elakheten som kanske dödar relationen

En underbar fredag igår. Möten med R och senare med J. Insikter. Sol. Gemenskap. Djup.

Och så hör jag mig själv berätta för J hur jag fastnat i ett mönster av elakhet. Elakhet som långsamt dödar relationen till min älskade. Jag sitter på första parkett och ser allt ske framför mig. Ser mig själv återskapa mönstret om och om igen. Så här….

Exempel 1

Vi pratar och är oense. Kanske jag känner mig oense redan från starten till och med. Av en annan tidigare händelse som jag tar med mig in och adderar till denna. Jag noterar hur makens “bägare är full och snart kommer rinna över“. Stannar jag då upp och ger medkänsla till oss båda för att det inte är värt att vara oense om just detta? Nej, då tar jag fram ännu “en vattendroppe som definitivt får bägaren att rinna över“. Så skönt att få känna lite känslor av ilska och sorg….nej, det tycker jag verkligen inte, men ibland dras jag dit som om de vore en magnet. Istället för att vända mig ifrån detta mönster och välja en ny väg. Och det jobbigaste av allt är att jag ser allt detta ske som om jag vore en fluga om satt på väggen. Jag ser allt ske, samtidigt som jag är mitt i det. Och jag gör inte ett jota för att ändra något.
Kraschlandning rakt in i relationens mitt för att “döda” den.

Exempel 2

Vi är i ett samtal som handlar om en “fakta“. Maken vill prata om bara “fakta“. Men för mig är den djupt förknippad med “känslor“. Jag får svårt att förklara varför jag känner dessa och varför jag behöver ha dem med. Jag känner mig ifrågasatt som Tess för att jag vill och behöver ta med känslorna in i samtalet. Men det skulle ju bara handla om “fakta” tycker maken. Jag vet säger jag, och jag “känner” så här när vi pratar om “faktan” så det behöver jag ta med in i samtalet. Att du alltid ska “känna” så mycket säger maken och min “identitet” får sig en rejäl smäll. Inte längre bara mina “känslor” som inte får en plats i samtalet – får jag ens en plats att vara med i vår relation längre nu när min “identitet” får sig en smäll?
Även detta mönster kan jag se utifrån och från att vara mitt i det. Och även här har vi båda svårt att ändra vårt beteende och vi ramlar som vanligt in i samma gamla mönster.
Kraschlandning igen rakt in i relationens mitt för att “döda” något.

Skenet bedrar?

Ja, i alla fall på bilden bredvid….då hade vi haft en sån där stund av att vara oense och vi pratade inte med varandra på “rätt nivå”, gamla mönster drog oss ner in i relationens avgrund. Vi pratade knappt alls med varandra efter bilresan norrut. Uppförde oss som vanligt i andras sällskap, men en iskyla oss emellan som satt i ett dygn.

Ändra mönstren

Att ändra dessa mönster som vi sitter fast i är lättare sagt än gjort. Min tillit just nu till att vi klarar av att ändra är hög. Min tillit till att vi kommer att ta flera små steg i “rätt riktning” är även den hög. Min tillit finns till att vi även kommer att ta steg i “fel riktning”och till att vi även kommer att få ett par bakslag. I den stora helhetsbilden är min tillit till att vi klarar av att ändra mönstren den som slår högst.

Våra första små steg som vi har tagit till idag är främst två. Ett av dem är att vi blivit medvetna om när vi hamnar i våra gamla mönster. Även om vi idag ännu inte där och då raskt kan byta håll och lämna dem. Det andra steget vi tagit är att vi nu vid ett par tillfällen samtalat på en slags meta-nivå om just dess mönster och att vi behöver lära om hur vi ska vara oense framöver. För ense om allt kommer vi nog aldrig att vara, det är inte vår melodi.

Ett annat steg som jag har tagit är att förstå vad som ligger bakom mitt agerande när jag mot allt förnuft ändå slänger in en droppe till så att bägaren rinner över.
Jag är rädd för att vara i det tomrum som finns bortom känslorna. I det tomrum som är som ett stort svart hål. Då går jag hellre igång och söker rätt på ilska hos mig eller annan för då kan jag i alla fall “slippa” tomrummet. Som ett sätt att byta ut en känsla mot en annan som jag skrev om på Instagram häromveckan.

PS: Tillagt måndag den 19 november….

“It’s not necessarily a bad thing to fight. There are plenty of strong yet volatile couples, colleagues and friends. But certain lines should not be crossed, and it’s important to repair. To do that, you need to validate the other person’s feelings and appreciate that he or she experiences things differently than you do.

What most people don’t realize is that you’re not actually fighting about money or commitment or who does the housework. What you’re really fighting about is feeling a lack of affection, respect, power…or some combination of three.”

Orden ovan är kloka Ester Perels och jag lånar dem gärna om och om igen. Hon är så klockren och går direkt på “pudelns kärna”. Den där kärnan som visar sig vara precis därför som mönstret för mig återupprepas.

Share

att gräva igenom känslor av svartsjuka och avundssjuka

Sabine van Straaten

Jag lyssnade på ett avsnitt av Hidden Brain podden (Feeding the Green-Eyed Monster: What Happens When Envy Turns Ugly) som Helena tipsat om och jag fann det fascinerande att undersöka vilken känsla som för mig ligger under min svartsjuka och min avundsjuka.

Att när jag känner dessa båda så får jag tankar om att jämföra mig med andra och då uppstår känslan av att vara mindre värd (inferior) till dem jag jämför mig med. Om det skulle vara tvärtom, dvs att jag känner mig mer värd än de jag jämför mig med (superior) då finns risken att jag hamnar i känslan av skadeglädje istället.

Och tanken om jämförelsen då, jo, hos mig uppstår ofta den tanken när jag inte känner tillhörighet. Att jag INTE får tillhöra precis som jag är. Att jag inte längre vilar i min visshet och vishet att vi är en och samma, att jag inte längre är självklar i min säkerhet att vi är sammanlänkade.

Så NÄR jag får tillhöra och känna det, NÄR jag upplever att vi är tillsammans och icke separerade, då får tankarna med jämförelsen inte plats.
Och då kommer vare sig svartsjukan eller avundsjukan till mig på samma sätt.

Men om de kommer, då kan jag idag gräva lite i dem och undersöka dem som de budbärare de är. För de visar på att jag behöver ge mig själv mer av något.
Om jag orkar väljer jag att behålla ett varmt välkomnande av dem när helst de dyker upp.

Share

jeansshorts

Söndagsmorgon på Nordic Light Hotell. Frukostbuffe. Maken och jag har firat min födelsedag några dagar i förväg och äter frukost i matsalen.

“- Jag såg just en Victoria Silvstedt look-alike i jeansshorts”, säger maken och ler.

Nyfikna jag scannar lokalen. Finner minst 7 blondiner i jeansshorts och frågar om dem en i taget. Ser till slut look-aliken. Hon ser rädd ut. Uppdragna axlar och ett perfekt yttre. Varenda hårstrå på plats. Vacker. Men rädd.

Ett tjejgäng på fyra äntrar matsalen. De rör sig självsäkert genom buffen och tar plats på ett härligt sätt. Bara genom att vara sig själva. Ingen av dem i jeansshorts. Men en av dem i blå kjol. Hon hade något extra.

Det såg även vår bordsgranne. Som även noterade mig.

Så här är det att leva mitt i livet med maken i vårt tredje äktenskap. Tillåtet, öppet och i bejakande av energier. Inte minst ett delande av våra energier. Och kärleksfullt förstås. Och i vår fantasi bjuder vi gärna in en och annan extra till oss som jag skrivit tidigare om här:
att välja att bjuda in en tredje i vår relation

Share

oroar du dig mycket?

Jag oroar mig. Min amygdala njuter av varje sekund jag gör det och vill ha mer. Jag väljer bort oroandet så ofta jag kan, men det är oftare lättare sagt än gjort. Här skrev jag om en insikt om varför min amygdala älskar att oroa mig. 

I en artikel jag läste igår fanns jag ett par bra tips och särskilt ett av dem vill jag dela med mig av här.

Oroa dig i tredje person

Psykologen Ernst Koster har i studier visat att när en patient berättar om ett otrevligt minne från sitt eget perspektiv (i jag-form) så svämmar oftast negativa känslor över och översvämmar dem. Men när de ombeds att se sig själva som flugan på väggen eller som en karaktär i en roman, då är det lättare att se det otrevliga minnet från ett annat perspektiv utan att översvämmas av negativa känslor.

 

När vi kan se oss själva som en karaktär i en bok, en karaktär som fattar en del bra beslut och en del dåliga beslut, se oss som en person som gör misstag, som visar att den kan lära sig av sina misstag och som en person vi kan se på utan att döma. Då kan vi slippa översvämningen av de negativa känslorna.

Det kanske låter för bra för att vara sant?
Då är det hög tid för dig att prova.

Therese Mabon har svårt med att acceptera vissa personers beteende och då kan hon visa förakt. Therese Mabon har lätt för att skratta. Therese Mabon är envis. Therese Mabon är kär.
Therese Mabon är lång. Therese Mabon ogillar människor som inte vill växa. 

Ja, du fattar galoppen. Testa du med 🙂

Share

då, nu, sen

Häromdagen hörde jag mig själv använda ordet STARKSKÖR och skrev om det. Och nu har jag umgåtts med det en stund till och landar i att de två delarna av ordet leker en lek….där jag just nu måste vara i den nedersta leken. Och låta det sköra få ta störst plats. Att låta skörheten finnas mest. Inte vara stark. Det är jag redan.

 

Share

Låg som ett lågtryck

De där dagarna när lågtrycket tar över en, hur mycket jag än duckar och stretar emot så kommer det mot mig lik förbannat. Att drabbas av ett lågtryck.
Då kan jag finna kraft i att likna mig vid blomman som ännu inte slagit ut, som tacksamt tar emot lågtrycket och det vatten som ger näring. 
Då kan jag finna kraft i att se hur allt i naturen har sin stilla gång. Och hyser tillit till både lågtryck och högtryck. Till våren, sommaren, hösten och vintern. Var sak har sin tid. Ingen stress eller stretande. Medveten strävan som det kallas i mindfulness. Att utöva medveten strävan. Det är en av grindarna in i mig, där jag kan vara när lågtrycket drabbar mig.

Share

4 vägar till mer lycka?

Ja, det är vad artikeln i Business Insider “utlovar”…den är skriven i september 2015 och förlitar sig på flera källor och inleder med att en hjärnforskare avslöjar fyra ritualer som kan göra dig lyckligare….

Så är du redo?

Här kommer de fyra ritualerna:
1. Den viktigaste frågan att ställa dig när du känner dig nedstämd och deprimerad – Vad är jag tacksam för? Just idag?

2. Namnge dina känslor och hur du känner dig – här vill jag förstås tipsa om 150 nya ord för att beskriva känslor som Mind har tagit fram i en bok som heter ORD INUTI.

3. Bestäm dig. Eller ta ett beslut. Och här vill jag framhålla ett tips som Anders har lärt mig…att ta det allra minsta beslut du kan. För när det känns tufft är det så svårt att bestämma sig, men ta då det minsta lilla beslut du kan och bestäm dig för att xxx, välja ost och tomat istället för kalkon och paprika på mackan, eller att knyta höger skosnöre efter vänster, osv…det allra minsta beslut du kan finna….

4. Fysisk beröring. Ja, rör vid en annan människa, eller fler. Och om du får tillfälle – ge någon en lång och varm kram.

Share

berättelsen håller kvar känslan – vill du ha den kvar?

Våra känslor (ilska, skam, glädje) dyker upp väldigt snabbt när vi möter dem i vissa situationer och om vi bara noterar dem utan att ta tag i dem så stannar de inte kvar särskilt länge.

Men om vi hittar på en berättelse om det som just hänt, om en person eller om varför vi upplever det vi gör, då kan den där känslan stanna kvar länge, länge.

Pavlov visade oss att en hund kunde lära sig att se ett samband mellan flera olika saker. Klockan som ringde och godisbelöningen som följde.
Människor är mycket bättre än hundar på att skapa samband och berättelser.

Om du är missnöjd med en känsla eller händelse som gett upphov till känslan, pröva att släppa taget om den berättelse du skapat.
Det är ju trots allt din berättelse, en berättelse som du forsätter att berätta för dig själv om och om igen, som är orsaken till att känslan återkommer.

icn.seths.head

Tack till Seth för originalet på engelska, ovan är min “försvenskade” variant. 

Share

fick ett mail från universum

2171974144_5d29f7663e_z
Photo cred to Tom Malavoda – Flickr- “Birth of a universe”
 

Anger, Tess, is a fabulous reminder that there are still a few things being misunderstood.

In all cases,
The Universe

Jag får ett par mail ifrån universum ibland och det känns rakt in i mig.
Så gjorde denna med.
Särskilt efter dagen igår på Minds Unlimited och intro-utbildningen i Inner Growth.
En mindfullness-baserad ledarutbildning i emotionell intelligens.

Som är precis vad den heter. Autentisk.

Där Gunnar igår pratade om att kunna känna kraften i sin ilska.
Som i mailet ovan. Från Universum.

In love of all cases,
Tess

Share

måndagstanke om norm

Det blåser en storm över Jorm.

Norm.

Normal.

Normer.

Normaliseringsprocess = att lämna över ansvaret på bekostnad av vår frihet

Att låta det formaliserade styra –
det är som att låta rutinerna få vara normen och att det är normen som får ta ansvar = någonannanismen

Vi har glömt bort att stormen över Jorm är en glädjestorm.
Låt dig påminnas om Dunderklumpen och hans gäng….

Det blåser en storm över Jorm, glädjestorm, lyckostorm.
Underbart och härligt när en människa äntligen förstått.
Det sprattlar en storm över Jorm. Helt enorm. Helt enorm. 

Det blåser en storm över mig. Tjohahoj. Tjolahej.

Tankar en måndag. En regnig måndag. Med känslostorm inombords.
Jag vet att vi inte längre kan gömma oss bakom normen. Det kommer inte att fungera längre.
Ge In Nu. Ge Nu In. Genuin.

Är du normal lille vän? Så heter en avhandling av Åsa Bartholdsson. Så när jag träffade Åsa 2007 och fick höra om innehållet i hennes avhandling – så ja, sen den dagen är jag mig inte lik. Eller lik normen.
Jag är inte normal, min vän.

Kursiva ord ovan lånade från Per Johansson och hans geniala programserie: Människan och maskinen.

Blustery day at Cape of Good Hope

Foto från en glädjestorm vid Godahoppsudden december 2014

Share