chronos och kairos – två begrepp om tid

Jag har nyligen lyssnat till ännu ett samtal mellan Krista Tippet och i detta fall Richard Rohr på podden On Being.

Och det är ett par saker som söker sig djupt in i mig i det samtalet. Och idag lyfter jag fram det som Richard pratar om kring tid. Att det finns två ord i den gamla grekiskan för tid:


Där chronos står för den kronologiska tiden, där minuter läggs till minuter, timmar vid timmar och dagar vid dagar så att ett år har passerat. Den förståelsen kring tid är den som vi är överens om i västvärlden. Den enar oss i en förståelse.

Kairos står för en annan tid. En upplevelse av en stund då polletten ramlar ner, då vi fattar allting, då vi kan utbrista “Eureka, jag förstår” eller liknande. En tid där vi landar i en mjuk förståelse och hela vi växer med den förståelsen och insikten. Och att då vi längtar efter fler stunder av kairos genom att vara kontemplativa (kan man säga så?) kan uppbringa en tillit till denna “djupa tid” (kairos) så att vi landar mjukt i förståelse kring fler och fler delar i och av livet. Och kan våga komma så djupt som möjligt i de stunder vi har möjlighet till “djup tid”.
Att det är i stunden av kairos som allt faller på plats och allt som inte längre är viktigt suddas ut.

Och för mig står chronos och kairos inte i motsats till varandra. De behöver varandra för att kunna finnas till.

MS. TIPPETT: A phrase that you use a lot that I’d like you to just flesh out is an aspect of this progression towards meaning, towards spiritual fullness, is “living in deep time.” Just say what you’re saying there.

FR. ROHR: OK, well, let me say, first of all, I’m not sure what I mean by that. [laughs] But a phrase was used in medieval Catholic spirituality was “the eternal now.” “When time comes to its fullness,” is the biblical phrase. I’m sure you’ve been told that in the Greek, in the New Testament, there’s two words for time. Chronos is chronological time, time as duration, one moment after another, and that’s what most of us think of as time.

But there was another word in Greek, kairos. And kairos was deep time. It was when you have those moments where you say, “Oh my god, this is it. I get it,” or, “This is as perfect as it can be,” or, “It doesn’t get any better than this,” or, “This moment is summing up the last five years of my life,” things like that where time comes to a fullness, and the dots connect, when we can learn how to more easily go back to those kind of moments or to live in that kind of space.

Now, I think that’s what the tradition means by the word “contemplation,” that to be a contemplative is to learn to trust deep time and to learn how to rest there and not be wrapped up in chronological time. Because what you’ve learned, especially by my age, is that all of it passes away. The things that you’re so impassioned about when you’re 22 or 42 don’t even mean anything anymore, and yet, you got so angry about it or so invested in it.

So already, the desert fathers and mothers discovered this word “contemplation” because I believe they found the word that most believers use, the word “prayer,” to be so trivialized, so cheapened by misuse. Prayer was sort of a functional thing you did to make announcements to God or tell God things, which God already knew, of course. And they created another word to give us access to this deep time, and that word that kept recurring throughout the 2,000-year history of Christianity was the contemplative mind. It’s a different form of consciousness. It’s a different form of time.