22 dagar senare…hosthosthost

Nedan mina korta reflektioner om dagarna så här långt.

En annorlunda oktober

4 okt Feberdrabbad på kanelbullens dag.

5 okt Jodå,  det ska nog gå att assistera på mindfulnesskväll med lite alvedon i kroppen.

6 okt Jag mår inte bra och febrar rejält.

7 okt Där kom hostan – fy vad den tar tag i hela kroppen och skakar om.

8 okt En lugn natt…bara ombyte av pyjamas som var dyblöt av febern.

9 okt Läkarbesök och kåvepenin.

10 okt Hostan är om möjligt ännu värre. Hostar loss varenda spänning i hela kroppen.

11 okt Läkaren ringer och berättar att det är Mykoplasma bakterie i mig. Byter antibiotika  och finner utslag över hela bålen.

12 okt Känner mig ok och försöker gå en hundpromenad. Nej är inte ok.

13 okt Känner mig bättre, men stannar hemma från poddklubb. Smittar rejält.

14 okt En liten hundpromenad utomhus och lungorna vill ha syresatt luft och hostar vidare med att släppa alla spänningar.

15 okt Yngsta sonen klagar över ont i örat. Vi avvaktar för att se om det dyker upp feber.

16 okt Utvecklingssamtal i skolan med yngsta och vi hostar ikapp på varenda samtal. Så fort den ena hostar så triggar den andres hosta igång.

17 okt Läkarbesök med yngsta och japp – Doxyferm även till honom.

18 okt Maken börjar känna sig konstig…han som aldrig blir sjuk. Nej, ingen av oss andra heller! Och nu är jag uppe i två långsamma hundpromenader om dagen. I hostattacker.

19 okt Maken har nära 40grader i feber och inget biter för att dämpa. Han upplever samma som mig när han tar febernedsättande – att då svettas man ännu mer.

20 okt Doxyferm till maken idag. Han tar extra dos för att få effekt. Ligger ändå på 39,5 hela dagen. Hundpromenaderna är korta och hostiga.

21 okt Undvika kontakt med omvärld och andra – vi smittar nog hela familjen och känslan av isolering börjar bli kännbar. Kanske främst från svärmor som så gärna vill få pyssla om oss och det inte går för vi smittar.

22 okt Kolonilotter – visningsdag för lediga lotter och städdag i föreningen. Japp, jag var på bägge, för de var ju båda utomhus vilket visserligen leder till mer hosta, men också utomhus så att jag kan gå undan när jag hostar. Makens feber lägre och öronsmärta hos yngsta är borta. En lång ursäkt till äldsta vid middagsbordet – förlåt att vi inte tog dig till läkare tidigare.

23 okt Nej, nej, nej – en förändring i min hosta igen. Nu som på samma sätt som den 7 okt….kommer allt tillbaka?

24 okt Oj, redan borta från jobb och uppdrag så här många dagar?

25 okt Vaknar under natten och har ont i kroppen, utslagen nästan borta, svettas och hostar….hur och när ska detta sluta? Får avboka mitt deltagande vid kvällens utbildningsträff på Mindfulnessgruppen.

26 okt Jo,men idag…idag känner jag mig faktiskt pigg när jag vaknar. Även om jag hostar lite på förmiddagspromenaden med Anna och Chewie så mår jag mycket bättre. Kanske är jag rent av frisk nu?

 

Jag är så otroligt tacksam att jag inte bär på en kronisk åkomma eller sjukdom. Att jag mitt i allt detta kan se att jag får gåvor av att jag varit sänkt och sjuk. Särskilt det där med att hosta loss alla spänningar. Mer om det senare.

Share

insikt om varför jag oroar mig

Ibland så dimper det ner en insikt, och det sker oftare än jag är beredd. Jag kan bli överrumplad när de kommer som i stora grupper och släpper som insiktsbomber i en bombräd……och så är det tyst ett tag…..sen kommer det ett stort lass igen.

Förra veckan en insikt om att jag oftast (läs för det mesta) försöker vara så nyttig som bara den. Nyttig, effektiv, ordentlig, you name it. Fast det har jag liksom inte velat se från alla perspektiv. Förrän förra veckan då. Då insikten ramlade ner som betydde att vi lägger till ett filter med FÖR VEM det är nyttigt och lägger in mig före någon annan en stund. Att det ska vara nyttigt för mig. Ja, du hänger med tänker jag.

Och så imorse, läsandes denna artikel (nej, jag har inte varit källkritisk i detta läsande),  så dimper insikten ner om varför jag oroar mig för saker och ting som jag inte alls kan påverka eller kontrollera.

In fact, worrying can help calm the limbic system by increasing activity in the medial prefrontal cortex and decreasing activity in the amygdala. That might seem counterintuitive, but it just goes to show that if you’re feeling anxiety, doing something about it — even worrying — is better than doing nothing.

Alltså, genom att oroa mig så hjälper jag omedvetet till att lugna det limbiska systemet genom att öka aktiviteten i mediala prefrontala cortex och minska aktiviteten i amygdala. Det kan ju kännas som att det motverkar varandra, men det visar på att om du känner en rädsla, genom att oroa sig för vad som kan komma ut ur den situationen som skapat rädslan så gör du faktiskt något åt problemet i situationen och du är nyttig…..

Nu är ju denna lösning, dvs att vara nyttig genom att oroa sig, inte en bra och hållbar lösning över tid för vare sig min hjärna eller mitt beteende. Utan det som kan få till en förändring som ger mig mer är ett gammalt beprövat trick…….

Att fråga sig själv:  -Vad är jag tacksam över?
Den frågan ökar både produktionen av serotonin och dopamin. Och även densiteten i neuronerna. Vilket i sin tur ökar din emotionella intelligens.

It’s not finding gratitude that matters most; it’s remembering to look in the first place. Remembering to be grateful is a form of emotional intelligence. One study found that it actually affected neuron density in both the ventromedial and lateral prefrontal cortex. These density changes suggest that as emotional intelligence increases, the neurons in these areas become more efficient. With higher emotional intelligence, it simply takes less effort to be grateful.

Share

du är tillräcklig

Stöter på ord om en människas förlust av en käresta. Hur den som lever kvar ändå kan minnas alla de stunder och minnen från tiden tillsammans. Även om saknaden för framtiden och de tänkta möjligheterna att uppleva morgondagen och alla dess strapatser tillsammans upphör och man egentligen gärna byter ut ett minne mot en dag till i framtiden, tillsammans.

Och orden berör mig djupt.

Så kommer några ord till som är otroligt starka för mig:

But he left us this last gift, of not choosing against ourselves, of insisting on the sanctity of his way. His way of recognizing and insisting on celebrating the fullness of who we are, seen by him, but not for him. Held up in his light, but with no strings, no attachments to outcomes, no present, no future, just being. 

Och jag bara ger upp, låter ögonen tåras och bara åker med i känslovågorna.
Så underbart vackert beskrivet.  Att vi är tillräckliga i oss själva i att vara oss själva fullt ut. Sedda av andra. Men inte för andra. Du och jag är tillräckliga.

K Ä R L E K

 

 

Nedan kan du klicka och läsa hela berättelsen. 

The Gifts We Give, The Gifts We Are

Share

“charmen med tarmen” – färdigläst

Häromdagen läste jag klart boken “Charmen med tarmen” av Giulia Enders som jag läst på engelska då den kallas “Gut”. Och jag vill varmt rekommendera den och jag vet redan att några människor i min närhet ska få den i present.

Giulia har öppnat upp mina ögon till en helt ny värld som jag visserligen hade ett hum om att den fanns och att den kunde påverka mig och att jag med lite tur kunde påverka den. Den nya världen är en inre värld av främst mina tarmar och min tarmflora.

“Samarbetet mellan magen och hjärnan börjar väldigt tidigt i livet. Och tillsammans ansvarar de för stora delar av vår emotionella värld när vi är bebisar. Som bebisar älskar vi ju känslan av att vara mätta, och blir oerhört upprörda av våra hungerkänslor, eller när det bubblar i magen och vi behöver fisa. Vår familj hjälper oss med mat, att byta blöjor, att hjälpa oss rapa. Det är så oerhört tydligt att vårt nyfödda ”jag” består av mage och hjärna. Och när vi blir äldre så kan vi inte längre skrika oss blå när vi inte gillar maten på vår tallrik, men samarbetet mellan hjärnan och magen försvinner inte ; det blir snarare mer förfinat. En mage som inte mår bra kan komma att påverka vårt humör, liksom en mage som mår bra kan öka vår totala känsla av välbefinnande. “

“En första studie på effekten av att ta hand om sina tarmar och hur det påverkar hjärnan kom ut 2013. Forskarna nästan utgick ifrån att det inte skulle vara någon effekt hos människor (en liknande studie hade gjort två år tidigare på möss). När resultaten visades blev forskarna väldigt förvånade – och inte bara de, utan hela forskarsamhället. I fyra veckor hade deltagarna i studien tagit en cocktail bestående av ett par olika bakterier och några av områdena i deltagarnas hjärnor hade omisstagligen förändrats, speciellt de områden som processar känslor och smärta. “
Det här leder för mig till väldigt kraftfulla insikter. Att jag kan bli så påverkad av mitt inre (tarmar, mage, tarmflora, etc) och att det påverkar främst de delar i min hjärna som processar känslor och smärta – vilket för mig blir en reflektion om:
1. Det jag känner – är det verkligen det jag känner eller är det en signal om att något behöver få hjälp att bli bättre – dvs tränar jag på att “lyssna” till mitt inre (se ovan) för att kunna ge det stöd som behövs – utan att rusa iväg i ett känslouttryck som inte gagnar mig eller mitt inre?
2. När en person känner sig stormig i känslor eller smärtpåverkad – varför ger vi omedelbart tabletter/medicin för att motverka det om det finns en annan lösning som att tillföra “goda bakterier” som ger ett bättre resultat och ffa ett mer hållbart sådant?
Hoppas du blir sugen på att läsa – och jag tipsar särskilt dig som har en bokklubb. Denna är ypperlig att föra samtal kring. Då det dyker upp insikter, frågor och tankar stup i kvarten när jag läste den 🙂
Share

tacksam för insikter

When one loves, one does not calculate – Therese of Lisieux

Jag läste färdigt the Happiness project tidigare i år och skrev ner en massa tankar och reflektioner kring den till mig själv – och idag har jag återvänt och läst det i min Evernote-samling. Och då, i den stunden, landar insikten igen. Den som kommit i en annan stund – både när jag först läst den, och igen när jag skrev ner den och så nu igen idag.  Tredje gången gillt? Oavsett så är jag tacksam för att få påminnelser och få uppleva insikter. Känslan av att få en insikt att landa är i mig som om en fjäder sakta faller neråt i sin rörelse för att slutligen landa tryggt och stilla.

 

Foto lånat av Tony Alter på Flickr – Feather

Insikten – och kanske den största behållningen av boken?
Don´t be a calculator looking for a return!

Gretchen som skrivit boken säger också:
Var en spenderare – tänk över huvudtaget inte alls på att du ska få något tillbaka. 

It is by spending oneself, that one becomes rich – Sarah Bernhard
Share

chronos och kairos – två begrepp om tid

Jag har nyligen lyssnat till ännu ett samtal mellan Krista Tippet och i detta fall Richard Rohr på podden On Being.

Och det är ett par saker som söker sig djupt in i mig i det samtalet. Och idag lyfter jag fram det som Richard pratar om kring tid. Att det finns två ord i den gamla grekiskan för tid:

CHRONOS & KAIROS

Där chronos står för den kronologiska tiden, där minuter läggs till minuter, timmar vid timmar och dagar vid dagar så att ett år har passerat. Den förståelsen kring tid är den som vi är överens om i västvärlden. Den enar oss i en förståelse.

Kairos står för en annan tid. En upplevelse av en stund då polletten ramlar ner, då vi fattar allting, då vi kan utbrista “Eureka, jag förstår” eller liknande. En tid där vi landar i en mjuk förståelse och hela vi växer med den förståelsen och insikten. Och att då vi längtar efter fler stunder av kairos genom att vara kontemplativa (kan man säga så?) kan uppbringa en tillit till denna “djupa tid” (kairos) så att vi landar mjukt i förståelse kring fler och fler delar i och av livet. Och kan våga komma så djupt som möjligt i de stunder vi har möjlighet till “djup tid”.
Att det är i stunden av kairos som allt faller på plats och allt som inte längre är viktigt suddas ut.

Och för mig står chronos och kairos inte i motsats till varandra. De behöver varandra för att kunna finnas till.

MS. TIPPETT: A phrase that you use a lot that I’d like you to just flesh out is an aspect of this progression towards meaning, towards spiritual fullness, is “living in deep time.” Just say what you’re saying there.

FR. ROHR: OK, well, let me say, first of all, I’m not sure what I mean by that. [laughs] But a phrase was used in medieval Catholic spirituality was “the eternal now.” “When time comes to its fullness,” is the biblical phrase. I’m sure you’ve been told that in the Greek, in the New Testament, there’s two words for time. Chronos is chronological time, time as duration, one moment after another, and that’s what most of us think of as time.

But there was another word in Greek, kairos. And kairos was deep time. It was when you have those moments where you say, “Oh my god, this is it. I get it,” or, “This is as perfect as it can be,” or, “It doesn’t get any better than this,” or, “This moment is summing up the last five years of my life,” things like that where time comes to a fullness, and the dots connect, when we can learn how to more easily go back to those kind of moments or to live in that kind of space.

Now, I think that’s what the tradition means by the word “contemplation,” that to be a contemplative is to learn to trust deep time and to learn how to rest there and not be wrapped up in chronological time. Because what you’ve learned, especially by my age, is that all of it passes away. The things that you’re so impassioned about when you’re 22 or 42 don’t even mean anything anymore, and yet, you got so angry about it or so invested in it.

So already, the desert fathers and mothers discovered this word “contemplation” because I believe they found the word that most believers use, the word “prayer,” to be so trivialized, so cheapened by misuse. Prayer was sort of a functional thing you did to make announcements to God or tell God things, which God already knew, of course. And they created another word to give us access to this deep time, and that word that kept recurring throughout the 2,000-year history of Christianity was the contemplative mind. It’s a different form of consciousness. It’s a different form of time.

Share

djupa samtal på kvällspromenaden

Tack vare vår lilla vovve så går vi ut och går mer. Och när vi går tillsammans i familjen blir det samtal. Samtal som har ett annat djup än vid andra tidpunkter oftast. Och vad av dessa som är hönan eller ägget vet jag inte riktigt. Just nu väljer jag att tro att det är samtalen som kommit av vovven och hans behov av promenader.

Ikväll var det ett sådant djupt samtal igen. Jag, vovven och bägge sönerna gick ut. Lite motvilligt från J´s håll och där började samtalet. Och ja, tidigt brast både hans och mitt tålamod och jag hamnade igen i den där tjat- och gnat-fällan som mammor ofta gör. Fortsatte att hävda att jag bara påminde honom och att jag inte tjatade och att jag bara gör det för att jag vill honom väl och för att jag som hans förälder har ett ansvar. Och han svarade att han var inte glad över detta tjat/påminnelser och att han inte ville ha det så.

A´s instick var oftast för att muntra upp eller för att hålla med någon av oss. Så vi fick lite tystnad i vårt samtal på det viset. Tystnad där vi kunde få reflektera en stund medan A pratade.

Och först nu, ett par timmar efteråt, kan jag landa i vad det egentligen handlar om. Att det jag gör inte är bra för J. Att han lär mig, igen, en läxa. Ger mig en gåva. Självinsikt.
Att när jag gör som jag gör med tjat, gnat och påminnelser inte har den effekten jag hoppas på utan totalt motsatt effekt. Det skapar en känsla hos honom som att jag inte har tillit och tilltro till honom. När det är just det jag vill kunna ge honom.
Men att jag inte tror att jag kan göra det ännu och därför använder mig av tjat, gnat och påminnelser som ett verktyg för att han ska visa att han kan så att jag sen kan lita på honom fullt ut.

Och så funkar det inte alls.

Tack J för gåvan ikväll, jag ska träna på den och jag hoppas att vi kan vända denna effekt innan det är försent. Jag börjar redan nu med tilliten. Även när det gäller tandborstningen.

Tack min fina älskade J.

MINOLTA DIGITAL CAMERA
Throwback to a galaxy far far away…
Share

mitt bokläsande

Läste klart en bok jag nog hållt på med länge. Säkert 4 månader. Den har fått mig att läsa ett par sidor om dagen. Utom nu på slutet i januari. Då ville jag bara bli klar med den. Känner du igen den känslan?

Och jag har ett flertal till som jag har läst i länge, länge. Det är så min läscykel ser ut nu. Att jag läser ett par sidor i en bok, låter den ligga, tar upp en annan och läser lite där.

Som att de tillsammans bildar en större meta-bok. Och förgyller handlingen och innehållet med de tankar och reflektioner jag gör när jag läser. Och det är så skönt att bearbeta något jag läst genom att inspireras av en annan tanke.

Nåväl – boken som jag nu läst klart, eller det var någon vecka sedan, handlar om vad varelserna på stjärnhopen Plejaderna vill lära oss. Det är en bok som är “kanaliserad”. Vilket betyder att den författaren som skrivit boken egentligen bara agerat kärl för orden att komma ut igenom. Jag tänker inte så mycket om det. Värderar det varken eller just nu. Jag låter innehållet komma till mig i läsningen och om det resonerar med mig då tar jag det till mig. Om inte så låter jag det passera. Vilken källa som det kommer ifrån är inte lika viktigt för mig, som det som innehållet kan väcka i mig.

Vad väcktes i mig när jag läste denna? En massa olika saker. Saker som jag inte alls känner igen. Saker som jag inte tar till mig alls utan släpper taget om. Andra saker som tar tag i mig och håller i mig. Sant eller falskt är inte viktigt där och då. Sant eller falskt kommer att visa sig senare.

IMG_1981

Be clear what you intend. The words I intend have tremendous power.

It is very important for everyone who wishes to be in balance with their physical body to
practice some kind of deep-breathing program. 

The human dilemma: the need to shift the definition of self and reality.

Sometimes when part of yourself is operating without vision or seeing, events occur to get you back on track. Be aware that, in this new chaos of consciousness and confusion and shifting of uncertainty, there is a divine order. This could be compared to baking a cake. Each ingredient in the recipe is of itself an integral whole and has its own sense of structure; the eggs, the flour, the butter, the sugar. When you begin to put them all together, it looks as if you are making chaos. Someone could say: “You are wrecking everything. You wrecked that egg. Where did the sugar go? You are wrecking all of the essential elements here.” They don´t understand, perhaps the magic of the catalytic formula of heat. 

We would like to remind you that you are only sovereign unto yourself.

When you become a doer and are able to manifest what you want in life,
you set yourself up as a mirror for many people. 

Life is like a restaurant. Learn how to order what you want from life like you do
in a restaurant and then trust that, because you ordered it, it will be put before you. 

When you go into a restaurant, do you simply order and say, “this is what I want,” and trust that it is going to come to you, or do you worry that they are going to screw it up? As soon as the order is in, do you follow the waiter into the kitchen and say, “Oh, they probably won´t have the right lettuce. They probably won´t sauce the onions just so, and they won´t have those kind of mushrooms I want.” No. You trust it will be presented to you exactly the way you want it and you let it go. 

As system busters, you have come in to eradicate the “food source”, or to change the “food source” from one of fear and chaos. Those who are nourished by that food will either have to change their diet or leave. 

Systems buster. Available for altering systems consciousness within the universe. On call.

Emotions are a source of food. There are those whose food source is love.
And there are others whose source is fear, chaos, anxiety, hunger and despondency. 

The human species have in common that it has been raped of its emotions.
Others have played your emotions like instruments,
and they have never let you know the power you have within your emotions.

Emotions are like tickets that can get you places and plug you in.

 

IMG_0572

Var det något som rörde dig starkt?
Kanske upptäckte du något inifrån dig när du läste detta?
När var det något som du läste som gjorde att en upptäckt inuti dig knackade på och ville ut?
Vad var det som ville ut?
Och vad var det du läste då?

Fotona tagna en varm sommardag vid ruinerna I Pompeji 

Share

vilka “glasögon” har du på dig?

Ibland är jag helt omedveten om vilka “glasögon” jag har på mig. Och då menar jag inte riktiga glasögon med bågar och slipade glas och för att jag har synfel eller annat. Utan helt enkelt vilka värderingar och vilket filter och vilka fördomar som färgar av sig på det som jag tror att jag ser naket. Och så gör jag inte det alls. Utan jag ser det bara med mina fördomar. Och då ser det ju ofta ut på ett visst sätt.

Ibland kan jag dock överraska mig själv. Och tack och lov blir det oftare och oftare. Jag noterar mig och min omgivning på ett annat sätt. Genom att själv bestämma vilket filter och vilka glasögon jag vill använda när jag observerar något. Det som då framträder kan vara så oerhört magiskt. Oftast får jag en upplevelse som är så mycket större än det jag bara ser. Det omfattar även det jag kan känna och även det jag hör i mellanrummen som uppstår emellan orden.

Ibland låter jag andra inspireras av detta också. Till exempel när vi var på rugby-touren till England. Då bad jag de föräldrar som följde med att titta på ungarnas match med de glasögon som de vanligtvis har på sig. Kommunikatörens, chefens, smöroljeexpertens, förnybar energi-expertens, controllerns, hr-partnerns, dansarens, ledarens, maximerarens och musikerns. Dessa glasögon och filter är föräldrarna vana att använda i sina system där de verkar till vardags. De var således bekväma med detta hoppades jag. Och så uppmanade jag dem att se på matchen som ett system där deras kunskap, fördomar, värderingar, etc färgade av sig på det som utspelade sig under matchen. Som en nivå 4 på en lärcirkel anordnad av Sisu, eller av mig 😉

Ibland så ser då dessa experter och tillika föräldrar så otroligt mycket i ett nytt sken och kunde förklara det som skedde på planen ur ett helt annat perspektiv och det landade insikter i flera. Och många hos mig. Några av föräldrarna delade även sina upplevelser med fler än bara den närmast på plan, eller mig, utan med hela bussen dagen därpå. Hela bussen med spelare och ledare och alla andra föräldrar. Och att bli jämförd med förnybar energi, ett jazz-stycke eller en smörjoljas klibbighet – vilken härlig och häftig upplevelse.

Ibland undrar jag om även du vågar prova. Kanske är du idag redo att prova nya “glasögon” eller kanske är du redo att notera vilka fördomar och värderingar som färgar dig i din vardag? Jag tror att du vågar prova snart. Välj glasögon nedan 🙂
kaleidoscope-prism-crystal-glasses-future-eyes-rose1Glasses-RabbitDog-w-Glassesimages Refraction_through_glasses_090306

black-rim-glasses-main1Google_Glass_Explorer_Edition do-i-need-glasses

Share

att klona mellan marknader

Jag fick en idé. En idé som jag ville samfundera kring. En idé där intressanta, viktiga skolbloggar skulle synas tillsammans i en bloggportal. Såsom Lovely Life, Elsas Entourage eller Everyday Stories med flera. Alltså min idé var att klona deras upplägg och ta in det i skolans värld med bloggare som bloggar om skolan idag och skolan i framtiden. Bloggare som arbetar i skolan eller med skolan. Bloggare som går i skolan. Bloggare som tycker, tänker, fantiserar, reflekterar om och kring skolan.

Så jag frågade min kompis som har startat Everyday Stories om jag kunde få lyssna och ta del av deras erfarenheter kring en bloggportal innan jag fortsatte vidare i ett ev görande.  Och det fick jag. Vi träffades och lunchade i Sickla en dag. Självklart hojtade jag dit på min turkosa Oma 🙂

Så hur gick det och vad ska jag göra av detta?

Jag är oerhört tacksam för att jag fick tillfälle att lyssna till och
ta del av den kunskap och kompetens de besitter.
Jag är tacksam att jag frågade och att de svarade ja.
Och jag är tacksam att jag valt att inte gå vidare på denna vägen.

Min starkaste känsla efter en del dagars reflekterande var ett starkt NEJ.
Nej, detta ska jag inte göra.
Varför då frågade jag tillbaka?
För att jag inte vill bidra till de strukturer och normer som gäller idag.
Och denna bloggportal som jag initialt tänkte på var just ännu en ny produkt
i syfte att tjäna pengar och skapa ett sug.
Och det där ekorrhjulet vill i alla fall
inte jag vara med och bidra till.
Så tack för idén, tack för samtalet och tack för insikten.

Jag vill bidra till andra värden och andra normer och strukturer. I detta har inte pengar en kraft. I detta utgår jag/vi ifrån vad som det längtas efter. Och vi genomför det tillsammans. Gemensamt. I samverkan och samkraft. Och i ett sammanhang som baseras på enkel och ren lust. 

 

Share