förändring. 

Om du har tid – kika på TEDx nedan där professor Dorit Aharonov ger oss olika perspektiv på Feldenkrais och lärande. Hennes principer ovan.

 

Share

går du D I N väg?

Först ska vi fatta att det finns en väg för oss, mig, dig, varsin väg som vi kan gå. En som liksom blir bäst.

Sen ska vi fundera ut vilken väg det egentligen är.

När vi har funnit den så ska vi våga släppa taget om alla andra vägar och våga ta den som är bäst för just dig, eller dig.

Sen ska vi gå den.

inte är det lätt inte……

Kan vi vara i kontakt med utvecklingen i vårt eget liv?
Kan vi växa med den uppgift vår mänsklighet ger oss?
Kan vi anta de utmaningar vi får och till och med söka upp dem för att pröva oss själva, för att mogna, för att handla efter våra principer, vara ärliga mot oss själva, finna den väg som är vår och sist och slutligen inte bara känna den utan först och främst gå den?

ord från Vart du än går är du där – Jon Kabat-Zinn

Share