dags att acceptera kaoset

Japp, jag är en periodare och lyssnar mycket på podcasts som jag finner intressanta och/eller roliga. Den senaste jag lyssnat på gav mig en helt ny insikt. Som ramlade ner så snyggt som den där 5-öringen…nämligen denna. Episod nummer 100 av Hidden Brain och ett live samtal med Daniel Kahneman.

Jag ska inte spoliera hela din lyssning, men den insikt jag fann så tilltalande är denna: under de kurser i mindfulness som jag leder så pratar jag bland annat om hur avslappning av hjärnan kan leda till klarhet och ökat fokus. Och så visar jag bilderna nedan. Jag har hela tiden uppfattat att det är möjligheten till att fokusera (eller använda sin inbyggda kamera-zoom) som gör att vi kan se klarare och få mer klarhet. Som i bilden till höger.

Men, japp men, nu inser jag att avslappningen i hjärnan kan hjälpa mig att acceptera att jag inte har kontroll och att livet/samhället/världen är i kaos och att det är tack vare det som jag kan se med klarhet. Att det är acceptansen som är nyckeln. Inte möjligheten till fokus eller inbyggd kamera-zoom. Acceptansen av kaoset/oskärpan. Och möjligtvis förmågan att släppa taget om fokuset och kamera-zoomen.

 

Du som känner dig nyfiken och har lust att prova mindfulness –
här kan du anmäla dig till min eller någon av mina kollegors kurser.
Min börjar den 11 oktober.
Torsdagar kl 18.00 – välkommen!!

Share

rakt i nyllet (och hjärtat)

ett par insikter ramlade just ner.

när jag lyssnat och tittat på denna film med oprah och tony robbins.

6 transformative lessons for life….

  • Trade your expectation for appreciation (suffering ends in that moment)
  • Stop keeping score in your relationships (keep giving as in the beginning of your relationship)
  • Your decisions are your destiny (sometimes not getting what I want lets someone else get what they want, and sometimes it digs a whole in me so deep I gotta find a way to grow out of it and then I might have something to give to someone else. Life is not about getting what you want. Life is about becoming more.)
  • Success without fulfillment is failure (it´s not what you get but who you become)
  • We all get what we tolerate
  • Life does not grow by a no (it grows by saying yes and taking a risk)

och shit vad de insikterna river upp gamla sår – med sårskorpor redo att tas bort så att såren kan få läka från denna nya plats, med dessa nya insikter att läka dem.

ont gör det hursomhelst….tills….

….den där befriande insikten om att jag faktiskt ofta och länge klarar av att ha två motsatta tankar samtidigt i min hjärna.
Den som befriar mig direkt från det nej som jag gav häromkvällen, och istället gav plats till ett ja.
En kort stund kände jag att jag var dum som inte vågade säga ja, för att en kort, kort stund efteråt inse att det inte gagnar mig och att det nej:et beredde plats för det ja som komma skulle. Till något som gagnar mig.

Tony, ibland är dina ord lite för “låga” för mig, jag behöver vända och vrida på dem och se dem ur fler perspektiv. Som att ett initialt nej kan behövas för att skapa utrymme för att ett JA som kommer från hela mig kan få ta plats.

Share

att skörda det jag planterat

En reflektion häromdagen då jag vid mitt tredje coachingsamtal under samma vecka fick mina egna ord tillbaka från min klient, eller i detta fall tre klienter. En stilla reflektion att det var en rejäl ego-boost. En reflektion att det har landat ett par insikter i mina klienter. En reflektion att i tacksamhet ta emot och skörda det jag planterat. För mig alltså. En reflektion att jag kan vara stolt över mitt arbete och lära mig mer av mina klienter i mitt lyssnande. Att mina klienter kan vara mina läromästare i en öppen dans där vi turas om att leda. En väldig skön reflektion som jag gärna vilar i.
Så kom det ett mail ifrån Universum imorse. Som vanligt en direkt påminnelse om där jag är mitt i livet. Som vanligt.
They surround you even now, Tess. They see, hear, and feel what you see, hear, and feel. They trade vantage points, study possibilities, and learn to think bigger. They brag about you, compliment you, and laugh at your jokes. They only ever squabble over who loves you most.
And of course, I’m talking about the teachers who prepared you for time and space, who’ve now become your students.
Shhhh… they’re reading this…
 The Universe
Now they’re clapping, Tess!
Share

Hur du vet att du är på rätt väg i livet

Jag blev påmind om dessa två frågor häromdagen:

Vad ville du bli när du var liten?
Varför ville du bli det?

 

Även om svaret för dig på den första frågan inte är den titel eller det som du gör idag så svara på nästa fråga också. Lyssna ordentligt till det svaret. Lyssna till varför du ville bli vad du nu ville bli. Se vad som händer i dig om du låter dig själv “landa” i det svaret.

Så här var det för mig…

Min allra första dröm när jag var liten var att jobba som florist, med blommor och annat från naturen. Varför? För att jag ville skapa och arrangera vackra saker som gjorde människor glada.
En annan dröm som kom ganska tidigt även den, var att jag ville bli helikopterpilot. Varför? För att jag ville se på saker från ett annat perspektiv, från ett annat håll. Både se och förstå hur allt hängde ihop genom att kunna se från distans. Och när jag har sett och förstått så ville jag även dela detta med andra. Bjuda med dem i min helikopter så att även de skulle kunna se och förstå helheten och de olika perspektiven.

Min förvåning?

Att precis mina varför är identiska med varför jag bloggar. Varför jag vill skriva. Varför jag jobbar som konsult i olika uppdrag. Varför jag arbetar med människor i mindfulness, i coaching och som mentor. Precis mitt varför som ovan.

varför ville du bli det du ville bli när du var liten?

Jag och syrran (4 år äldre) i trappan i mormors och morfars trädgård. 

Share

22 dagar senare…hosthosthost

Nedan mina korta reflektioner om dagarna så här långt.

En annorlunda oktober

4 okt Feberdrabbad på kanelbullens dag.

5 okt Jodå,  det ska nog gå att assistera på mindfulnesskväll med lite alvedon i kroppen.

6 okt Jag mår inte bra och febrar rejält.

7 okt Där kom hostan – fy vad den tar tag i hela kroppen och skakar om.

8 okt En lugn natt…bara ombyte av pyjamas som var dyblöt av febern.

9 okt Läkarbesök och kåvepenin.

10 okt Hostan är om möjligt ännu värre. Hostar loss varenda spänning i hela kroppen.

11 okt Läkaren ringer och berättar att det är Mykoplasma bakterie i mig. Byter antibiotika  och finner utslag över hela bålen.

12 okt Känner mig ok och försöker gå en hundpromenad. Nej är inte ok.

13 okt Känner mig bättre, men stannar hemma från poddklubb. Smittar rejält.

14 okt En liten hundpromenad utomhus och lungorna vill ha syresatt luft och hostar vidare med att släppa alla spänningar.

15 okt Yngsta sonen klagar över ont i örat. Vi avvaktar för att se om det dyker upp feber.

16 okt Utvecklingssamtal i skolan med yngsta och vi hostar ikapp på varenda samtal. Så fort den ena hostar så triggar den andres hosta igång.

17 okt Läkarbesök med yngsta och japp – Doxyferm även till honom.

18 okt Maken börjar känna sig konstig…han som aldrig blir sjuk. Nej, ingen av oss andra heller! Och nu är jag uppe i två långsamma hundpromenader om dagen. I hostattacker.

19 okt Maken har nära 40grader i feber och inget biter för att dämpa. Han upplever samma som mig när han tar febernedsättande – att då svettas man ännu mer.

20 okt Doxyferm till maken idag. Han tar extra dos för att få effekt. Ligger ändå på 39,5 hela dagen. Hundpromenaderna är korta och hostiga.

21 okt Undvika kontakt med omvärld och andra – vi smittar nog hela familjen och känslan av isolering börjar bli kännbar. Kanske främst från svärmor som så gärna vill få pyssla om oss och det inte går för vi smittar.

22 okt Kolonilotter – visningsdag för lediga lotter och städdag i föreningen. Japp, jag var på bägge, för de var ju båda utomhus vilket visserligen leder till mer hosta, men också utomhus så att jag kan gå undan när jag hostar. Makens feber lägre och öronsmärta hos yngsta är borta. En lång ursäkt till äldsta vid middagsbordet – förlåt att vi inte tog dig till läkare tidigare.

23 okt Nej, nej, nej – en förändring i min hosta igen. Nu som på samma sätt som den 7 okt….kommer allt tillbaka?

24 okt Oj, redan borta från jobb och uppdrag så här många dagar?

25 okt Vaknar under natten och har ont i kroppen, utslagen nästan borta, svettas och hostar….hur och när ska detta sluta? Får avboka mitt deltagande vid kvällens utbildningsträff på Mindfulnessgruppen.

26 okt Jo,men idag…idag känner jag mig faktiskt pigg när jag vaknar. Även om jag hostar lite på förmiddagspromenaden med Anna och Chewie så mår jag mycket bättre. Kanske är jag rent av frisk nu?

 

Jag är så otroligt tacksam att jag inte bär på en kronisk åkomma eller sjukdom. Att jag mitt i allt detta kan se att jag får gåvor av att jag varit sänkt och sjuk. Särskilt det där med att hosta loss alla spänningar. Mer om det senare.

Share

insikt om varför jag oroar mig

Ibland så dimper det ner en insikt, och det sker oftare än jag är beredd. Jag kan bli överrumplad när de kommer som i stora grupper och släpper som insiktsbomber i en bombräd……och så är det tyst ett tag…..sen kommer det ett stort lass igen.

Förra veckan en insikt om att jag oftast (läs för det mesta) försöker vara så nyttig som bara den. Nyttig, effektiv, ordentlig, you name it. Fast det har jag liksom inte velat se från alla perspektiv. Förrän förra veckan då. Då insikten ramlade ner som betydde att vi lägger till ett filter med FÖR VEM det är nyttigt och lägger in mig före någon annan en stund. Att det ska vara nyttigt för mig. Ja, du hänger med tänker jag.

Och så imorse, läsandes denna artikel (nej, jag har inte varit källkritisk i detta läsande),  så dimper insikten ner om varför jag oroar mig för saker och ting som jag inte alls kan påverka eller kontrollera.

In fact, worrying can help calm the limbic system by increasing activity in the medial prefrontal cortex and decreasing activity in the amygdala. That might seem counterintuitive, but it just goes to show that if you’re feeling anxiety, doing something about it — even worrying — is better than doing nothing.

Alltså, genom att oroa mig så hjälper jag omedvetet till att lugna det limbiska systemet genom att öka aktiviteten i mediala prefrontala cortex och minska aktiviteten i amygdala. Det kan ju kännas som att det motverkar varandra, men det visar på att om du känner en rädsla, genom att oroa sig för vad som kan komma ut ur den situationen som skapat rädslan så gör du faktiskt något åt problemet i situationen och du är nyttig…..

Nu är ju denna lösning, dvs att vara nyttig genom att oroa sig, inte en bra och hållbar lösning över tid för vare sig min hjärna eller mitt beteende. Utan det som kan få till en förändring som ger mig mer är ett gammalt beprövat trick…….

Att fråga sig själv:  -Vad är jag tacksam över?
Den frågan ökar både produktionen av serotonin och dopamin. Och även densiteten i neuronerna. Vilket i sin tur ökar din emotionella intelligens.

It’s not finding gratitude that matters most; it’s remembering to look in the first place. Remembering to be grateful is a form of emotional intelligence. One study found that it actually affected neuron density in both the ventromedial and lateral prefrontal cortex. These density changes suggest that as emotional intelligence increases, the neurons in these areas become more efficient. With higher emotional intelligence, it simply takes less effort to be grateful.

Share

du är tillräcklig

Stöter på ord om en människas förlust av en käresta. Hur den som lever kvar ändå kan minnas alla de stunder och minnen från tiden tillsammans. Även om saknaden för framtiden och de tänkta möjligheterna att uppleva morgondagen och alla dess strapatser tillsammans upphör och man egentligen gärna byter ut ett minne mot en dag till i framtiden, tillsammans.

Och orden berör mig djupt.

Så kommer några ord till som är otroligt starka för mig:

But he left us this last gift, of not choosing against ourselves, of insisting on the sanctity of his way. His way of recognizing and insisting on celebrating the fullness of who we are, seen by him, but not for him. Held up in his light, but with no strings, no attachments to outcomes, no present, no future, just being. 

Och jag bara ger upp, låter ögonen tåras och bara åker med i känslovågorna.
Så underbart vackert beskrivet.  Att vi är tillräckliga i oss själva i att vara oss själva fullt ut. Sedda av andra. Men inte för andra. Du och jag är tillräckliga.

K Ä R L E K

 

 

Nedan kan du klicka och läsa hela berättelsen. 

The Gifts We Give, The Gifts We Are

Share

“charmen med tarmen” – färdigläst

Häromdagen läste jag klart boken “Charmen med tarmen” av Giulia Enders som jag läst på engelska då den kallas “Gut”. Och jag vill varmt rekommendera den och jag vet redan att några människor i min närhet ska få den i present.

Giulia har öppnat upp mina ögon till en helt ny värld som jag visserligen hade ett hum om att den fanns och att den kunde påverka mig och att jag med lite tur kunde påverka den. Den nya världen är en inre värld av främst mina tarmar och min tarmflora.

“Samarbetet mellan magen och hjärnan börjar väldigt tidigt i livet. Och tillsammans ansvarar de för stora delar av vår emotionella värld när vi är bebisar. Som bebisar älskar vi ju känslan av att vara mätta, och blir oerhört upprörda av våra hungerkänslor, eller när det bubblar i magen och vi behöver fisa. Vår familj hjälper oss med mat, att byta blöjor, att hjälpa oss rapa. Det är så oerhört tydligt att vårt nyfödda ”jag” består av mage och hjärna. Och när vi blir äldre så kan vi inte längre skrika oss blå när vi inte gillar maten på vår tallrik, men samarbetet mellan hjärnan och magen försvinner inte ; det blir snarare mer förfinat. En mage som inte mår bra kan komma att påverka vårt humör, liksom en mage som mår bra kan öka vår totala känsla av välbefinnande. “

“En första studie på effekten av att ta hand om sina tarmar och hur det påverkar hjärnan kom ut 2013. Forskarna nästan utgick ifrån att det inte skulle vara någon effekt hos människor (en liknande studie hade gjort två år tidigare på möss). När resultaten visades blev forskarna väldigt förvånade – och inte bara de, utan hela forskarsamhället. I fyra veckor hade deltagarna i studien tagit en cocktail bestående av ett par olika bakterier och några av områdena i deltagarnas hjärnor hade omisstagligen förändrats, speciellt de områden som processar känslor och smärta. “
Det här leder för mig till väldigt kraftfulla insikter. Att jag kan bli så påverkad av mitt inre (tarmar, mage, tarmflora, etc) och att det påverkar främst de delar i min hjärna som processar känslor och smärta – vilket för mig blir en reflektion om:
1. Det jag känner – är det verkligen det jag känner eller är det en signal om att något behöver få hjälp att bli bättre – dvs tränar jag på att “lyssna” till mitt inre (se ovan) för att kunna ge det stöd som behövs – utan att rusa iväg i ett känslouttryck som inte gagnar mig eller mitt inre?
2. När en person känner sig stormig i känslor eller smärtpåverkad – varför ger vi omedelbart tabletter/medicin för att motverka det om det finns en annan lösning som att tillföra “goda bakterier” som ger ett bättre resultat och ffa ett mer hållbart sådant?
Hoppas du blir sugen på att läsa – och jag tipsar särskilt dig som har en bokklubb. Denna är ypperlig att föra samtal kring. Då det dyker upp insikter, frågor och tankar stup i kvarten när jag läste den 🙂
Share

tacksam för insikter

When one loves, one does not calculate – Therese of Lisieux

Jag läste färdigt the Happiness project tidigare i år och skrev ner en massa tankar och reflektioner kring den till mig själv – och idag har jag återvänt och läst det i min Evernote-samling. Och då, i den stunden, landar insikten igen. Den som kommit i en annan stund – både när jag först läst den, och igen när jag skrev ner den och så nu igen idag.  Tredje gången gillt? Oavsett så är jag tacksam för att få påminnelser och få uppleva insikter. Känslan av att få en insikt att landa är i mig som om en fjäder sakta faller neråt i sin rörelse för att slutligen landa tryggt och stilla.

 

Foto lånat av Tony Alter på Flickr – Feather

Insikten – och kanske den största behållningen av boken?
Don´t be a calculator looking for a return!

Gretchen som skrivit boken säger också:
Var en spenderare – tänk över huvudtaget inte alls på att du ska få något tillbaka. 

It is by spending oneself, that one becomes rich – Sarah Bernhard
Share

chronos och kairos – två begrepp om tid

Jag har nyligen lyssnat till ännu ett samtal mellan Krista Tippet och i detta fall Richard Rohr på podden On Being.

Och det är ett par saker som söker sig djupt in i mig i det samtalet. Och idag lyfter jag fram det som Richard pratar om kring tid. Att det finns två ord i den gamla grekiskan för tid:

CHRONOS & KAIROS

Där chronos står för den kronologiska tiden, där minuter läggs till minuter, timmar vid timmar och dagar vid dagar så att ett år har passerat. Den förståelsen kring tid är den som vi är överens om i västvärlden. Den enar oss i en förståelse.

Kairos står för en annan tid. En upplevelse av en stund då polletten ramlar ner, då vi fattar allting, då vi kan utbrista “Eureka, jag förstår” eller liknande. En tid där vi landar i en mjuk förståelse och hela vi växer med den förståelsen och insikten. Och att då vi längtar efter fler stunder av kairos genom att vara kontemplativa (kan man säga så?) kan uppbringa en tillit till denna “djupa tid” (kairos) så att vi landar mjukt i förståelse kring fler och fler delar i och av livet. Och kan våga komma så djupt som möjligt i de stunder vi har möjlighet till “djup tid”.
Att det är i stunden av kairos som allt faller på plats och allt som inte längre är viktigt suddas ut.

Och för mig står chronos och kairos inte i motsats till varandra. De behöver varandra för att kunna finnas till.

MS. TIPPETT: A phrase that you use a lot that I’d like you to just flesh out is an aspect of this progression towards meaning, towards spiritual fullness, is “living in deep time.” Just say what you’re saying there.

FR. ROHR: OK, well, let me say, first of all, I’m not sure what I mean by that. [laughs] But a phrase was used in medieval Catholic spirituality was “the eternal now.” “When time comes to its fullness,” is the biblical phrase. I’m sure you’ve been told that in the Greek, in the New Testament, there’s two words for time. Chronos is chronological time, time as duration, one moment after another, and that’s what most of us think of as time.

But there was another word in Greek, kairos. And kairos was deep time. It was when you have those moments where you say, “Oh my god, this is it. I get it,” or, “This is as perfect as it can be,” or, “It doesn’t get any better than this,” or, “This moment is summing up the last five years of my life,” things like that where time comes to a fullness, and the dots connect, when we can learn how to more easily go back to those kind of moments or to live in that kind of space.

Now, I think that’s what the tradition means by the word “contemplation,” that to be a contemplative is to learn to trust deep time and to learn how to rest there and not be wrapped up in chronological time. Because what you’ve learned, especially by my age, is that all of it passes away. The things that you’re so impassioned about when you’re 22 or 42 don’t even mean anything anymore, and yet, you got so angry about it or so invested in it.

So already, the desert fathers and mothers discovered this word “contemplation” because I believe they found the word that most believers use, the word “prayer,” to be so trivialized, so cheapened by misuse. Prayer was sort of a functional thing you did to make announcements to God or tell God things, which God already knew, of course. And they created another word to give us access to this deep time, and that word that kept recurring throughout the 2,000-year history of Christianity was the contemplative mind. It’s a different form of consciousness. It’s a different form of time.

Share