Käftsmällar av Jenny

Minns du Jenny? Hon som olovligt har flyttat in i min kropp och tar kommandot ibland. Häromdagen var hon rejält på hugget och gav mig ett par käftsmällar med sin raka höger och sylvassa vänsterkrok. Jag var inte beredd. Hon knockade mig och jag var nere för räkning i ca 18 h. Jenny, det räcker nu!

I min logiska och rationella värld, som jag kan gå tillbaka till efter de där timmarna i hjärn-kaos, vet jag en massa saker. Jag vet att jag litar på mig själv. Jag vet att jag litar på maken. Jag vet att jag har en massa support i familj och vänner. Jag vet att hjärn-kaoset just nu beror på att jag inte är beredd och att det dessutom är struligt med mina balanser av alla dessa hormoner som snurrar i hög produktion fast de inte ska. Eller i låg produktion fast de inte ska.

Hjärn-kaoset och en hormonkurs

Ja, det är inte en klockren balans för tillfället av min progesteron och östrogener. Jag bytte för en knapp vecka sedan från progesteron tabletter tillbaka till Progesterall-krämen. Och den omställningen har jag märkt av. Det har maken fått känna på också. Även han fick nog en käftsmäll eller flera av Jenny.

Jag har gått en digital hormonkurs under veckan hos Therese Renåker. Den tog mig 2 kvällar att ta mig igenom 36 lektioner. Tydliga, enkla att förstå, mycket nytt för mig och en ökad nyfikenhet att veta och förstå mera. Jag hoppas att även maken vill kika på denna så att vi kommer i balans vad gäller kunskap. Jag kan varmt rekommendera kursen, “Du och dina hormoner”!

Therese pratar i ett kapitel tidigt i kursen om hur nervsignaler och hormoner handlar om kommunikation och säger så här:

Precis som jag upplever det….

Jag har försökt att förklara för maken och för andra att jag upplever stunderna när Jenny kliver in med full kraft som att jag
1) inte har tillgång till någon av mina visdomar, kompetenser och erfarenheter
2) saker jag behärskade enkelt förut är numera helt utslaget
3) som vet att det här med sjävmedkänsla och självkärlek till mig själv är otroligt viktigt ändå inte kan hejda den här framfarten
4) pratar ett till språk i den hormonella kommunikationen och det är ett språk jag ännu inte lärt mig, men mitt i det så fnyser bara Jenny åt mig och tycker “Skyll dig själv, din gamla ragata, det här är ju ditt eget fel”, fast allt jag skulle behöva är att sakta ner och vara varsam mot mig själv och låta det ta sin tid att lära mig ett nytt språk.

Det jag upplever att Jenny har “gjort” i mig är att hon har öppnat upp mina gamla och dåliga Autobahns, och väljer dem så fort ett stimuli dyker upp. Förr hade jag tillgång till mindre och behagligare vägar och stigar. Som gav mig långsamhetens lov och därmed även tillgång att hinna få fatt i min visdom och skapa den respons till stimuli som hag var bekväm med och som även omgivningen kunde vara bekväm med.
Men nu….snabbt styr hon om mig till en autobahn, lägger i den högsta växeln och gasar på som den värsta racerföraren. Jag hinner inte ens bli medveten om att racet är igång förrän jag på håll upptäcker det. Och då, i stunden jag medvetandegör detta, i den stunden då kommer käftsmällarna rakt mot mig själv. Dömande, dömande, dömande.

Bästa maken försöker med all kraft stanna kvar och möta Jenny och mig och inte heller han klarar av att stå när smällarna flyger till höger och vänster. Han väljer att ducka ibland och framförallt väljer han oftast att inte slå tillbaka. (Alltså med ord, aldrig med riktiga slag….det fattar du väl!)

Flera tips som dykt upp i dessa dagar är följande:

  • Klimakterieportalen – en relativt ny hemsida med en massa bra input kring klimakteriet. Jag blev tipsad om den igår av maken så jag har inte hunnit spendera en massa tid där ännu.
  • Hypotyreos-Liv – en blogg om att leva med sköldkörtelproblem. Denna tipsade Therese om i kursen och även denna är ny för mig.
  • Snabb-kurs i kolesterol – likaså denna ett tips från Therese i kursen.

Att vara varsam med mig själv

Det är en gåva och ett förhållningssätt som jag har praktiserat och påmint mig om de senaste 10 åren. Innan dessa var jag rätt bra på att göra det automatiskt. Och nu, nu är det i mina hjärn-kaos-stunder HELT OMÖJLIGT.

Så just nu är jag tacksam att jag kan bli hållen av fina Helena som just nu har släppt sin podd. Tack, tack, tack – jag följer och lyssnar via iTunes och dina budskap når in i mig och påminner mig de stunder då hjärn-kaoset är vilande. Och en dag kanske de till och med kan överrösta kommunikationen från hormonerna och komma som nervsignaler till mig istället. Och vara som vänliga bilskollärare och helt enkelt ta över ratten från Jenny.

Share

J E N N Y…

När jag var liten så var en av mina önskningar att jag skulle få heta Jenny. Inte bara Jenny. Utan fortfarande mina andra namn också. Så att det skulle bli Therese Elisabeth Jenny Pihl.
Du ser varför va?
T E J P – fatta så coolt jag tyckte att det var. Att ha TEJP som initialer. Att sitta ihop med det där klistriga på tejpens ena sida. Och å andra sidan vara hal som teflon där inte ett dugg fastnar.

T E J P

Den där tjejen som ville heta Jenny hade precis blivit lämnad av sin bästis. Sin bästis Therese. Som bodde på samma gata nerför backen. Vi som var nästan jämngamla. Vi som såg på Grease tillsammans och övade in låtarna och sen spelade upp hela filmen i Therese´s vardagsrum för resten av ungarna på gatan som ännu inte sett filmen. Therese var blond och spelade Olivia Newton John. Jag som var korthårig och mörk fick spela John Travolta. Och sen vips en dag skulle hon flytta till Stockholm. De packade ihop och lämnade gatan. Och mig. Och jag drömde om att heta Jenny. Therese Elisabeth Jenny Pihl.
Klistrig på ena sidan så att allt fastnade. Hal som teflon på andra sidan så att inget fastnade. Lite trasig av att vara kvar när min bästis lämnade. Och jag var 9 år.

Jenny

Idag har jag inte längre en önskan om att även ha ett namn som Jenny. Men idag har hon hälsat på igen. Jenny. En dag i “klimakterie-häx-världen” där alla känslostormar tycker att det är helt ok att bara störta fram närhelst de vill. En sån dag. Och så fick jag syn på Jenny 9 år. Som är på besök med alla sina känslor. Jenny som verkligen är som T E J P.
Klistrig som f-n å ena sidan och klänger sig fast i alla tankar och varenda litet utrymme som du blottar. Och som å andra sidan bara lämna dig mitt i inre upproret med ett – “Nu går jag hem och äter”. Som att det bara är att lämna känslostormarna mitt i och vara som vanligt igen.
Jenny – det är så jag tänker kalla dig. Det är så jag ska försöka att överleva och lära mig om övergångsåldern i mig. Jag ska bjuda in dig i mitt liv Jenny och lyssna till vad du vill berätta för mig. Men du Jenny, DU är INTE mig och du får bara komma och hälsa på när jag säger att det är ok. Minns att vi är olika och kan lära av varandra. Vi får börja leka lite mer ihop.

Share